Lillejulafton 2010

När vi kom upp och tittade ut var det uppenbart att det hade snöat. Mycket. Skulle det gå några tåg månntro? Vi bestämde oss för att försöka ge oss av. Efter en småstressig morgon anlände vi till busshållplatsen med precis så många minuters marginal som vi hade behövt om inte gatan varit skottad. Skönt!
Väl på stationen stod det klart att all tågtrafik stod stilla för tillfället. Hur långt tillfället hållit på eller hur länge till det skulle fortsätta fanns det ingen information om. Vi klev på ett tåg med vår destination, även om det inte var det tåg vi skulle åkt med egentligen. Efter ett snack med tågvärden bestämde vi oss för att äta vår lunchmatsäck på tåget i väntan på information. Snart insåg vi att det vore en dum idé att följa med tåget även om det skulle lämna stationen, för det skulle inte gå att lita på att det dessutom skulle komma fram. Så vi tog bussen tillbaka igen.
Någon jul hos mormor och morfar blev det alltså inte. Men det fanns ingen anledning att vara speciellt ledsen för det, för istället för att åka hem stannade vi hos farmor och farfar. Där blev vi bjudna på den traditionella lillejulaftonslunchen bestående av varm julskinka med potatismos. Eftermiddagen spenderades med glöggfika och på kvällen när barnen somnat fixades den sista maten inför morgondagens julbord.

Förberedelser för julresa

Med tanke på att årets julfirande skulle gå av stapeln hos mormor och morfar, blev vi i söndags bjudna till farmor och farfar på lunch och glöggfika med julklappsutdelning. Det var ett fasligt sjå att ta sig dit i all snön, men Johan ger aldrig upp, om det så innebär att han ska bära hela dubbelvagnen. Johanna och Amanda fick ha sina pepparkaksklänningar och Pontus fick ha pappas gamla tomtedräkt. Jättesöta blev de!

Försenad Lucia eller för tidig jul

Med tanke på att årets julfirande skulle gå av stapeln hos mormor och morfar, blev vi i söndags bjudna till farmor och farfar på lunch och glöggfika med julklappsutdelning. Det var ett fasligt sjå att ta sig dit i all snön, men Johan ger aldrig upp, om det så innebär att han ska bära hela dubbelvagnen. Johanna och Amanda fick ha sina pepparkaksklänningar och Pontus fick ha pappas gamla tomtedräkt. Jättesöta blev de!

Pepparkaksbak, coola kort och extrabesök

I lördags hade vi besök av Linda, Vincent och Nelly. Efter att ha lunchat, pratat och lagt de små gav vi oss på att baka pepparkakor. Eller snarare, Linda gav sig på och Johanna var med. Vincent tröttnade nämligen fort och jag pysslade med annat. Linda kavlade ut degen vi fått av min mor och sedan tryckte Johanna ut fina former. De blev riktigt bra och väldigt goda.
Mitt pyssel gick ut på att göra ett inbjudningskort till Vincent med anledning av Johannas fyraårskalas i januari. Han fick själv välja färg på kortet. Det blev mörkgrönt, för det är den coolaste färgen. Till det valdes blått glitterlim. Något ballongklistermärke ville han inte ha, för de var inte tillräckligt coola. Bland de övriga klistermärkerna valdes i första hand en blixt på blå bakgrund, med viss tvekan ett tassavtryck och efter min listiga attitydförmedling ett rosa hjärta. Coolt!
När jag skulle starta tillverkningen av nästa kort frågade jag Johanna vilken färg hon trodde att Anton skulle vilja ha på sitt kort. Rosa, sa hon utan att tveka. Ja, sa jag, jag tror också att Anton tycker om rosa (för det har Carolina sagt att han gör). Tycker du om rosa, Vincent? frågade jag sedan. Nej, jag tycker inte om rosa, muttrade Vincent. Inte jag heller, sa jag, men gör Johanna och Anton. Det var med viss glädje jag konstaterade att Johanna trots en termins dagisvistelse ännu inte snappat upp några könsrelaterade färgpreferensförväntningar.
Till fikat kom Lindas syster Malin och hennes ett och ett halvt år gamla dotter Isabella med de tokigt stora bruna ögonen. Vi åt tårtan som blivit över från kalaset och sen kollade vi igenom alla bebiskläderna i strl 62 och 68, för båda står på kö för att använda dem nästa år. Jag blev av med fyra fulla pappkassar med kläder, tack för det!

Tvåårskalas för Pontus

Efter en dag av förberedelser med städning och tårtbak hade vi i fredags födelsedagskalas för Pontus. Mormor och morfar anlände strax före lunch. Farmor, farfar och Erik hämtade Johanna på dagis och anlände vid två. Carolina kom med Anton och Samuel.
Pontus var glad över alla ballonger och tittade storögt på fatet med kanelbullar som stod framför hans plats på hörnet. Det var en lycklig Pontus som fick sätta sig till bords och ta för sig. Att sedan mamman hade gjort en biltårta var helt klart lyckat. Den var generöst fylld med vaniljkräm, hallon och grädde. Johanna åt kopiösa mängder. Den andra tårtan hade banan i ena lagret och var inte lika generöst fylld. Det gjorde den till i mitt eget tycke den kanske godaste tårta jag har gjort.
Fina presenter fick han också. Allra finast var den röda cykelhjälmen med nallar på som min mor inhandlat å morbrödernas vägnar. Det är inte lätt att hitta en snygg unisexhjälm... Erik bidrog med ett kubpussel med Bamsemotiv och av farmor fick han det bästa utav allt, en låtsastrumpet som låter när man blåser och tycker på knapparna. Av Carolina fick han ”Min bok om träd” som jag stått och suktat efter senast jag var på leksaksaffären. Mormor bidrog med en bok om Tobbe Traktor. Jättepoppis det med.

Tvåårsdagen

Eftersom Pontus hade feber igår blev dagens kalas skjutet på framtiden. Gratulerad på morgonen blev han givetvis och storligen förtjust över att få presenter. Han fick min gamla monchichi och de två isbjörnarna som han egentligen fick i julklapp när han var nyfödd. Mycket poppis! Han gav den lilla isbjörnen till Amanda, behöll den stora och gav Monchichi till Johanna. Han surnade till lite när jag sa att vi skulle sjunga Ja må han leva, men såg ganska glad ut när vi sjöng i alla fall.
Till frukost gjorde jag ostomelett och med tanke på att Pontus nyss fått tillbaka aptiten efter magsjukan så blev jag inte förvånad över frukostportionen. Att Johanna också maxade var mer överraskande. På förmiddagen gick vi ut för första gången på flera dagar, borträknat familjepromenaden till återvinningsstationen i söndags. Till lunch gjorde jag pannkakor och serverade med bacon och äpple. Pontus åt så han nästan storknade. Inte konstigt sen att han knappt åt något mellanmål och en rätt torftig middag....
Jag spenderade i övrigt dagen med att städa lite som inte blev av igår. På eftermiddagen promenerade jag till stan och lämnade in cykeln på reparation, samt handlade julklappar. Sen åkte jag och tränade. Det blev både en vanlig och en ovanlig dag. Tänk att jag har en tvååring i huset!

Pontus två år

Pontus modell två år är en oerhört charmig krabat. Han är den goaste unge man kan tänka sig, kramig och kelen. Den förtjusta min han gör då man leker tittut bakom hörn är bara obetalbar. Han sover helst sin middagslur ute i vagnen, även om det är tio minusgrader och man får pälsa på honom hur mycket kläder som helst. Snuttefilten är viktig.
Lillasyster har blivit riktigt rolig att leka med på sistone. Förutom när hon är i vägen eller ställer till besvär. Då flyttar Pontus på henne... Oj oj oj! Pontus ställer tydliga frågor. Ger man honom bara bra och sakliga svar så verkar han inte behöva fråga särskilt många gånger. Inte än i alla fall. I alla fall inte i jämförelse med storasyster. Ibland bryter han ihop totalt, i vissa fall ända till hysteri. Att lugna sig är då näst intill omöjligt. Vi hjälper honom så gott vi kan. Det verkar hända främst när han inte lyckas göra sig förstådd.
Han använder tvåordsmeningar, men orden är fortfarande främst enstavelseord, antingen i enkel eller dubbel version. Pumpum (strumpor), tantan (vantar), ackack (jacka), koo (skor), ga (gaffel), na (banan). Han frågar efter ord och färger.
Det märks att Pontus har full koll på hur saker och ting går till. Han är kung över tillvaron, helt klart. Om inte mamman tar tag i att tömma och fylla diskmaskinen så gör han det. Likadant är det med tvätten. Varför vänta till sedan när man kan göra det nu? Vi jobbar bra ihop, allihop.

Rena golv

Att hävda att jag storstädat idag är kanske att ta i. Storstädning implicerar att man gjort rent till nivån torkat ur alla skåp och det har jag då rakt inte gjort. Men jag har städat betydligt noggrannare än till vardags. Och jag har gjort det på hela övervåningen utom vårt sovrum, som jag lämnade till sist och därmed inte hann med innan det mörknade. Och när det är mörkt har jag mycket svårt att mobilisera energi till städning.
Hur som helst är det nu dammsuget under och bakom allt och alla golven är våttorkade. Jag måste erkänna att vi nog borde våttorka lite oftare. I köket torkas det för jämnan i och med allt vattenspill och annat kladd som kommer på golvet. Men resten... Jag minns inte ens när jag gjorde det sist.
Och det märktes minsann. Mina fötter hade glömt hur rena golv känns att gå på. Fötterna nästan halkar omkring. Men huset känns underbart rent och fräscht!

Luciamorgon med konvalescens

Johannas pepparkaksklänning hänger färdig men oanvänd. Idag skulle vi ha varit på lussefirande på dagis redan klockan åtta. Men Johanna och Pontus har varit magsjuka och igår hade Johanna fortfarande en släng av feber. Så vi fick bli hemma idag.
Tack vare SvtPlay.se har vi nu njutit av Luciamorgon, som i år bestod av ett traditionellt luciatåg med några inhyrda popstjärnor. De sjöng alla de vanliga låtarna, i flera fall med mina favoritarrangemang, som När det lider mot Jul, Gläns över sjö och strand och Jul, Jul. Sojna, Shirley och Sanna sjöng en jättefin version av Tänd ett ljus. Darin var kanske ett mindre lyckat val för Oh holy night. Kören framförde båda staffansvisorna och Himlen hänger stjärnsvart, en av de vackrate luciavisorna jag vet. Deck the halls fick vara med, liksom en annan bra christmas carol som jag inte hört förut.
Jag satt tårögd den mesta av tiden och bara njöt. Johanna frågade hela tiden när det skulle vara färdigt, för hon ville se på Fåret Shaun. Pontus vilade med snuttefilten i mitt knä och Amanda sov. Ute har temperaturen efter några dagar med plusgrader återigen sjunkit en bra vit under nollan. Strålande sol är det på det. Vi njuter av vädret inifrån. Pepparkaksklänningen får Johanna ha en annan gång.

Julfest no. 10

Igår var det återigen dags för julfest på jobbet. Det blev min tionde julfest, för vad jag minns har jag inte missat en enda sedan jag började jobba. Inte ens när jag varit föräldraledig. Förrförra året var jag höggravid med Pontus, två dagar över BF, och förra året hade jag Amanda i magen. I år drack jag snaps!
På eftermiddagen passade jag på att ha möte med min nygamle chef. Han uppdaterade mig på läget inom organisationen, de nya arbetssätten och status på projekten givetvis. Det var kul! Sen passade jag på att träna innan jag fixade mig festfin. Därefter gick busstransport till Malmö Arena. Där bjöds på traditionellt julbord och traditionellt coverband som underhållning. De var bra, men inte i närheten av att slå förra årets toppnotering på underhållningssidan, The Poodles.
Eftersom jag inte visat mig på jobbet sedan förra årets julfest, var det många som var glada att se mig och konstaterade att det minsann var länge sedan. Jag fick dra svaren på i stort sett samma frågor för i stort sett alla. Hur gamla är barnen? När kommer jag tillbaka? Etc. Etc. Att skaffa två barn i en lång föräldraledighet är ju inte helt vidare vanligt... Men alla håller med om att det är en god idé både för mig och arbetsgivaren att jag väljer att inte jobba emellan.
Det var en trevlig fest och en rolig kväll, helt klart.

Syskonsvartsjuka?

Det händer inte sällan att jag får frågan om hur det står till med svartsjukan mellan barnen. En del verkar tycka att svartsjuka mellan syskon, i synnerhet om de kommit tätt, är ofrånkomligt. Det tycker jag är tragiskt. Jag brukar svara att nej, vi har ingen syskonsvartsjuka, för jag har haft tur som fått reda på hur man gör för att undvika den.
Jag har redan berättat i denna blogg att innan jag fick barn och föreställde mig livet som föräldraledig, antog jag att jag skulle sitta på golvet hela dagarna och leka med mitt barn. Troligen hade jag passat på att göra hushållsarbete och annat nödvändigt medan barnet sov, för att helhjärtat kunna ägna mig åt mitt barn. Tänk så många föräldrar som gör så. Tänk så många föräldrar som sedan med fasa ser hur svartsjukan hos det äldre barnet väcks då det efterlängtade syskonet anländer. Det hänger nämligen ihop.
Barn ska vara mitt i händelsernas centrum. De ska inte utgöra händelsernas centrum. Ägnar jag mig åt mitt barn hela dagarna utan att involvera barnet i något som är nödvändigt för mig så gör jag barnet till händelsernas centrum. Om jag istället gör barnet delaktigt i det som är nödvändigt för mig så kommer barnet att vara mitt i händelsernas centrum.
När barnet som utgör händelsernas centrum får ett syskon förändras allt. Det nya barnet blir ofrånkomligen ett nytt centrum. Föräldrarna måste alternera mellan dessa centra och det blir konkurrens om uppmärksamhet och samvaro. Svartsjukan kommer som ett brev på posten.
När barnet som är mitt i händelsernas centrum får ett syskon så förändras ingenting. Syskonet blir bara något roligt som händer och som barnet får vara med på. Ett delaktigt barn får ingen anledning att se syskonet som en konkurrent och därför föds heller ingen svartsjuka.

Barnkalas hos Matilda

Igår eftermiddag följde jag med Johanna på hennes andra riktiga barnkalas. Denna gången var det dagiskompisen Matildas tur att fylla fyra år. Vi gick dit med ett av mig egenhändigt tillverkat födelsedagskort och ett hoppgrodespel som present.
De två timmarna fylldes av lekar och ätande. Först fick de fruktpinnar med vindruva och äpple. Sen spelade de ett russinätarspel. Därefter tillverkades hattar och sen åt de tårta. Sen fick de godis i fiskdammen. De flesta aktiviteterna var i källarens lekrum. Jag såg inget av det, för jag satt och pratade i köket. Matilda har trevliga föräldrar och Karin var också där.
Då vi promenerade hem var Johanna mycket glad och nöjd. Hon åt på en klubba hela vägen och pratade om att hon inte hade alls ont i magen nu längre, efter att hon ätit så mycket tårta. Detta med anledning av att promenaden dit av någon anledning var en ren pina. Johanna hade nämligen ont i magen, var törstig och hungrig, hade väldigt svaga och trötta ben och var allmänt grinig. Tänk vad lite tårta kan göra...

Fint i grannens trädgård

Som småbarnsfamilj måste vi ha fått de perfekta grannarna mittemot. Inte nog med att de är sociala och trevliga i största allmänhet, de har just nu grannskapets trevligast pyntade trädgård. Mina barn ser den då de står på kökssoffan och tittar ut.
Grannfamiljen har skaffat en ljusslinga i form av en släde med fyra renar framför. Detta i en form som faktiskt är betydligt vackrare och mindre ”tacky” än man kan tro vid beskrivningen. Inget som blinkar, inga märkliga färger. Bara fint, tycker vi allihop.
Igår kröp temperaturen upp så att det blev kramsnö. Vi var ute en sväng på förmiddagen och gjorde en snölykta, samt en pytteliten snögubbe. Mer gick inte för snön var inte kramig nog. På kvällen blev det dock perfekt kramsnö och det var grannarna inte sena att utnyttja. Medan vi såg på inifrån vårt kök var hela grannfamiljen ute och byggde två manshöga och en mindre snögubbe. Morötter till näsor givetvis, och så halsdukar, gräsvippor till hår och en kastrull som hatt. Finfint, tycker vi allihop!

Krypbebis

Ja, så är det. Vi har en krypbebis! Det är inte länge sedan jag sade ”Hon kryper vilken dag som helst nu” och det stämde. Idag kröp Amanda för första gången några steg. Min förtjusning var stor och storasyskonens med. Inför dem har jag pratat om hur Amanda lär sig nya saker, så de tycker att det är spännande.
Att hon skulle krypa har jag aldrig betvivlat. Hon har sovit på mage sedan dag ett och även varit på mage dagtid för det allra mesta. Sedan hon lärde sig åla har hon inte velat vara på rygg alls, för hon har inte lärt sig att rulla över med flit. Men jag gläder mig ändå mycket åt denna stora dag. Att lära sig krypa är nämligen ett betydligt viktigare steg än att lära sig gå.
De korsvisa rörelser som barnet gör när det kryper gör att det bildas massor av viktiga kopplingar i hjärnan. Kopplingarna behövs inte bara för motoriken utan också för att sinnena ska utvecklas på rätt sätt. Ju fler meter ungen hinner krypa innan hon börjar gå, desto bättre! För när hon väl börjar gå kommer hon troligtvis inte att krypa många meter... och gå kommer hon då att göra länge nog.
Jag tycker att krypandet är så viktigt, att om ett barn visar tendenser till att hoppa över det, så ska man göra åtgärder. Det allra första är att inte uppmuntra barnet till att gå med gåstolar och vuxenhänder innan barnet kan krypa ordentligt. Det andra är att uppmuntra och aktivt öva krypning. Enklast är dock att ge bästa möjliga förutsättningar för krypning redan från början. Att sova på mage är oslagbart, både för sömnen och för motoriken.

Snöstret och köttbullesmet

I morse var det tungt att gå till dagis. Mellan fem och tio centimeter nysnö täckte gatan och det både snöade och blåste. För att skydda de små i vagnen kom jag på att sätta på regnskyddet, så det hade det rätt bra. Johanna bad snabbt om att få sin mössa knäppt och om jag inte tidigare har prisat supermössan från Polarn O. Pyret så gör jag det nu. Den var värd tvåhundra femtio spänn. Kindlapparna täcker verkligen hela kinderna!
I min naivitet trodde jag att det bara skulle vara vår lilla gata som inte hunnit bli skottad. Jag blev snart nedtagen på jorden. Eller på snön kanske man ska säga. Inte en väg var skottad och inte en traktor syntes till. Det var tungt. Uppför backen efter tunneln var det en snäll man som hjälpte mig en bit. En dagisfröken berättade glatt att när hon åkte till jobbet klockan sex var det perfekt plogat. All snön hade kommit sedan dess. Jag bad en stilla bön att skottningen skulle vara gjord till klockan två.
Hemvägen gick lite bättre, för Pontus kunde gå en del av vägen. När vi stretat oss upp för backen efter tunneln kom traktorn och skottade där vi precis gått... Att hämta Johanna gick bättre, för då var det faktiskt skottat överallt, men det började snöa igen och vinden bet desto värre.
På eftermiddagen gav jag mig på att göra en gigantladdning med köttbullar. Det finns en anledning till att jag annars brukar göra stora biffar. Syftet med detta projekt var att ha något i frysen att ta fram och steka på vid behov. Pontus och Johanna blandade ihop köttbullesmet i två bunkar med olika kryddning. Sen hjälptes vi alla åt att rulla. Skoj att kladda med köttbullesmet, helt klart. Pontus tröttnade som tur var snabbare än Johanna, för där han bara kladdade, så gjorde hon nytta på riktigt- Jag kokade köttbullarna precis till de flöt upp och styckfrös sedan de flesta. En mindre laddning stekte jag till middag och serverade badande i gräddsås med broccolimix till.

Julavslutning på öppna förskolan

Idag har vi varit på öppna förskolans julavslutning. Efter lunch insåg jag att jag missat att planera barnens kläder, så jag fick snabbt rafsa ihop något. Det blev olika blåvitröda kläder från Lingon&Blåbär som alla matchade perfekt. Att pälsa på hela vinterstassen gick förhållandevis smidigt, för efter två dagar med minus tio grader, kändes det helt okej med minus fem. Fast jag höll på att glömma att fixa i ordning mig själv.
Under dagen hade det fallit cirka fem centimeter nysnö som varken skottats bort eller hunnit trampas ner, så det var lite extra tungt att köra vagnen. Men eftersom solen sken och alla gator var vita så blev det en härlig promenad ändå. Jag hann bli rejält varm innan vi var framme.
Det gick förvånansvärt smidigt att få alla barnen in. Sen vägrade Pontus att gå in i kyrkan, så han stod utanför och surade medan vi andra gick in för att sjung. När det var dags för fika höll han på att bryta ihop fullständigt, troligen på grund av allt folk. Men efter en stor kram och försäkringar om att han strax skulle få saffransbulle, pepparkaka, skumtomte och choklad så ändrades hans ansiktsuttryck till en förväntansfull finurlig min.
Sen var det dans kring granen och till min förvåning ville Pontus vara med. Med Amanda i famnen insåg jag att en hand inte räcker till två barn. Johanna löste det snyggt genom att låta Pontus ta min hand medan hon tog hans. Så gick vi runt kring vår enebärabuske...
Påklädningen inför hemfärd gick bra när jag väl lockat bort Pontus från lekrummet. Promenaden gick lättare, för fler hade packat snön. Det blev en mycket lyckad julavslutning på öppna förskolan, men ändå med en mycket trött mamma som resultat.

Gott betyg

Igår kväll fick jag följande meddelande från Hildas mamma:
”Igårkväll somnade min lilla 4-åring med sin bläckfisk i sängen. Innan dess hade hon borstat tänderna på den och sagt "Mamma, det här är min favorit" :-) Jättefin present verkligen!”
Det kan man kalla gott betyg. Åh vad glad jag är att hon tycker om den! Tur att jag denna gång tagit foto... Bläckfisken är likadan som den Samuel fick, så när som på hatten och flugan.

Första advent

Så har ljusen tänts i alla husen. Jag spenderade förmiddagen med att röja köket, städa i ordning leksakerna och plocka undan tvätt. Barnen var med på det mesta, så det gick smidigt förutom en del vatten på golvet... Sen tog jag fram adventspyntet. Vad mysigt det blir med ljus i fönstren! På eftermiddagen tog Johan med sig Pontus och Johanna till farmor, så jag och Amanda fick vara hemma själva en stund. En skön dag!

Barnkalas no. 1

Idag har Johanna varit på sitt första riktiga barnkalas. Det är Hilda som fyller fyra år. Jag fick följa med som sällskap. Klockan ett pälsade vi på oss och vandrade iväg i snöyran. Solen tittade fram, så det blev en riktigt härlig promenad. Jag konstaterade snabbt att vi inte varit där sedan vi grillade i somras. Hösten har bara flugit iväg och nu är det vinter, i ordets rätta bemärkelse.
Hilda gjorde inte någon större min över den åttaarmade bläckfisken med hatt och fluga som jag sytt, men några av de andra barnen högg den snabbt. Det var ungefär tio barn på kalaset, varav några från dagisgruppen, samt några föräldrar som antingen tillhör dagisgruppen eller som jag träffade på Hildas treårskalas. Barnen fick göra partyhattar och till fika bjöds kanelbullar, chokladbollar, pepparkakor och blåbärsglasstårta. Johanna var smått lyrisk över att det skulle bjudas på så mycket gott. Sen fick hon godispåse i fiskdammen och det mesta av den blev jag ombedd att spara. Tro sjutton det, efter den fikan...
När folk började lämna var alla trötta och vi ställde oss sist i påklädningskön. Vi bokade in en julpysseldag framöver, så det dröjer inte så länge tills vi ses igen. Promenaden hem gick vi i skymningen mot isande vind.

Amanda 8 månader

Man är väldigt mycket bebis när man är åtta månader. Man är tokigt söt. Man är solen själv, förutom ibland när det kommer någon stor person och ställer till besvär. Då tröstar mamman. Man har fullt upp. Man ålar omkring i hela huset. Att krypa funkar inte riktigt ännu, men att stå på alla fyra och gunga gör man ofta. En hand sätts framför den andra och mer går inte. Men man är lika glad för det. Det finns så mycket grejer att undersöka!
Sedan en dryg månad övar man stämbanden med allsköns jollerljud. Da da da! Två små tänder har man, som glimmar så fint i lilla munnen. Den första har man haft i en månad prick. Det är väldigt gott med mat. Nu ska man få riktig mat till middag också, det blir toppen. Till mellanmål har man fått smaka yoghurt med mosade bär och det är mumma det med. Häromdagen pillade man för första gången i sig ett par bitar bröd, alldeles själv.
Amanda är i den allra sötaste bebisåldern just nu. Och mamman är så kär, så kär!

Promenaden

Då Johanna ska till dagis får jag lov att baxa ut alla barnen direkt efter frukost. Det har sina poänger. Pontus och Amanda åker vagn, medan Johanna går till dagis. När vi lämnat henne brukar jag låta Pontus promenera hem i sin takt. Samma promenad varje gång. Eller kanske inte.
Man möter olika hundar och ser olika bilar. Det är olika väder och olika väglag. Det ligger olika skräp som behöver plockas upp och slängas i närmsta papperskorg. För mig är det kanske trist att gå samma promenad, men för en tvååring är det perfekt.

Första snön

Igår när vi steg upp var det vintervitt ute och flera minusgrader. Det blev att gå ut direkt efter frukost på Johannas lediga dag. När Pontus och Johanna var påklädda lekte de på baksidan medan jag klädde Amanda och mig själv. Sen gick vi till lekplatsen. Snön yrde och mer föll under vår utevistelse. Då vi kom hem fick jag borsta av hela vagnen, barnen och mig själv. Barnen var varma, glada och rosiga. Vilken härlig dag!

De äter ju ändå inte laxen...

Vi har alltid försökt ha en neutral inställning till barnens matvanor. Vi är noga med att inte lägga någon värdering i hur mycket eller vad de äter. Påståenden om vad som är gott och inte möter vi med ”Jaha” och ”Nehe” och så är det bra med det. Det händer att vi uppmanar dem att smaka av något innan de får mer av något annat. Åter igen ingen värdering i hur de väljer att göra. Syftet är att mat inte ska bli kopplat till prestation eller bli föremål för trots.
Idag bestämde jag mig för att laga en av de rätter som brukar få både Pontus och Johanna att hoppa över middagen helt. Stekt lax och spenatsås med soltorkade tomater. Jag tänkte att det knappast var lönt att steka fyra bitar lax, för de äter ju ändå inte laxen... Men tji fick jag, för idag blev det annorlunda. Johanna åt en stor portion av både lax och sås. Hon har ätit lax enstaka gånger förr, men aldrig spenatsåsen vad jag minns. Pontus åt också lax och bad om sås, fast han inte fick på grund av tomatöverkänsligheten.
Så där satt jag och log triumferande inombords. Men jag låtsades givetvis som ingenting. För det är ju det som gör att det fungerar så väl. Att jag inte lägger mig i eller värderar. Och framför allt att jag inte anpassar menyn efter vad jag tror att barnen äter och inte. Varje måltid är ny för barnen och vad man tyckte igår är det inte säkert att man tycker idag. Rätt vad det är så äter de.

Korv med mos

Men inte vilket mos som helst. Idag har vi ätit korv med broccolimos för första gången. Blomkålsmos är sedan länge standard och det visade sig att broccolimos är minst lika gott.
Man kokar eller ångkokar en fryspåse broccolibuketter (eller ett blomkålshuvud delat i buketter) tills de är helt mjuka och låter dem sedan ånga av. Man kokar upp vispgrädde tillsammans med rejält med smör, lite peppar och salt. Sen mixar man alltsammans och smakar av.
Jag skulle tippa på att inte ens den mest förhärdade broccolihatare kan motstå denna anrättning, i synnerhet inte i kombination med Amundstorps Gatukökswiener, eller vad man hu har för favoritkorv. Inte heller små broccolivägrare kan motstå små korvbitar doppade i grönt mos.

Värsta vädret

Jag tillhör den där hurtiga typen som gärna säger att set inte finns dåligt väder, bara dåliga kläder. Men det finns gränser även för mig. Dagens planer på att gå ut är än så länge skjutna på framtiden, trots att vi inte pallrade oss ut igår, och detta enbart på grund av vädret.
Moder natur har idag behagat oss med nollgradigt och blåsigt snöblandat regn som fyller marken med slask. Hade det varit en sisådär en grad kallare och snöat hade det varit perfekt. Hade det varit en grad varmare och regnat så hade det varit okej för en stund i alla fall. Slask är det värsta väder jag vet. Nu blir vi inne. Punkt.

Civilization V

När jag träffade Johan insisterade han på att lära mig datorspelet Civilization. Jag som alltid avskytt datorspel kände ändå till spelet sedan innan och insåg att jag nog skulle tycka om det. Det tog lång tid att komma in i spelet, men då jag väl lärt mig var det väldigt kul. Då spelade vi Civilization III. Jag hann lära mig det ordentligt innan Civ IV kom. Det var mer av allt och därmed rejält mer komplicerat, men roligt!
Nu har Civ V kommit. De har tagit bort allt som var dåligt med fyran, ändrat några fundamentala saker till det bättre och i övrigt gjort allt mindre krångligt och mer lättöverskådligt. Nu har jag spelat ett antal omgångar, varav en ända till slutet. Och det är verkligen bra! Det enda felet med Civilization är att det konsumerar tid i mängder. Timmarna flyger iväg. Å andra sidan kan man pausa precis när man vill, så det fungerar utmärkt att spela samtidigt som man passar barnen med öronen.

Styrketräning

All fysiskt inaktivitet i samband med graviditeterna har gjort mig otroligt klen i kroppen. För att råda bot på det, samt få motion mot stress, har jag börjat att styrketräna tre gånger i veckan. Eftersom min arbetsgivare har ett gym som jag får utnyttja gratis, inklusive tillgång till instruktör, så var det inte ett svårt beslut att börja där. Motivationen att komma iväg stärks av att jag lämnar hemmet vid sextiden. Jag stoppar middagen i en matlåda, vinkar hejdå till familjen och äter sedan på bussen. Jag hinner läsa en hel del och är ändå hemma igen strax efter åtta, då ju barnen är i säng.
Träningspasset blir lite som meditation. Man kan inte tänka på något annat än att räkna, göra rörelserna rätt och på hur det känns i kroppen. Man kopplar bort och slappnar av. Jag började med superlätta vikter för att komma i gång långsamt och nu har jag ökat de flesta till en nivå där jag verkligen blir trött. Jag känner redan att jag blivit starkare och smidigare, det är som om kroppen kommit igång och det känns lättare att röra sig i vardagen. Den initiala styrkeökningen då man börjar träna så här beror inte på att musklerna blir starkare, utan på att hjärnan lär sig att använda de muskler man har. Det känns riktigt, riktigt bra!

Varför då?

För ett halvår sedan eller så började jag misstänka att Johannas trotsålder nog närmade sig slutet. Det tog ett tag till, men nu tror jag på allvar att det är över. Hon trotsar fortfarande emellanåt, och ibland får hon totalbryt, men det är inte alls lika ofta. Skönt!
Istället har det blivit desto mer av det som kännetecknar den ålder som brukar följa efter trotsen. Barnet frågar och frågar och frågar ”Varför då?”. I det oändliga. Vad man än svarar. Varför då? Varför då? Varför då? Ah men varför DÅ? En av dagens frågor tog ändå priset. ”Varför ska man ha huvud och rygg?”. Vad i hela världen svarar man på det?

Sy korsett

Jag har länge närt en dröm om att sy en riktig korsett. När en arbetskamrat för några år sedan gick en korsettsömnadskurs fick jag tillgång till mönster och instruktioner. Projektet startades förra våren med att jag sydde en toile efter mina mått. Den passade perfekt och gav mig en vink om hur mycket jobb det är att sy en korsett. Sen blev jag gravid och med växande mage kändes det inte lika angeläget att sy den. Men nu har projektet återupptagits och medan jag ändå var hängig i förra veckan passade jag på att sy massor.
Det knepiga med en korsett är att det är många delar, det ska sys i dubbelt tyg och kanalerna för fjädrarna måste sys på millimetern rätt. Det kräver därför tålamod och noggrannhet när man markerar och klipper, samt väldigt många sömmar för att få ihop det. En fullt uppspolad undertrådsrulle räckte bara nästan. Sen ska plastfjädrarna klippas till och filas i ändarna för att inga vassa ändar ska nöta sönder tyget. Och sen sys sista sömmen för hand. Öljetterna är en barnlek, i alla fall om man som jag lånat en håltång, och att trä i snöret är riktigt riktigt roligt.
Och igår blev den färdig! Den är sydd i svart styvt bomullstyg och är jäkligt snygg som den är. Min tanke är dock att jag ska sy utbytbara skal till den, så att jag får flera korsetter i en. Jag kommer att behöva dölja öljetterna, men det tycker jag inte gör något. Nu stundar därför sömnad av första skalet.

Veckorapport no. 6 typ

Som vanligt har det hänt en del på sista tiden som jag inte skrivit om. Som att pressen över Myndighetsbeslutet ledde till en storkrasch som fick min kära mor att komma akut några dagar. Att vi bjöd in våra grannar på middag efter att ha fått Tillståndet. Det slutade med att jag spenderade halva kvällen med att visa Civ V för deras 16-åriga dotter. Wow-spelare är hon minsann också.
Efter den helgen blev jag sjuk i feber och därmed lyckades barnen på två dagar dra ut och stöka till precis allt, så när mormor kom för att förbereda festhelgen som precis varit, så fick vi (hon) börja med att röja upp i hela huset, medan jag tog det lugnt för att bli frisk ordentligt.

Igår kom Mette och Elsa på besök och idag när Johanna varit hemma från dagis var vi på lekplatsen med Carolina, Anton och Samuel. Och så har jag sytt och sytt och sytt...

Barnvälkomnande no. 3

Idag har vi haft barnvälkomnande för Amanda. Morbröderna och mormor var ju ändå här och utöver dem anslöt sig morfar och Åke, samt farmor och farfar. Farbror Erik sjukling blev hemma. I sällskap av närmaste familjen höll vi en liten ceremoni på samma form som de andra barnen fått. Först berättade vi om namnen och varför vi valt dem. Sedan om vad namnen betyder. Sedan läste vi själva barnvälkomnandet, samma lilla tal som satte ihop till Johannas ceremoni:
”Vi hälsar dig välkommen till livet, till oss, dina medmänniskor och till släkt och vänners gemenskap. Vi hoppas att vi alla skall kunna ge dig den trygghet och kärlek du behöver för att skapa dig ett lyckligt liv. Vi hoppas av hela våra hjärtan att du utvecklar en stark självkänsla och att du växer upp till en god, kreativ och klok människa. Lycka till i livet Amanda!”
Första gången vi hade barnvälkomnande var i samband med vår bröllopsfest då Johanna var fyra månader. Då var publiken stor, Moa var ceremoniförrättare, vi sjöng ”Länge leve livet” och Johan läste ”Älskade barn”. Pontus barnvälkomnande hölls då han var fem månader hos mormor och morfar, med även Sävsjösläkten på plats. Då läste jag ”Älskade barn” fastän jag hade velat sjunga den. Det går bara inte utan att jag blir rörd och börja gråta. För Amanda fick det alltså bli bara närmaste familjen, plus Åke. Och varken sång eller dikt, för vi glömde att läsa den... Men foton tog vi! Efter ceremonin bjöd vi på lunchbuffé och glasstårta.
Barnvälkomnande är det ickereligiösa alternativet till dop. För mig är det närmast en självklarhet att inte döpa barnen, eftersom jag inte definierar mig som kristen. Men att fira de barn som kommit till oss med ceremoni och fest tycker jag är viktigt.

Spamalot för Peter

Till sin födelsedag fick Peter bara veta att han skulle hålla sig tillgänglig för presentutdelning denna helg. I lördags förmiddag blev Peter således hämtad av Stefan och Christina och förd till Lund. Då de kom fram bjöd jag på fransk kolatårta. Kolan blev perfekt, men fastän jag halverat mängden kola var tårtan snäppet för söt för våra smaklökar.
Efter fikat tog vi en promenad med barnen och sedan åt vi middag som min kära mor lagat. Oxfilé med rödvinssås och potatisgratäng. Sen kom taxin och körde oss till Nöjesteatern i Malmö. Peter log brett då han fick syn på skylten om kvällens föreställning: Monty Python's Spamalot! Jag poängterade glatt att Ja, vi ska stanna här, vi har inte hoppat av här för att gå vidare någon annanstans...
Föreställningen var upplagd precis som ett studentspex, förutom omstarterna, men med bättre skådisar, bättre sångare och bättre dansare än ett typiskt studentspex, givetvis. Vi hade riktigt bra platser, platser på fjärde raden, så vi såg alla ansiktsuttryck i detalj. Jag fann mig gapskrattande ett flertal gånger under föreställningen, så det får man väl säga var ett gott betyg. Efteråt gick vi till en engelsk pub för att tillgodose Peters ölintresse en smula.

Maktkamp

Häromdagen hörde jag en pappa i konversationen med sin son säga ”Jag vinner alltid!”, angående något som sonen ville men som pappan sade nej till. En klassisk maktkamp. Barnet vill något. Föräldern vill något annat. Vem har starkast vilja? Vem är envisast? Vem vinner? Pappa vinner alltid. Maktkamp.
Jag är oerhört glad att jag fått ett alternativ till att tänka så. Relationen till barnen gynnas knappast av maktkamper. Men faktum är ju att man som förälder bestämmer en hel del över sina barn och så ska det naturligtvis vara. När det då blir konflikter tycker jag att det underlättar att istället se situationen som att barnet frågar något och att min uppgift är att ge besked.
Fråga: Får jag X om jag säger/visar att jag vill/inte vill? Svar: Ibland säger pappa nej och ibland säger han ja.
Fråga: Ändrar sig pappa om jag lägger mig på golvet och skriker? Svar: Nej, pappa står för sitt ord.
Fråga: Ändrar sig pappa om jag kommer med ett bra argument? Svar: Ja, ibland.
Fråga: Är det okej att visa vad man vill och tycker? Svar: Ja, alltid.
Genom att tänka så blir min stubin metervis längre. Jag har lättare för att hålla mig lugn och saklig. Det gynnar min relation med barnen. Barn frågar, ibland i ord och ofta i handling. Som förälder ger jag besked, ibland i ord och helst i handling. Jag tänker inte ”Åh, ännu en fight, nu måste jag stå på mig så att jag vinner den här.” Jag försöker tänka ”Vad vill jag förmedla till mitt barn?”, ”Vad lär sig barnet av det här?”.

Stoff och stil

För lite sedan fick jag möjlighet att åka med Ylva till Stoff och stil för att botanisera bland tygerna i lugn och ro. Vi var där i tre och en halv timme... Jag köpte främst jersey för att sy barnkläder, men även lite lapptekniktyger och ett par partystasstyger till mig själv. Så nu har jag stora planer på framtida syprojekt.
Förutsättningen för att ha syprojekt är en lämplig syhörna och det har jag nu äntligen skaffat mig. Ett stort bord står nu i vardagsrummet så att symaskin och sånt kan stå framme till vardags. Mitt i smeten där barnen leker. Linneskåpet har rensats på sånt som aldrig används och därmed frigjordes en hylla för tygerna.
Första projektet var att sy ett gosedjur till Samuel, som fyller två i dagarna. Det blev en limegrön bläckfisk och den blev rätt hyfsad. Tyvärr missade jag att ta foto på den innan jag gav bort den. Det visade sig vara lite knepigt att sy i jersey för det knölar sig lätt. Till gosedjuret spelar det ju ingen roll, men jag får göra lite research och ta reda på vad som krävs för att det ska bli slätt innan jag ger mig på att sy kläder.

Riddare eller prinsessa?

Genusfrågan ligger mig varmt om hjärtat. Jag är av den bestämda åsikten att det för dagens barn i stor utsträckning är en fråga för pojkar. Flickornas könsroll har vidgats så pass att en liten tjej faktiskt har väldigt stora frihetsgrader. Samtidigt är pojkarnas könsroll snävare än någonsin.
För mig handlar genusfrågan inte om att gå tvärs emot de traditionella könsrollerna. Det handlar inte om att pojkar ska gå i rosa och flickor leka med grävmaskiner. Det handlar om att alla barn ska få vara som de är. De ska ha möjlighet att välja aktiviteter och odla egenskaper fritt, utan förväntningar, styrning eller pekpinnar.
Igår när vi anlände till dagis kom en liten flicka i rosa prinsessklänning och mötte i hallen. ”Vill du också vara prinsessa?” frågade dagispersonalen Johanna. Snacka om att pådyvla en liten människa en fet könsrollsförväntning. Jag kontrade snabbt med ”Eller vill du kanske vara riddare?” i ett försök att neutralisera det dagisfröken hade sagt. Därmed hamnade vi i träsket av traditionella könsroller, fast med motsättningar istället. ”Du som flicka förväntas vara prinsessa, men du kan ju också välja att gå emot strömmen och vara riddare istället!”
Det hade varit bättre om dagisfröken hade haft en könsneutral inställning från början. ”Vad vill du klä ut dig till?” hade varit lämpligare fråga. Vad sedan barnet väljer i det läget ska respekteras fullt ut. Vill lilla tjejen vara prinsessa ska hon bekräftas i det. Vill lilla killen vara prinsessa ska han bekräftas i det. Johanna ville, inte helt otippat, vara riddare.

Fira Halloween?

Att fira Halloween eller inte verkar vara en het potatis för många. Amerikanskt trams som vi inte vill ha i Sverige, säger vissa. Kul, så varför inte? säger andra. Igår hade Johannas dagisgrupp ordnat Halloweendisco med utklädning, popcorn och saft. Till denna begivenhet var de andra dagisgrupperna inbjudna, men det kom nästan inga barn. Anledningen var enligt personalen att föräldrarna inte ville att deras barn skulle fira Halloween. Vilken trist attityd!
Jag tycker inte att man med Halloween ersätter vår fina Allhelgonatradition. Båda kan samexistera utan problem. Pynta med skräcktema ena dagen och tända gravljus andra dagen. Vari finns motsättningen? Personligen definierar jag mig inte som kristen. Möjligtvis är jag därmed hedning. I Sverige firar vi ett antal hedniska traditioner, till exempel jul, påsk och midsommar. De firas främst för att det är vinter, vår och sommar. Men Jesus då? Han är en rätt marginell företeelse för de flesta som firar jul och påsk, för tomtar, skinka, påskkärringar och ägg har ju knappast med Jesus att göra... Så varför inte se till att fira hösten också?

Godkänt

Det har varit mycket på sistone. Johan har de senaste två veckorna jobbat häcken av sig för att komplettera Ansökan, eftersom Myndigheten äntligen svarat. Ansökan måste bli beviljad för att affärsplanen ska gå att genomföra som det är tänkt. Vid avslag skulle Johan ha behövt hitta andra vägar för bolaget att uppnå visionen.
Spänningen har därför varit olidlig de senaste två veckorna. Jag har suttit uppe sent flera kvällar och korrekturläst. Och fastän de kunde väntat till måndag så kom det efterlängtade samtalet från Myndigheten redan idag. Jag hörde Johan ta samtalet i arbetsrummet medan jag satt i vardagsrummet. Jag förstod direkt vad det handlade om. Grattis, tillståndet är beviljat!
Vilken lättnad! Vilken lycka!! Fy fan vad vi (han!) är bra!!! Inte nog med att tillståndet ger möjligheten att genomföra affärsplanen. Den gör det enklare också. Att ha fått tillståndet är en kvalitetsstämpel, det ger ”cred” och är en tung merit. Det kommer att göra det lättare att rekrytera både medhjälpare och kunder. Johan förtjänar det, helt klart.

Jag är ingen lektant

Innan jag fick barn och föreställde mig livet som föräldraledig, antog jag att jag skulle sitta på golvet hela dagarna och leka med mitt barn. Jag trodde att jag skulle tycka att det var tråkigt och att jag därmed skulle bli en rätt dålig mor. Troligen hade jag passat på att göra hushållsarbete och annat nödvändigt medan barnet sov, för att helhjärtat kunna ägna mig åt mitt barn.
Vad jag är lycklig att jag kom på andra tankar! Nu vet jag inte bara i teorin utan också av erfarenhet att jag då hade blivit en dålig mor. Att leka med sitt barn ska man göra för att man tycker att det är roligt. Då och endast då, ska man göra det, när man själv verkligen vill. Inte för att barnet kräver det och synnerligen inte för att det på något sätt skulle vara nödvändigt för barnet.
Min uppgift som förälder är inte att underhålla mitt barn. Min uppgift är att visa, leda, hjälpa och lära barnet hur saker och ting går till, hur man lever och beter sig i det samhälle vi lever. Min uppgift är att ge barnet social delaktighet. Ett socialt delaktigt barn får vara med. Det får vara i händelsernas centrum utan att vara händelsernas centrum. Det får känna att det behövs, inte bara känslomässigt, utan som en del i en gemenskap där alla hjälps åt. Det kan säga till sig själv att ”de andra klarar sig sämre utan mig”.
Barn som inte får vara med på det som är viktigt för de vuxna blir otillfredsställda, krävande och jobbiga. Till vilken grad beror förstås på barnets temperament. De familjer som har en väl fungerande tillvaro är de som har social delaktighet. De som har det jobbigt är oftast de som har missat det helt. Jag var oerhört nära att hamna där. Välsignad vare den som fick mig på andra tankar!

Ingen botten?

Jag förundras ibland över hur en liten människa kan leva till synes på luft. En liten sparv är min lilla Johanna för det mesta, men ibland förvandlas hon till en.. tja vad ska man kalla det? En nötskrika? Sparvar äter som bekant inte så mycket. Annat är det med nötskrikor, uppenbarligen.

Idag har min lilla "sparv" ätit ett och ett halvt stekt ägg med ost på till frukost, ett antal lass med squash- och morotsfräs med fetasås till lunch med ett litet äpple till efterrätt, en portion havregrynsgröt med blåbär samt en bit äppelkaka till fikat (och då ville hon ha mer), och till middag en halv flaska äggmjölksmoothie till förrätt och på det portion på portion av kycklinggratängen med skinka och ananas samt wokgrönsaker. Hon åt säkert ett par hekto kyckling bara.

Så idag förundras jag över hur en liten människa kan få i sig så mycket mat...

Veckorapport no. 5

Förra helgen hände inte mycket, förutom att Johan jobbade som sjutton för att färdigställa kontoret och förbereda för de första praktikanterna i bolaget.

I måndags kom min kära mor, av ingen anledning alls annan än att hon saknade oss så mycket. Sen att hon tog sig en anledning, är en annan sak. Det var ju så mycket grejer som skulle köras hit, och var det inte bra så säg att de kom redan ett par veckor tidigare än annars? Jodå, tack så mycket! Barnen var överförtjusta förstås, men inte nog med mormor, för farmor kom också på besök!

I tisdags förmiddag medan Johanna var på dagisutflykt lånade jag bilen och for för att handla med Pontus. "Äpple!" hojtade han så att det hördes över halva butiken, varje gång han genom någon av gångarna skymtade den stora högen äpplen i fruktavdelningen. Det tog skitlång tid och kostade tretusen spänn, men så har jag lagt upp lager av diverse tyngre varor som Johan därmed slipper släpa hem i cykelvagnen. Det var trevligt att handla med Pontus, helt klart!

Mormor åkte hem onsdag förmiddag efter att ha hjälpt mig röja i ordning källarförrådet. Eftersom Johan tömt det på sina lagrade kontorsmöbler så var det nu möjligt att faktiskt få det fixat rätt bra. Igår gjorde vi inte många knop.

Idag fick Johanna skippa dagis, för Annie, Mio och Loa kom på besök. Tänk så många gånger Annie skrivit om hur uttråkad hon är på Facebook och varje gång jag sett det har jag skrivit "Kom hit!". Nu blev det av! Det var himla trevligt, för det är ungefär 2,5 år sedan sist. Vi var en stund på lekplatsen och lagade sen fetabakad lax med squash- och morotsfräs till lunch.

Så har ännu en vecka av våra liv gått. En sjukt spännande vecka på många sätt, då det händer verkligt konkreta saker med bolaget. Det är kul!

Ett nytt kök och en liten djungel

Så är vi framme vid det sista inlägget angående vår Göteborgsresa. Det hände nämligen lite saker på hemmaplan medan vi var borta. Mina kära föräldrar var nere och gjorde klart det sista på köket. Funktionen har varit på plats länge nu, så det var stänkskydd, målning och allmän slutfinish som blev fixat.

Det var en härlig känsla att stiga in i köket när vi kom hem och se hur fint det blivit! En fondvägg i mörklila med mörkgrå sten som stänkskydd och svarta hyllor. Resten av köket i en beige ton åt det aprikos hållet som matchar den marmormönstrade bänkskivan. Matta vita köksluckor till det. Vi är supernöjda och givetvis enormt tacksamma över hjälpen.

Några dagar senare fixade jag med krukor och väster så att det nu finns en minidjungel på hyllorna. Mest kaktusar och suckulenter. Ännu återstår att få upp klängväxter i gardinstängerna. Några gardiner ska vi inte ha. Det ska bli kul att se hur länge växterna håller sig fina i min skötsel...

Syprojekt i stöpet

Igår fick jag besök av Ylva, vilket var extra trevligt eftersom Johan inte var hemma på kvällen. Det skulle bli lite syjunta hade vi tänkt, men det sket sig. Mitt projekt i alla fall!

Mina gamla byxor passar inte och kommer aldrig att göra. De fint röda byxorna jag fått av Elisabeth har efter graviditeten har suttit som smäck, fast de är en hemskt ful modell. Därför har jag tänkt sy om benen lite för att göra dem snyggare och roligare. Igår skulle de bli helt färdiga, tänkte jag. Men först prova och visa Ylva hur det skulle bli. Döm av min förvåning när det visade sig att de inte passade. De var för stora! Någon som är ledsen för det? Knappast. :-)

Orimligt

Så är det dags igen för etablissemanget att ge sig på LCHF. Enligt näringsfysiologen Ingrid Larsson finns ”inte en suck” av vetenskaplighet bakom LCHF. Eftersom dietister ska arbeta efter vetenskap och beprövad erfarenhet får de inte rekommendera LCHF, säger hon, apropå att socialstyrelsen vill införa nya riktlinjer om att vården ska arbeta mer aktivt för livsstilsförändringar.

Jag förstår inte vad som får henne och de andra som krampaktigt hänger kvar i det gamla paradigmet att göra just det. Det finns ju vetenskap som visar att LCHF är bra, i synnerhet för överviktiga och diabetiker. Men även om det inte fanns så borde alla dessa människor som blivit friska från diverse sjukdomar och mår bättre än någonsin på LCHF-kost i alla fall intressera etablissemanget.

Är det rimligt att det är bättre att äta en kost som gör en sjuk än att äta en som gör en frisk? Är det rimligt att en kost som gör att kvinnor med fertilitetsproblem blir gravida är farlig? För någon? Är det rimligt att en kost bestående av mat som vi är evolutionärt anpassade att äta, är sämre än modern industriellt framställd mat som vi bara haft tillgång till i runt hundra år? Knappast.

Soliga höstdagar

Igår och idag har det varit sådant där perfekt höstväder. Inte allt för kallt, friskt, vindstilla och soligt. Lönnarna har börjat spraka och löven på de flesta andra träd har börjat gulna.

Efter att vi hämtat Johanna på dagis igår mötte vi upp Carolina, Anton och Samuel och gick till den nya stora lekplatsen Snäckan. Det var toppen att sitta på den takförsedda fikaplatsen i mitten med utsikt över barnen åt alla håll. Solen stod så lågt att den värmde där med. Rampen upp är inte bara bra för rullstolar och rollatorer utan inte minst för barnvagnar. Vi var inte hemma igen förrän vid fem.

Idag var vädret likadant, förutom lite kallare på morgonen och lite varmare under eftermiddagen. Efter dagishämtningen var vi i trädgården på baksidan. Amanda ålade tålmodigt på plattorna för att få tag i sin boll. Pontus satt på den stora lastbilen och Johanna körde runt den på gräsmattan. Trötta mamman satt och lapade sol. Mmm!

Puerto Rico, ett tänkarspel

Under helgen hos Peter hanns det med en hel del spelande. Jag var med på två spelkvällar med Johanna och Martin, ett speltokigt par som Peter känner. Vi spelade Puerto Rico och nu har jag faktiskt kommit så långt att jag tycker mig kunna spelet ganska bra.

Puerto Rico är ett väldigt bra spel som är tillräckligt komplicerat för att vara roligt, men ändå inte mer än att man kan greppa helheten utan några större problem. Samtidigt är det väldigt varierat, eftersom ens eget spel påverkas mycket av vad de andra gör. Det finns många strategier som kan fungera, beroende på vad som händer. Slumpfaktorn är låg och man kan spela 3 till 5 personer.

Spelmekanismen återfinns i samma eller liknande form i andra spel som Race for the Galaxy och San Juan. Den går ut på att alla spelarna ska välja roller som styr vad som händer under en runda. Utöver det ska man köpa byggnader, samt producera och skeppa gods för att få poäng.

Det är inte konstigt att Puerto Rico i flera år legat på BoardGameGeeks topplista. Det är ett typiskt brädspel, eller tänkarspel som Martin säger, vilket är ett bättre uttryck för att beskriva typen av spel. Brädspel behöver ju inte bestå av ett bräde, utan kännetecknas av att det är klurigare och mer strategiskt än vanliga sällskapsspel. Eller partyspel, som Martin säger.

Husfest

I lördags hade vi husfest för våra nya och gamla inneboende. Mirre och Roj har flyttat efter att ha bott här i ett drygt år. Det känns märkligt och tråkigt. Men in har flyttat nya härliga människor! Ett helt litet studentkollektiv har vi. Det blir fler och fler för varje år, för det är svårt att tacka nej till trevliga människor som inte har någon stans att ta vägen... i synnerhet när vi behöver pengarna.

Vi bjöd på squashsoppa med vitlökskrutonger, baconlindad kycklingfilé med ångkokt blomkål, klyftpotatis och bearnaisesås, samt äppelpaj med vaniljsås. Samt en massa drinkar naturligtvis. Jag kan tipsa om att bearnaisesås blir busenkelt om man använder elvisp!

Vi samlades vid sextiden för att gemensamt fixa maten. Johanna och Pontus fick också del av festen, de fick chips med dipp och apelsinjuice efter maten. Det var första gången Pontus smakade apelsinjuice och jag tror att han drack minst två hela glas... När barnen var i säng satte vi oss till bords. Det blev en lyckad fest, även om folk var lite för trötta för att gå igång ordentligt.

Slottsskogen

Vid varje besök i Göteborg är ju Slottsskogen ett givet utflyktsmål. Efter söndagslunchen baxade vi oss därför iväg och Peter hängde på. Målet var Plikta, den stora lekplatsen, där vi skulle möta upp Derek med familj.

På vägen dit tog vi en sväng upp på berget. Barnens zoo var fint, men Johanna vågade aldrig försöka sig på ponnyridningen. Sen promenerade vi upp runt hjorthägnen och fikade i blåsten. Det var kallt som attan, blåsigt men lite sol emellanåt som kompenserade hyfsat.

Väl framme vid lekplatsen förstod jag varför folk åker dit – och varför inte. Det var verkligen stort och med aktiviteter för barn i alla åldrar, inklusive en riktigt stor rutschkana. Det var dock alldeles för stort för att kunna ha överblick över mer än ett barn och dessutom så mycket folk att även det var svårt. Jag föredrar mindre ställen, med mindre folk, helt klart.

Johan klättrade runt med Johanna, så dem såg jag inte röken av. De hade uppenbarligen kul och kunde utnyttja allt som fanns där. Jag pratade med Derek och passade Pontus. Det var kul att träffa Derek, även om det bara blev en timma.

Femton år sedan

Syftet med vår Göteborgsresa var att jag skulle på 15-årsomsits med K95 – vi som började läsa kemiteknik på Chalmers 1995. Vi fick en ovanligt bra sammanhållning i klassen redan från början. En fantastiskt rolig nollning givetvis. Det är långt i från alla årgångar som har omsitsar. Att vi har det beror dels på att vi har en gemenskap som gör att vi vill träffas och dels att det finns en eldsjäl som tagit på sig att ordna dem. Eloge till Martin den yngre!

Det var jätteroligt att träffas! Det kändes som om jag inte kunde sluta le, för det är så många människor som jag tycker så mycket om. För att hitta bordsplaceringen skulle vi sätta ihop fraserna ur sektionssången i rätt ordning. Det var lättare sagt än gjort även för mig som kunde den ordentligt när det begav sig...

När man ses så här vart femte år så är det tydligt hur livet förändras. Vid 5-årsomsitsen var det bara ett fåtal av oss som tagit examen, för många hade liksom jag själv haft sabbatsår. Vid 10-årsomsitsen var det ett fåtal av oss som hade bildat familj. Nu är det väldigt många som är mitt uppe i barnalstrandet. Alla har kommit en bit i karriären och förvånansvärt många har hållit sig till en arbetsgivare. De som doktorerade efter examen har disputerat sedan länge. En går fortfarande till Chalmers varenda dag, som han ironiskt påpekade i sitt tal.

Det blev en väldigt lyckad fest och många kära återseenden. En del ansikten saknades, de flesta på grund av sjuk familj. Massor av minnen väcktes. Vid 5-årsomsitsen var vi redan nollningsnostalgiska och nu slogs jag främst av hur alla minnen från studietiden kändes lika avlägsna, det var ingen skillnad på början och slutet. Jag ser redan fram emot nästa fest.

Tionde i tionde tio

Idag är det ett kul datum igen, 10-10-10. De senaste åren har det varit ett varje år. Förra hösten berättades i tidningen om hur en mor fött barn på sal nio, klockan nio, den nionde i nionde tjugohundranio. För två år sedan var det rekordmånga som valde att gifta sig den åttonde i åttonde tjugohundraåtta. Året innan dess fyllde jag faktiskt år, fast jag tänkte aldrig på det. Idag är det den tionde i tionde tjugohundra tio. Kul datum, men egentligen ingen speciell dag alls.

En nöjd skrutt

Så har lugnet lagt sig, i alla fall för ett tag. Något halvkonstant gnällande från golvnivån hörs inte längre, snarare ett förtjust fnitter. Lilla skrutten har lärt sig att åla! Nu behöver hon inte längre bli frustrerad och förbannad när leksakerna hamnar utom räckhåll. Det är bara att åla på och rätt vad det är har man tagit sig runt halva köket.

Samtidigt som hon började åla för några dagar sedan, började hon också lyfta rumpan upp till kryp-pose, dock utan att ge uttryck för någon frustration. Pontus ställde sig i kryp-pose vid fem månaders ålder och var sedan förbannad för att han inte kunde krypa ända tills de små armarna och knäna började röra sig framåt då han var sju och en halv månad. Detta fastän han kunde ta sig fram ålade. Johanna lärde sig att åla på rygg jättetidigt, varefter hon hittade alla möjliga sätt att ta sig fram innan hon fick kläm på det traditionella krypandet vid tio och en halv månads ålder.

Det slår mig nu hur fundamentalt det är att faktiskt låta sin lilla unge ha lite tråkigt och bli lite frustrerad. Den tillfredsställelse om infinner sig när man tar sig för något eller övervinner svårigheter är något jag verkligen vill att mitt barn ska uppleva. Amanda är där nu.

Natom

Anledningen till vår Göteborgsresa var att jag skulle på 15-årsomsits med K95, men av en tillfällighet råkade det samma helg vara Natom i Göteborg. Natom står för Nordisk AmatörTeknologOrkesterMission, och är en sammanslutning av teknologorkestrar (och baletter) från de fem nordiska städerna Göteborg, Stockholm, Trondheim, Helsingfors och Åbo. Natom går av stapeln vartannat år och därmed är det tio år sedan det var i Göteborg. Natom är i grunden en sedvanlig studentorkesterfestival, med tillhörande fester, konserter och stadsspelningar.

Under lördag förmiddag trotsade jag därför regnet och tog med mig Johanna till Kungsportsplatsen för att se på Allianceorchestret och Chalmersbaletten uppträda på stan. Johanna verkade tycka att det var kul och för mig var det var stor nostalgi. Efteråt pratade jag en stund med några baletthoppor som uppenbarligen tyckte att det var kul att jag kommit dit. Sedan gick vi vidare till Gustav Adolfs torg för att se Humpsvakar, Alliancens finlandsvenska vänorkester i sina orangeröda västar. De har en stil som påminner mycket om Alliancen, men med snäppet makabrare gyckel. Kanske inte så barnvänligt, insåg jag lite väl för sent...

Själv har jag varit på Natom i både Helsingfors och Trondheim, men missade när det var i Göteborg sist på grund av min vistelse i Holland. Minnen av alla balliancemässiga stolligheter man hittat på vällde formligen upp. De åtta varven i rondellen i Trondheim centrum, LasKetchup-dansandet på lekplatsen eller varför inte uppdukningen av alkoholhaltig dryck på grottbanketten i Helsingfors – en flaska vin per två, varsin stor öl och två sjucentiliters snapsglas var fyllda med Koskenkorva. Muuten hyvä talo mutta! (Eller hur det nu kan tänkas stavas...)

Lisebergsbesök no. 1

Under Göteborgsresan tog vi tillfället i akt att besöka Liseberg. Det hade utlovats regn, så vi laddade vagnen med fulla regnutstyrslar. Men vi hade tur, det var uppehåll hela tiden. På väg dit hann vi med ett kort besök på Världskulturmuséet, där de flesta utställningarna visade sig vara gratis. Sen mötte vi upp Anna-Carin, Linus och Hampus i väntan på att attraktionerna skulle öppna.

Att komma till Liseberg för första gången med barn var att se parken med nya ögon. Jag har knappt satt min fot nere vid Kaninhuset och Ponnykarusellen sedan jag själv var liten. Nu var det tydligt hur mycket det faktiskt finns där för småttingar. Det var härligt att se deras fascination över Farfars Bil, för jag minns hur rolig jag tyckte att den var. Pontus satt med mig där bak, pekade hela tiden entusiastiskt på de andra bilarna och sa ”bil” på sitt speciella sätt, medan Johanna satt fram och styrde och växlade för glatta livet.

Kaninresan fick vi göra allihop tillsammans och de vinkande kaninerna fick alla barn att vinka tillbaka. När det var dags att gå ur båten efter resan genom Sagoslottet ville Pontus absolut inte kliva ur. Johanna fick åka några karuseller till, men tyckte ändå att Ponnykarusellen var bäst. Det får bli fler Lisebergsbesök de kommande åren, helt klart.

Mörkt!

Dagens middag blev lite försenad, varför vi fortfarande satt till bords när klockan närmade sig sju. Plötsligt vände sig Pontus mot fönstret, pekade och sa ”möö!”. Ja Pontus, det är mörkt ute! sa jag. Tänka sig, hösten är nu så pass långt gången att det mörknar medan vi äter middag.

Kräftfest hos grannarna

Förrförra lördagen var vi bjudna på kräftfest hos grannarna mittemot som flyttade in i somras. De hade skaffat ett stort partytält och dukat upp i. Vi hade tänkt gå hela familjen eftersom det började klockan tre, men eftersom Johanna var sjuk fick jag gå själv. När mormor kommit och barnen var i säng kunde Johan gå också.

Det pratades och skrattades och sjöngs en del i tältet ända tills det blev för kallt och skumt. Då flyttade festen in. Groggbord fanns det, så jag gick hem och hämtade likör som komplement. Jag gjorde åtminstone en groggästs kväll genom att rädda hans misslyckade drink.

Det sjöngs och spelades piano, gitarr och saxofon. Ett par sångfåglar uppträdde mer seriöst, de var otroligt duktiga tjejer. Det var verkligen en trevlig fest. De andra nyinflyttade grannarna var också där. Vi har tur som fått så trevliga nya grannar!

Logotypen

Jag är intresserad av grafisk design och anser mig ha ett hyfsat öga för detsamma. Ett företag måste ha en logotyp och en grafisk profil. Ingen alls är nämligen också en profil, bara oändligt varierande och synnerligen dålig. Vilken genomtänkt grafisk profil som helst är därför bättre än ingen alls. Sålunda gjorde jag tidigt en grafisk profil för makens bolag (som sedan ombildningen till aktiebolag faktiskt också är mitt). Grunden blev en enkel logotyp innehållande ett grafiskt element samt en färgpalett. Det stora problemet med min logotyp var dock att jag inte fullt ut lyckades överföra den bild jag hade i huvudet till skärmen. Dessutom kunde jag inte bedöma hur bra den var med tanke på läsbarhet, tryckbarhet och image. Färgpaletten blev desto bättre!

Nu har vi tagit steget och anlitat en designfirma. De fick ett bra underlag i form av det vi redan hade samt en hel del instruktioner, varav enkelhet, närvaro av ett grafiskt element samt användning av färgpaletten var några. Första förslaget gjordes genom att förenkla och renodla den stil min logotyp hade. Det hamnade helt och hållet fel. I all sin enkelhet luktade den kugghjul och verkstadsindustri. Vi insåg att min logotyp hade varit helt fel ute den också. Vi insåg att vårt bolag krävde något socialt och globalt, något mjukare och mänskligare. Mer Google, Spotify och Twitter än SKF och LKAB, om man säger.

Designerns nästa förslag fick det att kittla i magen på mig av förtjusning. Efter bara en liten justering blev det riktigt, riktigt bra. Ett läckert grafiskt element i form av en symbol före företagsnamnet. Namnet i ett typsnitt som är mjukt utan att vara gulligt, stilrent utan att vara tråkigt och som lyfter fram bokstävernas symmetri. Alltihop i bolagets färg mörklila. Åh vad vi är nöjda!

Svamp i örat

Helgen innan vår Göteborgsresa spenderade Johanna med feber och ont i örat. Öroninflammation, helt klart. Panodil mot smärtan dagtid och mot febern nattetid. Emellanåt blev febern så hög att hon höll sig stilla eller sov spontant. I ett försök att hålla henne stilla fick hon fri tillgång till film. Det fungerade finfint, så det blev timtals med Fåret Shaun, blandat med lite matlagningsklipp från Bolibompa.

På grund av mitt besök på akuten kom min mor för att hjäpa oss på lördagskvällen. Mormor körde husmorstricket att hälla löksaft i örat på Johanna. Johanna accepterade snällt behandlingen och berättade sedan glatt för pappa att hon fått svamp i örat...

Det blev till att stanna hemma från dagis ett par dagar men som tur är hann hon bli frisk tills vi skulle till Göteborg på torsdagen.

En dag på akuten

Förra fredagen vaknade jag tidigt av kraftigt hungersug i magen som ganska snart övergick till smärta. Jag kände direkt igen smärtan som magkatarr. Upp för att leta upp magsyraneutraliserande tuggtabletter som blivit kvar sen sist, men jag måste ha slängt dem på grund av utgånget datum. Sen låg jag och kved i sängen medan Johan tog hand om barnen och snälle svärfar åkte och köpte ny medicin. Efter den långa väntan var det verkligen skit att tuggtabletten inte hjälpte ett dugg, den fick mig bara att kräkas.

Sjukvårdsupplysningen uppmanade mig att åka till akuten. En bättre medicin mot magkatarr levererades, lockvarianten, men den hjälpte inte heller. Efter att ha suttit upp en stund gjorde det så ont att jag började hyperventilera så smått, men när jag lade mig och djupandades kändes det bättre. Tillslut fick jag ringa på dom och be om nåt som tar bort smärtan, för så här kunde jag bara inte ha det. Så jag fick dricka bedövningslösning, det som hjälpte så bra sist enligt journalen. Smärtan släppte inte på länge ändå, men det är möjligt att det bidrog till lindringen, för sen sov jag en stund på britsen. Senare konstaterade läkaren att det inte verkade vara magkatarr, eftersom medicinen inte hade hjälpt. Trots att det verkade jätteosannolikt på mina symptom, bedömde hon att jag skulle på ultraljud för att utesluta gallsten.

När jag väl kom dit hade smärtan gett med sig helt, men hungern börjat riva desto värre. Det var eftermiddag och jag hade inte ätit på hela dagen. Tillbaka på akuten fick jag ta mig en fika i pentryt. Det blev brödskiva med dubbelost, för där fanns bara kaffeautomat, bröd, Billingeost och Becel, det enare i en låda märkt ”smör”. Suck.

Och vad sa ultraljudet? Jo, att jag har gallsten, tre stycken närmare bestämt. Innan jag gick hem fick jag träffa läkaren igen. Gallsten? Där ser man, det trodde jag verkligen inte, sa hon och skrev ut Spasmofen. Själv vet jag inte om det faktiskt var ett gallstensanfall, för det kändes precis om magkatarren jag hade sist, bara snäppet värre. Då var det med säkerhet magkatarr eftersom bedövningslösningen hjälpte. Jag föreställer mig faktiskt att ett gallstensanfall skulle vara ännu mycket värre än detta. Men hur som helst vet jag nu att jag har gallstenar och om jag får ett gallstensanfall så har jag piller och det känns tryggt.

Äppelskörd och moskalas

Väl hemma igen från Göteborg insåg vi att det var dunderhög tid att plocka ner äpplena på Aromaträdet. Dagen har därför spenderats med att sortera, rensa, skiva, koka och passera äpplena i min mormors gamla hushållsassistent. De finaste äpplena sparar vi ett tag, resten är nu mos.

Till lunch serverades efterrätt bestående av obegränsad mängd äppelmos. Det får man i princip bara när det finns nygjort mos. Det var som väntat jättepoppis och det slank ner åtskilliga skopor, trots att både Pontus och Johanna grundat med hamburgare. Amanda fick en liten portion hon med.

Nu står ett gäng små och inte så små burkar med mos i kylen som ska förpassas till frysen innan kvällen är slut. Det är perfekt att ta fram en barnmatsburk med mos för barnen att ha till sin gröt eller yoghurt. Några större burkar har vi också, att ha till efterrätt framåt vintern. Mumma!

Amanda 6 månader

Ett halvår gick fort. Vår lilla trea är sex månader idag. Prick på kurvorna är hon, både på längd och vikt. Hon har precis så där lagom med hull, som en liten kerub. Aptiten är god och även om hon inte är lika glad i mat som sin bror, så har vi nyligen kunnat införa både ett fullt matmål och ett grötmål.
Sexmånadersgnället är ju här sedan en tid, och utöver frustration finns en uppenbar vilja att bara testa stämbanden. Det är en knapp vecka sedan nu som hon satt utan stöd för första gången. Nu åker hon sittande bredvid Pontus i syskonvagnen. Det är så sött!

Blogginlägg no. 99

De senaste två veckorna har det varit minst sagt fullt upp. Tanken med den här bloggen är att jag ska skriva om det som händer i mitt liv, men när det händer mycket finns det knappt någon tid att skriva alls. Just nu ligger jag därför back med följande ämnen: Mitt besök på akuten, Johannas öroninflammation, kräftfesten hos grannen, Lisebergsbesök, omsits med K95, besök i Slottsskogen, etc. Så om jag vill skriva ifatt får jag publicera inlägg om det efter hand. Vi får se hur det blir med det.
När jag började med den här bloggen hade jag ingen aning om huruvida jag skulle fortsätta att skriva. Skulle det inte ta slut på ämnen? Knappast... För det mesta har jag fler ämnen på gång än vad jag har tid att skriva, även om jag aldrig tidigare hamnat back på detta sätt. Hur som helst blir nästa inlägg mitt hundrade. Och vad det ska handla om, är redan givet.

Valresultatet 2010

Så är årets val över och resultatet är historiskt på många sätt. Det är första gången på oerhört många år som en borgerlig regering får sitta kvar en andra mandatperiod, detta dessutom med ökat väljarstöd. Socialdemokraterna har samtidigt gjort ett historiskt dåligt val och är nu bara en knapp procent större än moderaterna, båda ligger nu runt 30%. Miljöpartiet är plötsligt riksdagens tredje största parti. Och så har sverigedemokraterna kommit in i riksdagen och fått en vågmästarroll eftersom alliansen inte fått majoritet.

Att SD verkligen lyckats ta sig in i riksdagen, med marginal till och med, upprör idag en hel nation (nåja, nästan en hel). Jag är själv upprörd över att så många kan rösta på ett parti med deras agenda, men jag är tyvärr inte förvånad. De etablerade partiernas strategi att frysa ut SD samt att inte nämnvärt diskutera deras kärnfrågor tror jag har varit dumt. En del har säkert röstat på SD bara för att jävlas med etablissemanget, för att de tycker att det är fel och odemokratiskt att frysa ut ett parti och göra deras huvudfrågor till onämnbara. Men uppenbarligen finns det dessutom gott om folk ute i stugorna som är missnöjda med invandring, integration, brottslighet etc. och för vilka SD:s lösningar låter vettiga. Därför är frågorna viktiga och måste tas på allvar, även av de etablerade partierna.

Problemet med SD:s politik, som jag ser det, är att den inte baseras på verkligheten. SD målar upp en bild av Sverige som inte är sann och det är därför deras lösningar inte heller kan fungera. Om man inte startar på rätt ställe kan man inte träffa målet, hur bra man än tycker sig sikta. Om man dessutom har på sig par mörkbruna glasögon så är det kanske inte så konstigt om man ser dåligt.

Nu tycker jag att det är hög tid att alla de etablerade partierna tar tag i dessa frågor, visar på realistiska, humana och icke främlingsfientliga lösningar, så att SD:s väljarstöd kan kvävas i sin linda. Media har ett stort ansvar här. Om det inte görs är jag rädd att SD ökar sitt väljarstöd till nästa val så att de får makt att genomföra sin ansvarslösa politik. Det vore en verklig katastrof.

Äppelbrummaren

Pontus språkutveckling har tagit fart de senaste veckorna. Han har nu flera ord som han använder för att kommunicera, till exempel ”upp” och ”mer”. Den stora grejen är dock att han börjat härma en väldig massa ord samt börjat intressera sig för att läsa böcker. Precis som Johanna har han börjat med att använda ord relativt sent. Den stora skillnaden är att Johanna från början var bra på att uttala så att man begrep, medan det mesta Pontus säger är obegripligt om man inte känner honom väl.

Han säger ”koo” (skor), ”acka” (jacka eller flaska), ”möö” (smör), ”bambam” (lampa) och ”nu” (snuttefilt). Han säger bil genom att göra ett brumljud som låter rätt likt ett l. Han sträcker ut tungan mellan läpparna och gör ett tonande läte. Med ett b framför blir det nästan som ”bil”. Just för ordet ”bil” stämmer ju brumljudet rätt bra med ordet, det roliga är dock att han börjat använda samma l-ljud i andra sammanhang. ”Äpple” säger han perfekt, så när som på att l:et är nämnda brumljud med tungan utanför munnen. Det låter heltokigt.

Låneord och 10 000 tyska bögar

Sådär framåt småtimmarna när man lyssnat på allt möjligt man kommer på, är det lätt att halka i på humorprogramklipp. Tack vare tjänster som Spotify och Youtube så kan man hitta det mesta på ett ögonblick. Jag får konstatera att ”Låneord” med Riskradion är en av mina absoluta favoritsketcher, tätt följd av något Hassan-samtal med Fredrik Lindström.

När Erik Blix ger sig ut på stan för att intervjua ”mannen på gatan” om hur vi svenskar använder låneord, så är det ingen hejd på hur upprörd han är över det hela. ...Och de där politruckerna på sadistiska stencilbyrån... och är du så jävla bra själv då? Upp väller minnet av tiden då jag och Weronica umgicks ofta med Derek och Martin och hur Martin citerade långa haranger ur Riskradion.

”10 000 tyska bögar” är en annan favorit, som känns lite aktuell så här i valtider. Argumentationen ligger ungefär på den nivå Skånepartiet har på sitt valutskick, med skillnaden att Fredrik Lindström skojar...

Peter 40 år

Peter valde att slå på stort för att fira sin stora dag. Lokalen han hyrt, Aspudden i Lerum, var väldigt fin och hade vädret tillåtit utevistelse hade läget vid sjön kommit ännu bättre till sin rätt. Trerätters meny med väl utvalda viner. Kräftlasagne, hjortinnanlår med ostronskivling samt tryffel med bärkopott... Det var ingen hejd på hur maten hyllades runt borden och jag kan hålla med om att det var bland de godaste köttvarmrätter jag ätit.

Folk lottades till placering vid bord med sex personer på varje, vilket enligt slumpens lag resulterade i att både jag, mamma och Kenta hamnade vid Peters bord, tillsammans med hans arbetskamrat David och gamle studiekamraten Pelle. Det blev lyckat, för David var trevlig och Pelle inte bara trevlig utan en riktig spelevink dessutom. Vår käre far höll ett fint tal och några av Peters vänner likaså. Peters festfixare Peiman berättade att han tycker att Peter är cool, fast man inte kan tro det eftersom han ju är nörd.

Det var sedan Peiman som i gott sällskap med mig såg till att det blev dans efter middagen. Dansa kunde han dessutom riktigt bra, och bjöd på lite Michael Jackson-moves. Peters vänner såg till att han ständigt hade en drink i handen och det hade uppenbarligen effekt, för han bjöd också på lite dansmoves mitt i ringen till hela sällskapets förtjusning. Man får konstatera att min käre bror fick sig en riktigt lyckad födelsedagsfest!

Göteborgshelg

Anledningen till min Göteborgsresa var att min bror Peter snart fyller 40 åt och ställde till med kalas, men jag passade på att göra en hel del annat. I fredags lånade jag Peters bil och for till Stenungsund för att besöka Naturmedicinteamet. Jag fick veta att jag är i stort sett frisk, att det är helt rätt att äta LCHF och att det nog inte ska vara några svårigheter att rätta till den obalans som ger mig sådana jobbiga humörsvängningar, bara jag sätter i mig några piller.

På hemvägen besökte jag först Karolina i Stora Höga och sen Bojan i Ytterby. Det var roligt att träffa dem och deras nya bebisar, givetvis. Att köra genom Göteborg kräver att jag är på helspänn, så när jag äntligen svängde in på parkeringen till Peters jobb för att hämta honom, var lättnaden stor. Senare på kvällen hämtade vi vår morbror Kent på stationen och att sedan uppe allt för sent och spelade musik med Spotify.

I lördags förmiddag drog jag och Kenta till Liseberg. Vi hann med att kolla runt en del och åka Balder, givetvis. Sen skulle han iväg på annat och jag mötte upp Zorro på stan. Det var väldigt länge sen vi sågs och ännu längre sen vi fick tillfälle att prata ordentligt. Jättetrevligt var det och dessutom fick jag veta att det är Natom i Göteborg när vi ska dit hela familjen nästnästa helg. Vilken tajming! Många minnen väcktes av att prata med Zorro. Sedan åkte jag med Peter och Kent till Lerum, där mor och far redan hade installerat sig på hotellet. En tupplur, en dusch och lite fix senare bar det av till festen.

Idag har jag spenderat hela eftermiddagen med att handla kläder i Nordstan. Jag hittade massor av tröjor, skjortor och scarfsar som går att kombinera fint. Dessutom köpte jag en ny högkvalitativ allväderjacka och ett par regnbyxor. Min gamla utestass har nämligen gett upp fullständigt, då byxorna spruckit och jackan slitits så på axlarna att den inte längre är tät ens för tio minuters medelmåttigt regn. Väl spenderad tid, måste jag säga, men det blev en dyr resa...

Semester från vardagslivet

I eftermiddags tog jag tåget till Göteborg alldeles själv. För första gången ska Johan ha hand om alla tre barnen i tre hela dagar och jag ska ha semester från vardagslivet. Det är oerhört vad rofyllt det är att bara ha sig själv att rå om. Och hur jag redan saknar de små barnen som vinkade så ivrigt i fönstret då jag lämnade hemmet efter att ha kramat dem gott och länge.

Johanna hade berättat för personalen på dagis om att jag skulle åka till Göteborg, så hon har uppenbarligen koll. Men det var första gången jag åkte iväg från Pontus sedan han blev stor nog att förstå. Senast jag var borta från honom var då jag och Johanna for med min mor till Lanzarote i november förra året, då han var elva månader. Nu var det uppenbart att han förstod att jag skulle vara borta ett tag. Jag sa att imorgon är det fredag, sen blir det lördag, sen blir det söndag, och på söndag kväll när ni sover kommer jag hem, och sen på måndag morgon ses vi igen!

Sexmånadersgnället

Amanda har visserligen ännu inte uppnått den aktningsvärda åldern av sex månader, men ett är säkert – sexmånadersgnället är här. Sexmånadersgnället är ett uttryck av frustration som kommer av att driften att åla är väckt men man har ännu inte förstått hur man gör. Man har insett att man borde kunna ta sig fram. Ibland resulterar försöken att ta sig fram till den där saken som ligger precis utom räckhåll med att man backar och hamnar längre ifrån. Frustrationen blir inte sällan så stor att sexmånaderstjutandet hade varit en mer adekvat beskrivning. Som tur är har lilla sexmånadersgnällaren utöver mamman två små personer som kan hjälpa till att lägga roliga saker inom räckhåll. Då hålls frustrationen stången ytterligare en stund.

Gräva upp och göra om

Min alldeles underbara mor är än en gång på besök för att hjälpa oss, denna gången med trädgården. Projekt gräva om, ta bort och förenkla är åter. Denna vända blir det än mer radikala förändringar. Detta är vår fjärde höst i huset och den tredje då vi tar bort och gör om. Förrförra året tog vi bort landen runt magnolian och äppelträdet, förra året rök fem stora rosor och hela det största landet på framsidan gjordes om till grönsaksland. Nu tar vi bort lavendelplanteringen vid baksidans uteplats, samt skippar ytterligare tre stora rosor, inklusive de två som tidigare bildade rosbågen. Samt gör om och förenklar i de land som är kvar.

Det är nämligen bara att konstatera att det mesta av det som var fint och prydligt när vi flyttade in nu mest är fult, tja förutom det som redan tagits bort och gjorts om. Det märks alltså att vi inte lägger tid motsvarande en halvtidstjänst och pysslar om vår trädgård varje dag, så som förra ägarna gjorde. Vi prenumererar inte på trädgårdstidningar, om man säger. Jag har lärt mig vad som passar mig att sköta och vad som får vara. Jag har lärt mig att om jag ska kunna njuta av trädgården krävs långtgående förenklingar. Nu kommer vi ytterligare ett stort steg framåt.

Målet är att det ska räcka med ett ordentligt ryck varje vår och höst och sen lite lagom att göra dess emellan. Inte att man ständigt ligger efter, efter, efter och det enda man ser när man går ut är allt som borde göras. Mycket bär vill vi ha. Smultron är förträffliga marktäckare. Det kommer definitivt att bli roligare att sköta trädgården nästa år!

Öppna förskolan

Idag har jag varit med Pontus och Amanda på öppna förskolan medan Johanna var på dagis. Det är evigheter sedan vi var där och ännu längre sedan vi var stammisar. Den terminen då Pontus var spädis var vi där jättemycket. Det var då vi lärde känna Karin, Hilda och Hugo. Sen efter den sommaren testade vi med dagis för Johanna, och när det inte funkade blev det aldrig någon rutin på det där med att gå dit. Totalt sett blev det två besök under förra hösten. I våras var det inte tal om att ta sig dit, för i början av terminen var jag höggravid och halvinvalido och sen var Amanda för liten. Nu är det dock dags för oss att få rutin på det igen.

Pontus höll sig avvaktande till en början men kom sen igång både med att rita och pyssla med leksakerna. Amanda var som vanligt nöjd i allmänhet och låg och grejade med sitt på golvet en hel del. Sångstunden verkade mer poppis hos Amanda än hos Pontus. Han gillade dock låten med kroppsdelarna till Blinkalillastjärnamelodin. Då sken han upp och pekade på sig själv. Sött!

Där var massor av pappor och rätt många mammor också. Barn i olika åldrar, men Pontus var äldst och Amanda yngst. Det är tyvärr få barn över ett och ett halvt som inte går på dagis. Men undantag finns. Att Hilda inte var på dagis när Karin var hemma med Hugo var ju en av anledningarna till att vi fann varandra. Det kommer att bli en trevlig höst, det här!

Tunnelljud

Varje gång vi går till och från dagis går vi genom en gång- och cykeltunnel. Det är den finaste tunneln av sitt slag, för de har målat väggarna och taket kritvita så att den känns väldigt ljus och välkomnande.

Nyligen upptäckte Johanna att det ekar i tunneln. ”Ah!” sa hon gällt och lyssnade till ekot. Jag var inte sen att hänga på. ”Oh!” ”Ih!” ”Ah!” Nu har lillebror också fattat hur man gör. ”Äh!” ropar han så fort man kommer in i tunneln. Så nu turas vi om att utstöta märkliga ljud varje gång vi går igenom. Mysigt!

Första föräldramötet

Idag har jag varit på mitt första föräldramöte. Det känns vuxet på något sätt. Det lär väl inte bli mitt sista precis... Eftersom det är en syskonavdelning var antalet föräldrar något lägre än antalet barn i gruppen. Just nu leder en mamma med tre barn. Den yngste i gruppen är hennes, den äldste och så en i mitten. Det verkar verkligen mysigt att ha syskonen på samma ställe, så jag är glad att möjligheten finns för mig med.

Dagisgruppens sexton barn är uppdelade i björnarna, de fem största barnen, ekorrarna, de sex mellanstora barnen och grodorna som är de fem minsta. Johanna tillhör björnarna, tillsammans med Hilda som ju är två månader äldre, Matilda som är tre månader äldre, Viktor som är fyra år och Samuel som är fem år. Efter mötets inledning fick vi som är föräldrar till små björnar prata om hur vi ser på våra barn när det gäller bland annat genus, samt skriva upp vad vi har för förväntningar på personalen.

Personalen tog sedan fram en stor tavla som visar hur en typisk dag ser ut. Den är full med bilder på barnen som leker och en massa ord som beskriver allt pedagogiskt som kommer fram i den fria utomhusleken. På denna avdelningen är de ute så mycket som möjligt, personalen har till och med för egen maskin byggt ett vindskydd så att de små barnen ska kunna sova ute. Toppen tycker jag!

Stargate SG1

Nyligen såg jag det sista avsnittet av serien Stargate SG1. Därmed har jag sett tio säsonger på runt tjugo avsnitt var. Det är tokmycket, men ändå har den varit bra hela tiden. Det är få serier som lyckas hålla sig bra och variera sig tillräckligt mycket över så lång tid. Det är dock få koncept som ger så mycket utrymme för variation som idén om en port till sjärnorna.
Serien bygger på att hypotesen om att austronauter besökt jorden under antiken visar sig vara sann. Vid arkeologiska utgrävningar i Egypten har man hittat en stjärnport, vilken kan transportera både levande och döda ting genom maskhål till andra planeter där det också finns en stjärnport. Den amerikanska militären driver i hemlighet ett center som sköter alla utomjordiska operationer. SG1 är den mest framstående gruppen som har till uppgift att utforska andra planeter. Redan vid första besöket på en annan planet gör sig jordborna till fiende med de teknologiskt högstående men moraliskt lågstående varelserna Goa´uld, vilka just nu regerar galaxen. Det sker i filmen Stargate, som serien sedan bygger på.
Vill man se en riktigt bra science fiction-serie med intressanta karaktärer och kul mytologi, ja då är den här serien perfekt. Bara att det är självaste "MacGyver" som leder SG1 gör ju sitt till...

Det var visst en spånplatta

Vegetabiliskt fett står det på många innehållsförteckningar. Det låter ju bra, kan man tycka. Men bakom deklarationen "vegetabiliskt fett" kan det dölja sig lite allt möjligt, förutom möjligtvis animaliskt fett. Livsmedelstillverkare skriver gärna vegetabiliskt fett då de inte vill deklarera vad det är för fett de har använt. Det luriga är att det under rubriken "vegetabiliskt fett" ofta döljer sig margarin. Det är inte bara lurigt, det är lurendrejeri.
Jag hävdar att även om man gjort margarinet av oljor och fetter av vegetabiliskt ursprung så kan man inte hävda att margarinet är vegetabiliskt fett. Det är som att hävda att ett bord är gjort av björkträ, om det är gjort av en spånplatta gjord av björkspån. När man gör spånplatta av björkträ tar man ju bort allt som karaktäriserar björkträ, t.ex. dess färg, dess ådring, dess känsla och dess egenskaper. Det går alltså inte att hävda att en spånplatta av björkspån är björkträ.
Annat är det med margarin, i alla fall enligt livsmedelsverket. Fastän man har tagit bort allt som karaktäriserar råvaran så får det behålla sin etikett. Det kan till och med stå "rapsolja" i innehållsförteckningen på margarinpaketen. Det är lika logiskt som att skriva "potatis" på innehållsförteckningen på en vodkaflaska. Har man använt potatis för att göra alkoholen så betyder väl det att flaskan innehåller potatis? Knappast. Visserligen är det en större kemisk förändring att göra alkohol av stärkelse än att göra margarin av vegetabiliskt fett. Det senare handlar ju bara om att förändra den kemiska strukturen hos fettet. Men är det vegetabiliska fettet kemiskt förändrat så kan det inte vara vegetabiliskt fett längre. Då är det konstfett, fett gjort på konstgjord väg, vilket inte återfinns i några vegetabilier. Föreningen Sveriges Konsumenter i Samverkan jobbar för att få till en förändring i reglerna om hur fetter får deklareras i innehållsförteckningar. De har samlat massor med information om margarin och om debatten om fett på sin websida. Jag beundrar dem som orkar engagera sig.

Vad är väl en bal på slottet?

Så har den drabbat oss också, dagisförkylningen alltså. Men vad är väl en bal på slottet mot att ligga hemma med rinnande näsa och febersläng? I torsdags morse konstaterade Johanna att näsan rann och hon var förkyld. Snart blev blicken glansig och pannan varm. Bara att ringa dagis och sjukanmäla. Vi var inte ensamma, för cirka två veckor efter dagisstart brukar många av barnen bli förkylda. Johan fick rycka in så att Pontus, jag och Amanda ändå kunde gå på 5-månadersbesök på BVC. Amanda rörde inte en min på första sprutan och skrek en väldigt kort stund på andra. Gott! Biblioteksbesök blev det också och Johanna blev mycket förtjust när det visade sig att mamman lyckats lånadden bok hon önskat sig, Emma hos tandläkaren.
I fredags blev Pontus också febrig och fick rinnande näsa. Amanda hade lite feber hon med, men det kan lika väl ha berott på vaccinationen. Trevligt då att mormor och morfar kom på kombinerad renoverings- och barnvaktsbesök. På eftermiddag åkte Johan och jag med Amanda till Ikea och handlade allsköns pryttel, t.ex. ett nytt grytset till induktionshällen som pappa satt dit under helgen. Så skönt att ändligen få den på plats! Åtta veckor har vi fått vänta på en ny bänkskiva då den första var transportskadad. Tur i oturen får vi behålla den skadade, så den kan vi använda nån annanstans, förslagsvis i tvättstugan.
I lördags morse stod det snabbt klart att jag också blivit förkyld. Det betydde att jag fick stanna hemma från Willes och Lindas bröllop. Tur för Johan i alla fall att inte han blivit sjuk, för det är ju ändå hans vän. Mycket synd att jag missade vår sedan länge efterlängtade festkväll på Grand Hotel. Mormor fick vara barnvakt åt en sjukling istället för en festprinsessa.
Idag kunde vi konstatera att köket är färdigt så när som på en lila strykning, målning av resten av väggarna, stänkskyddet av blankpolerad sten samt hyllor och annat pynt. Nu har mormor och morfar åkt hem. Barna är ordentligt på bättringsvägen, så vi får se om det blir dagis imorgon eller inte. Jag måste i alla fall vila minst i någon dag till. Host host.

Tandläkarstolen

Att borsta tänderna på barn kan ju vara lite trixigt. Det blir väldigt jobbigt om man inte lyckas få till ett samarbete. Har lilla ungen blivit väldigt arg går det ju finfint att borsta, för en skrikande unge gapar väldigt stort och bra, men hur kul är det? Dit vill man ju helst slippa komma. Och har man en beslutsamma vägrare som kniper ihop mun och ålar runt så är det i praktiken omöjligt att borsta. Men får man till ett samarbete kan tandborstandet faktiskt bli en ganska trevlig stund.
Ett sätt att få en trevlig tandborstningsstund är att leka tandläkare. Det funkar för det mesta, med stort nog barn vill säga. Man inrättar en tandläkarstol, förslagsvis med hjälp av några kuddar i en säng. Sen trycker man på knappen för att fälla stolen och då låter det roligt. Fast Johanna vill helst ta förloppet i egna händer. ”Säg var är knappen!” Hon ska bestämma var knappen ska vara och jag ska fråga var den är. ”Du får inte trycka, jag vill trycka!” ”Du får inte låta, jag vill låta!”. Att själv spela tandläkare med en tandläkares attityd kan funka ibland. Annars kan tandborsten lika väl komma flygande som en stor brummande humla som åker hit och dit och tillslut finner rätt mun. Nåde den som flyger fel dock. ”Neeeej! Först åt DET hållet!”. Men får man bara till det så brukar det gapas så fint så fint, och hela förloppet säger väl en hel del om vad för slags personlighet vår lilla Johanna har...

Smör är smör och inget annat

Nyligen använde jag livsmedelsverkets livsmedelsdatabas för att kolla näringsinnehållet i en del mat. När jag sökte på ”smör” fick jag en lång lista med margarin som resultat. Av fyrtiotalet poster var det tre som faktiskt var smör. Och eftersom S kommer långt efter både b (som i bordsmargarin), h (som i hushållsmargarin) och l (som i lättmargarin), så låg smöret långt ner i listan. Det roliga är att någon dag senare var det en bloggare som uppmärksammade detta faktum. Livsmedelsverket har nog fått en proteststorm.
Varför är nu detta så upprörande? Jo, för att det faktiskt finns massor med människor som tror att margarin är ett likvärdigt alternativ till smör. Smör är en naturlig produkt gjord på mjölk, det är helt enkelt koncentrerat mjölkfett. Margarin är en konstgjord produkt, gjord på kemiskt förändrade vegetabiliska oljor. De fetter som bildas vid margarintillverkning har ingen motsvarighet i naturligt fett. Olika typer av fett skiljer sig åt både i vilka fettsyror som förekommer och hur dessa är sammansatta tre och tre till triglycerider, de fettmolekyler som förekommer i mat. Beroende på ursprungsråvara och tillverkningsmetod innehåller margarin antingen annorlunda fettsyror eller så är de sammansatta annorlunda till triglycerider, än vad fallet är i något naturligt förekommande fett.
Att smör och margarin skulle ha något med varandra att göra är rent lurendrejeri. Smör är smör och kan inte vara något annat. Margarin kan man kalla industrifett, konstfett eller hitte-på-fett, som en fyndig bloggare skrev.
Eftersom livsmedelsverket förespråkar att man ska äta margarin hellre än smör, så är det väl logiskt att ge margarin som resultat vid sökning efter smör. Jag gissar att livsmedelsverket gjort på detta vis för att underlätta för dem som inte vet skillnaden och därför söker på smör när de är ute efter vad som helst man kan ha på smörgåsen, steka i eller baka på. När konstgjorda alternativ till smör får vara med i sökresultatet, underblåses villfarelsen att smör och margarin är likvärdiga. Det är det som jag vänder mig emot!

Dagisvecka no. 1

Veckan som gått har varit speciell för oss. Johanna har börjat på dagis! Johannas avdelning tillämpar tredagarsinskolning, vilket innebär att föräldern är med och har hand om barnet fullt ut under tre hela dagar. Med föräldern som trygghet kan då barnet i lugn och ro utforska miljön, rutinerna och människorna. På fjärde dagen lämnar man direkt. Jag är glad över att de har den typen av inskolning på denna avdelningen, för jag kände på mig att det skulle vara det bästa för Johanna.
Igår förklarade hon på vägen till sin första mammafria dagisdag att hon ville att jag också skulle vara där. Då sa jag att det förstår jag mycket väl, men att jag inte kommer att vara det. Och så var det inget mer med det. Vi hade redan pratat igenom hur lämningen skulle gå till samt vad som skulle hända om hon blev ledsen när jag inte var där. Det gick jättebra!
Jag är väldigt glad att vi fått en plats på denna avdelningen, för det är där som Hilda och Hugo går. Personalen är bra och en av dem har redan undervisat mig i hur viktigt det är att tala om för barnen hur man gör istället för hur man inte gör. Strålande säger mamman! De har själva byggt ett vindskydd för att småbarnen ska kunna sova middag ute. Grannavdelningen är också en syskonavdelning och kan vi inte få plats på för Pontus och Amanda nästa höst på Johannas avdelning, så får vi det förhoppningsvis där.
För min del innebär detta att vi kommer att få skillnad på vardag och helg, vilket jag har saknat. Till en början blir det dagis alla vardagar utom onsdagar, för att hon ska komma in i det ordentligt. Längre fram kan vi eventuellt skippa någon mer dag. Det innebär också att vi måste pallra oss ut direkt efter frukost i ur och skur, vilket faktiskt välkomnas av mamman, liksom säkert av Pontus och Amanda.

Fåret Shaun

Första gången jag såg Fåret Shaun var jag lite skeptisk. Barnprogram är oftast inget för mig. Men när jag sett några avsnitt blev jag förtjust, för det finns en hel del vuxenhumor i serien. Fåret Shaun och resten av fårskocken bor hos sin husbonde som är, ja vad ska man säga, lätt korkad... Lättlurad är han i alla fall. Han har en hund också, som hjälper honom med ditten och datten. Ibland blir det tokigt och då får sluge Shaun och de andra fåren rycka in och fixa saker. På gården finns även grisar och hönor.
Fåret Shaun är leranimerad och pratfri. Husbonden gör diverse mänskliga läten och fåren har sina ”bäää”. Jag gillar hur skaparna jobbar med musiken. Ofta är det alla tänkbara variationer på inledningslåten som sätter stämningen.
Ett av mina favoritavsnitt är ”Shaun fixar festen”. Husbonden fyller år och då hunden slarvat bort alla festinbjudningarna blir det fåren som räddar hans dag... ”Hjälp, det spökar!”, ”Traktor-trubbel” och ”Det hemliga pizzauppdraget” är andra favoriter. Avsnitten sänds två eller tre om dagen och ligger kvar på SVT Play i en månad. Det är bara att surfa dit och kolla!