Lillejulafton 2010

När vi kom upp och tittade ut var det uppenbart att det hade snöat. Mycket. Skulle det gå några tåg månntro? Vi bestämde oss för att försöka ge oss av. Efter en småstressig morgon anlände vi till busshållplatsen med precis så många minuters marginal som vi hade behövt om inte gatan varit skottad. Skönt!
Väl på stationen stod det klart att all tågtrafik stod stilla för tillfället. Hur långt tillfället hållit på eller hur länge till det skulle fortsätta fanns det ingen information om. Vi klev på ett tåg med vår destination, även om det inte var det tåg vi skulle åkt med egentligen. Efter ett snack med tågvärden bestämde vi oss för att äta vår lunchmatsäck på tåget i väntan på information. Snart insåg vi att det vore en dum idé att följa med tåget även om det skulle lämna stationen, för det skulle inte gå att lita på att det dessutom skulle komma fram. Så vi tog bussen tillbaka igen.
Någon jul hos mormor och morfar blev det alltså inte. Men det fanns ingen anledning att vara speciellt ledsen för det, för istället för att åka hem stannade vi hos farmor och farfar. Där blev vi bjudna på den traditionella lillejulaftonslunchen bestående av varm julskinka med potatismos. Eftermiddagen spenderades med glöggfika och på kvällen när barnen somnat fixades den sista maten inför morgondagens julbord.

Förberedelser för julresa

Med tanke på att årets julfirande skulle gå av stapeln hos mormor och morfar, blev vi i söndags bjudna till farmor och farfar på lunch och glöggfika med julklappsutdelning. Det var ett fasligt sjå att ta sig dit i all snön, men Johan ger aldrig upp, om det så innebär att han ska bära hela dubbelvagnen. Johanna och Amanda fick ha sina pepparkaksklänningar och Pontus fick ha pappas gamla tomtedräkt. Jättesöta blev de!

Försenad Lucia eller för tidig jul

Med tanke på att årets julfirande skulle gå av stapeln hos mormor och morfar, blev vi i söndags bjudna till farmor och farfar på lunch och glöggfika med julklappsutdelning. Det var ett fasligt sjå att ta sig dit i all snön, men Johan ger aldrig upp, om det så innebär att han ska bära hela dubbelvagnen. Johanna och Amanda fick ha sina pepparkaksklänningar och Pontus fick ha pappas gamla tomtedräkt. Jättesöta blev de!

Pepparkaksbak, coola kort och extrabesök

I lördags hade vi besök av Linda, Vincent och Nelly. Efter att ha lunchat, pratat och lagt de små gav vi oss på att baka pepparkakor. Eller snarare, Linda gav sig på och Johanna var med. Vincent tröttnade nämligen fort och jag pysslade med annat. Linda kavlade ut degen vi fått av min mor och sedan tryckte Johanna ut fina former. De blev riktigt bra och väldigt goda.
Mitt pyssel gick ut på att göra ett inbjudningskort till Vincent med anledning av Johannas fyraårskalas i januari. Han fick själv välja färg på kortet. Det blev mörkgrönt, för det är den coolaste färgen. Till det valdes blått glitterlim. Något ballongklistermärke ville han inte ha, för de var inte tillräckligt coola. Bland de övriga klistermärkerna valdes i första hand en blixt på blå bakgrund, med viss tvekan ett tassavtryck och efter min listiga attitydförmedling ett rosa hjärta. Coolt!
När jag skulle starta tillverkningen av nästa kort frågade jag Johanna vilken färg hon trodde att Anton skulle vilja ha på sitt kort. Rosa, sa hon utan att tveka. Ja, sa jag, jag tror också att Anton tycker om rosa (för det har Carolina sagt att han gör). Tycker du om rosa, Vincent? frågade jag sedan. Nej, jag tycker inte om rosa, muttrade Vincent. Inte jag heller, sa jag, men gör Johanna och Anton. Det var med viss glädje jag konstaterade att Johanna trots en termins dagisvistelse ännu inte snappat upp några könsrelaterade färgpreferensförväntningar.
Till fikat kom Lindas syster Malin och hennes ett och ett halvt år gamla dotter Isabella med de tokigt stora bruna ögonen. Vi åt tårtan som blivit över från kalaset och sen kollade vi igenom alla bebiskläderna i strl 62 och 68, för båda står på kö för att använda dem nästa år. Jag blev av med fyra fulla pappkassar med kläder, tack för det!

Tvåårskalas för Pontus

Efter en dag av förberedelser med städning och tårtbak hade vi i fredags födelsedagskalas för Pontus. Mormor och morfar anlände strax före lunch. Farmor, farfar och Erik hämtade Johanna på dagis och anlände vid två. Carolina kom med Anton och Samuel.
Pontus var glad över alla ballonger och tittade storögt på fatet med kanelbullar som stod framför hans plats på hörnet. Det var en lycklig Pontus som fick sätta sig till bords och ta för sig. Att sedan mamman hade gjort en biltårta var helt klart lyckat. Den var generöst fylld med vaniljkräm, hallon och grädde. Johanna åt kopiösa mängder. Den andra tårtan hade banan i ena lagret och var inte lika generöst fylld. Det gjorde den till i mitt eget tycke den kanske godaste tårta jag har gjort.
Fina presenter fick han också. Allra finast var den röda cykelhjälmen med nallar på som min mor inhandlat å morbrödernas vägnar. Det är inte lätt att hitta en snygg unisexhjälm... Erik bidrog med ett kubpussel med Bamsemotiv och av farmor fick han det bästa utav allt, en låtsastrumpet som låter när man blåser och tycker på knapparna. Av Carolina fick han ”Min bok om träd” som jag stått och suktat efter senast jag var på leksaksaffären. Mormor bidrog med en bok om Tobbe Traktor. Jättepoppis det med.

Tvåårsdagen

Eftersom Pontus hade feber igår blev dagens kalas skjutet på framtiden. Gratulerad på morgonen blev han givetvis och storligen förtjust över att få presenter. Han fick min gamla monchichi och de två isbjörnarna som han egentligen fick i julklapp när han var nyfödd. Mycket poppis! Han gav den lilla isbjörnen till Amanda, behöll den stora och gav Monchichi till Johanna. Han surnade till lite när jag sa att vi skulle sjunga Ja må han leva, men såg ganska glad ut när vi sjöng i alla fall.
Till frukost gjorde jag ostomelett och med tanke på att Pontus nyss fått tillbaka aptiten efter magsjukan så blev jag inte förvånad över frukostportionen. Att Johanna också maxade var mer överraskande. På förmiddagen gick vi ut för första gången på flera dagar, borträknat familjepromenaden till återvinningsstationen i söndags. Till lunch gjorde jag pannkakor och serverade med bacon och äpple. Pontus åt så han nästan storknade. Inte konstigt sen att han knappt åt något mellanmål och en rätt torftig middag....
Jag spenderade i övrigt dagen med att städa lite som inte blev av igår. På eftermiddagen promenerade jag till stan och lämnade in cykeln på reparation, samt handlade julklappar. Sen åkte jag och tränade. Det blev både en vanlig och en ovanlig dag. Tänk att jag har en tvååring i huset!

Pontus två år

Pontus modell två år är en oerhört charmig krabat. Han är den goaste unge man kan tänka sig, kramig och kelen. Den förtjusta min han gör då man leker tittut bakom hörn är bara obetalbar. Han sover helst sin middagslur ute i vagnen, även om det är tio minusgrader och man får pälsa på honom hur mycket kläder som helst. Snuttefilten är viktig.
Lillasyster har blivit riktigt rolig att leka med på sistone. Förutom när hon är i vägen eller ställer till besvär. Då flyttar Pontus på henne... Oj oj oj! Pontus ställer tydliga frågor. Ger man honom bara bra och sakliga svar så verkar han inte behöva fråga särskilt många gånger. Inte än i alla fall. I alla fall inte i jämförelse med storasyster. Ibland bryter han ihop totalt, i vissa fall ända till hysteri. Att lugna sig är då näst intill omöjligt. Vi hjälper honom så gott vi kan. Det verkar hända främst när han inte lyckas göra sig förstådd.
Han använder tvåordsmeningar, men orden är fortfarande främst enstavelseord, antingen i enkel eller dubbel version. Pumpum (strumpor), tantan (vantar), ackack (jacka), koo (skor), ga (gaffel), na (banan). Han frågar efter ord och färger.
Det märks att Pontus har full koll på hur saker och ting går till. Han är kung över tillvaron, helt klart. Om inte mamman tar tag i att tömma och fylla diskmaskinen så gör han det. Likadant är det med tvätten. Varför vänta till sedan när man kan göra det nu? Vi jobbar bra ihop, allihop.

Rena golv

Att hävda att jag storstädat idag är kanske att ta i. Storstädning implicerar att man gjort rent till nivån torkat ur alla skåp och det har jag då rakt inte gjort. Men jag har städat betydligt noggrannare än till vardags. Och jag har gjort det på hela övervåningen utom vårt sovrum, som jag lämnade till sist och därmed inte hann med innan det mörknade. Och när det är mörkt har jag mycket svårt att mobilisera energi till städning.
Hur som helst är det nu dammsuget under och bakom allt och alla golven är våttorkade. Jag måste erkänna att vi nog borde våttorka lite oftare. I köket torkas det för jämnan i och med allt vattenspill och annat kladd som kommer på golvet. Men resten... Jag minns inte ens när jag gjorde det sist.
Och det märktes minsann. Mina fötter hade glömt hur rena golv känns att gå på. Fötterna nästan halkar omkring. Men huset känns underbart rent och fräscht!

Luciamorgon med konvalescens

Johannas pepparkaksklänning hänger färdig men oanvänd. Idag skulle vi ha varit på lussefirande på dagis redan klockan åtta. Men Johanna och Pontus har varit magsjuka och igår hade Johanna fortfarande en släng av feber. Så vi fick bli hemma idag.
Tack vare SvtPlay.se har vi nu njutit av Luciamorgon, som i år bestod av ett traditionellt luciatåg med några inhyrda popstjärnor. De sjöng alla de vanliga låtarna, i flera fall med mina favoritarrangemang, som När det lider mot Jul, Gläns över sjö och strand och Jul, Jul. Sojna, Shirley och Sanna sjöng en jättefin version av Tänd ett ljus. Darin var kanske ett mindre lyckat val för Oh holy night. Kören framförde båda staffansvisorna och Himlen hänger stjärnsvart, en av de vackrate luciavisorna jag vet. Deck the halls fick vara med, liksom en annan bra christmas carol som jag inte hört förut.
Jag satt tårögd den mesta av tiden och bara njöt. Johanna frågade hela tiden när det skulle vara färdigt, för hon ville se på Fåret Shaun. Pontus vilade med snuttefilten i mitt knä och Amanda sov. Ute har temperaturen efter några dagar med plusgrader återigen sjunkit en bra vit under nollan. Strålande sol är det på det. Vi njuter av vädret inifrån. Pepparkaksklänningen får Johanna ha en annan gång.

Julfest no. 10

Igår var det återigen dags för julfest på jobbet. Det blev min tionde julfest, för vad jag minns har jag inte missat en enda sedan jag började jobba. Inte ens när jag varit föräldraledig. Förrförra året var jag höggravid med Pontus, två dagar över BF, och förra året hade jag Amanda i magen. I år drack jag snaps!
På eftermiddagen passade jag på att ha möte med min nygamle chef. Han uppdaterade mig på läget inom organisationen, de nya arbetssätten och status på projekten givetvis. Det var kul! Sen passade jag på att träna innan jag fixade mig festfin. Därefter gick busstransport till Malmö Arena. Där bjöds på traditionellt julbord och traditionellt coverband som underhållning. De var bra, men inte i närheten av att slå förra årets toppnotering på underhållningssidan, The Poodles.
Eftersom jag inte visat mig på jobbet sedan förra årets julfest, var det många som var glada att se mig och konstaterade att det minsann var länge sedan. Jag fick dra svaren på i stort sett samma frågor för i stort sett alla. Hur gamla är barnen? När kommer jag tillbaka? Etc. Etc. Att skaffa två barn i en lång föräldraledighet är ju inte helt vidare vanligt... Men alla håller med om att det är en god idé både för mig och arbetsgivaren att jag väljer att inte jobba emellan.
Det var en trevlig fest och en rolig kväll, helt klart.

Syskonsvartsjuka?

Det händer inte sällan att jag får frågan om hur det står till med svartsjukan mellan barnen. En del verkar tycka att svartsjuka mellan syskon, i synnerhet om de kommit tätt, är ofrånkomligt. Det tycker jag är tragiskt. Jag brukar svara att nej, vi har ingen syskonsvartsjuka, för jag har haft tur som fått reda på hur man gör för att undvika den.
Jag har redan berättat i denna blogg att innan jag fick barn och föreställde mig livet som föräldraledig, antog jag att jag skulle sitta på golvet hela dagarna och leka med mitt barn. Troligen hade jag passat på att göra hushållsarbete och annat nödvändigt medan barnet sov, för att helhjärtat kunna ägna mig åt mitt barn. Tänk så många föräldrar som gör så. Tänk så många föräldrar som sedan med fasa ser hur svartsjukan hos det äldre barnet väcks då det efterlängtade syskonet anländer. Det hänger nämligen ihop.
Barn ska vara mitt i händelsernas centrum. De ska inte utgöra händelsernas centrum. Ägnar jag mig åt mitt barn hela dagarna utan att involvera barnet i något som är nödvändigt för mig så gör jag barnet till händelsernas centrum. Om jag istället gör barnet delaktigt i det som är nödvändigt för mig så kommer barnet att vara mitt i händelsernas centrum.
När barnet som utgör händelsernas centrum får ett syskon förändras allt. Det nya barnet blir ofrånkomligen ett nytt centrum. Föräldrarna måste alternera mellan dessa centra och det blir konkurrens om uppmärksamhet och samvaro. Svartsjukan kommer som ett brev på posten.
När barnet som är mitt i händelsernas centrum får ett syskon så förändras ingenting. Syskonet blir bara något roligt som händer och som barnet får vara med på. Ett delaktigt barn får ingen anledning att se syskonet som en konkurrent och därför föds heller ingen svartsjuka.

Barnkalas hos Matilda

Igår eftermiddag följde jag med Johanna på hennes andra riktiga barnkalas. Denna gången var det dagiskompisen Matildas tur att fylla fyra år. Vi gick dit med ett av mig egenhändigt tillverkat födelsedagskort och ett hoppgrodespel som present.
De två timmarna fylldes av lekar och ätande. Först fick de fruktpinnar med vindruva och äpple. Sen spelade de ett russinätarspel. Därefter tillverkades hattar och sen åt de tårta. Sen fick de godis i fiskdammen. De flesta aktiviteterna var i källarens lekrum. Jag såg inget av det, för jag satt och pratade i köket. Matilda har trevliga föräldrar och Karin var också där.
Då vi promenerade hem var Johanna mycket glad och nöjd. Hon åt på en klubba hela vägen och pratade om att hon inte hade alls ont i magen nu längre, efter att hon ätit så mycket tårta. Detta med anledning av att promenaden dit av någon anledning var en ren pina. Johanna hade nämligen ont i magen, var törstig och hungrig, hade väldigt svaga och trötta ben och var allmänt grinig. Tänk vad lite tårta kan göra...

Fint i grannens trädgård

Som småbarnsfamilj måste vi ha fått de perfekta grannarna mittemot. Inte nog med att de är sociala och trevliga i största allmänhet, de har just nu grannskapets trevligast pyntade trädgård. Mina barn ser den då de står på kökssoffan och tittar ut.
Grannfamiljen har skaffat en ljusslinga i form av en släde med fyra renar framför. Detta i en form som faktiskt är betydligt vackrare och mindre ”tacky” än man kan tro vid beskrivningen. Inget som blinkar, inga märkliga färger. Bara fint, tycker vi allihop.
Igår kröp temperaturen upp så att det blev kramsnö. Vi var ute en sväng på förmiddagen och gjorde en snölykta, samt en pytteliten snögubbe. Mer gick inte för snön var inte kramig nog. På kvällen blev det dock perfekt kramsnö och det var grannarna inte sena att utnyttja. Medan vi såg på inifrån vårt kök var hela grannfamiljen ute och byggde två manshöga och en mindre snögubbe. Morötter till näsor givetvis, och så halsdukar, gräsvippor till hår och en kastrull som hatt. Finfint, tycker vi allihop!

Krypbebis

Ja, så är det. Vi har en krypbebis! Det är inte länge sedan jag sade ”Hon kryper vilken dag som helst nu” och det stämde. Idag kröp Amanda för första gången några steg. Min förtjusning var stor och storasyskonens med. Inför dem har jag pratat om hur Amanda lär sig nya saker, så de tycker att det är spännande.
Att hon skulle krypa har jag aldrig betvivlat. Hon har sovit på mage sedan dag ett och även varit på mage dagtid för det allra mesta. Sedan hon lärde sig åla har hon inte velat vara på rygg alls, för hon har inte lärt sig att rulla över med flit. Men jag gläder mig ändå mycket åt denna stora dag. Att lära sig krypa är nämligen ett betydligt viktigare steg än att lära sig gå.
De korsvisa rörelser som barnet gör när det kryper gör att det bildas massor av viktiga kopplingar i hjärnan. Kopplingarna behövs inte bara för motoriken utan också för att sinnena ska utvecklas på rätt sätt. Ju fler meter ungen hinner krypa innan hon börjar gå, desto bättre! För när hon väl börjar gå kommer hon troligtvis inte att krypa många meter... och gå kommer hon då att göra länge nog.
Jag tycker att krypandet är så viktigt, att om ett barn visar tendenser till att hoppa över det, så ska man göra åtgärder. Det allra första är att inte uppmuntra barnet till att gå med gåstolar och vuxenhänder innan barnet kan krypa ordentligt. Det andra är att uppmuntra och aktivt öva krypning. Enklast är dock att ge bästa möjliga förutsättningar för krypning redan från början. Att sova på mage är oslagbart, både för sömnen och för motoriken.

Snöstret och köttbullesmet

I morse var det tungt att gå till dagis. Mellan fem och tio centimeter nysnö täckte gatan och det både snöade och blåste. För att skydda de små i vagnen kom jag på att sätta på regnskyddet, så det hade det rätt bra. Johanna bad snabbt om att få sin mössa knäppt och om jag inte tidigare har prisat supermössan från Polarn O. Pyret så gör jag det nu. Den var värd tvåhundra femtio spänn. Kindlapparna täcker verkligen hela kinderna!
I min naivitet trodde jag att det bara skulle vara vår lilla gata som inte hunnit bli skottad. Jag blev snart nedtagen på jorden. Eller på snön kanske man ska säga. Inte en väg var skottad och inte en traktor syntes till. Det var tungt. Uppför backen efter tunneln var det en snäll man som hjälpte mig en bit. En dagisfröken berättade glatt att när hon åkte till jobbet klockan sex var det perfekt plogat. All snön hade kommit sedan dess. Jag bad en stilla bön att skottningen skulle vara gjord till klockan två.
Hemvägen gick lite bättre, för Pontus kunde gå en del av vägen. När vi stretat oss upp för backen efter tunneln kom traktorn och skottade där vi precis gått... Att hämta Johanna gick bättre, för då var det faktiskt skottat överallt, men det började snöa igen och vinden bet desto värre.
På eftermiddagen gav jag mig på att göra en gigantladdning med köttbullar. Det finns en anledning till att jag annars brukar göra stora biffar. Syftet med detta projekt var att ha något i frysen att ta fram och steka på vid behov. Pontus och Johanna blandade ihop köttbullesmet i två bunkar med olika kryddning. Sen hjälptes vi alla åt att rulla. Skoj att kladda med köttbullesmet, helt klart. Pontus tröttnade som tur var snabbare än Johanna, för där han bara kladdade, så gjorde hon nytta på riktigt- Jag kokade köttbullarna precis till de flöt upp och styckfrös sedan de flesta. En mindre laddning stekte jag till middag och serverade badande i gräddsås med broccolimix till.

Julavslutning på öppna förskolan

Idag har vi varit på öppna förskolans julavslutning. Efter lunch insåg jag att jag missat att planera barnens kläder, så jag fick snabbt rafsa ihop något. Det blev olika blåvitröda kläder från Lingon&Blåbär som alla matchade perfekt. Att pälsa på hela vinterstassen gick förhållandevis smidigt, för efter två dagar med minus tio grader, kändes det helt okej med minus fem. Fast jag höll på att glömma att fixa i ordning mig själv.
Under dagen hade det fallit cirka fem centimeter nysnö som varken skottats bort eller hunnit trampas ner, så det var lite extra tungt att köra vagnen. Men eftersom solen sken och alla gator var vita så blev det en härlig promenad ändå. Jag hann bli rejält varm innan vi var framme.
Det gick förvånansvärt smidigt att få alla barnen in. Sen vägrade Pontus att gå in i kyrkan, så han stod utanför och surade medan vi andra gick in för att sjung. När det var dags för fika höll han på att bryta ihop fullständigt, troligen på grund av allt folk. Men efter en stor kram och försäkringar om att han strax skulle få saffransbulle, pepparkaka, skumtomte och choklad så ändrades hans ansiktsuttryck till en förväntansfull finurlig min.
Sen var det dans kring granen och till min förvåning ville Pontus vara med. Med Amanda i famnen insåg jag att en hand inte räcker till två barn. Johanna löste det snyggt genom att låta Pontus ta min hand medan hon tog hans. Så gick vi runt kring vår enebärabuske...
Påklädningen inför hemfärd gick bra när jag väl lockat bort Pontus från lekrummet. Promenaden gick lättare, för fler hade packat snön. Det blev en mycket lyckad julavslutning på öppna förskolan, men ändå med en mycket trött mamma som resultat.