Nu är det klippt!!!

För några veckor sedan satte jag ord på en känsla som jag haft de senaste månaderna. Jag ville klippa av mitt långa hår. Sedan dess har frågan diskuterats fram och tillbaka. Jag har listat för- och nackdelar med de båda alternativen. Att klippa eller inte klippa.
Att sköta det långa håret har med tiden blivit något som stört mig mer och mer. Det har ändå varit värt det, eftersom jag ändå uppskattat min frisyr de gånger jag gjort mig fin och haft det utsläppt. Det som blivit vändningen är att jag de senaste gångerna jag gjort mig fin mest har känt att håret varit jobbigt och tråkigt. Därmed har tanken om förnyelse slagit rot.
Bland fördelarna med att klippa fanns sånt som enklare skötsel och nya möjligheter till variation. Den egentligen enda nackdelen jag kunde finna var att jag skulle gå från en ovanlig frisyr som gjorde mig lite speciell till en vanlig frisyr som alla andra. Knappast tillräckligt. Jag var helt klart färdig med mitt långa hår efter att ha haft det sedan gymnasiet.
Det var därför som jag i torsdags borstade och tvättade mitt tjocka midjelånga hår för sista gången. Allt med en stor känsla av lättnad. När det torkat hade vi en lång fotosession med filmning av hur min knut föll ut över ryggen. Sedan flätade jag den bit som skulle klippas, vilket var ungefär halva totallängden. När klippet gjordes kände jag bara en enorm förväntan och lycka. När den nya frisyren var klar kunde jag konstatera att det blev skitsnyggt!

Vad man inte ska ge en pessimist i julklapp

Man väljer i många sammanhang hur man vill tolka sin omvärld. Pessimisten tenderar att tolka saker negativt och optimisten tenderar att tolka saker positivt. Inte sällan är båda hyfsat ovetande om att man faktiskt kan tolka saker på helt andra sätt och därmed dra helt andra slutsatser om omvärlden. I det flesta fall är det nog pessimisten som skulle må bättre av att försöka hitta alternativa tolkningar på det som händer.
Tänk dig att du håller en föreläsning för en massa människor. Hur tänker du om folk som kommer för sent? Eller om folk som sitter och halvsover i bänkraderna? Är det respektlöst? Sover folk för att folk tycker att du är en värdelös föreläsare? Eller är det så att den som kom för sent faktiskt valde att komma, trots att den personen hade fasligt mycket annat viktigt att göra? Är det kanske så att den som sitter och nickar till faktiskt valt att gå och höra på just dig fastän han eller hon var väldigt trött och egentligen hade behövt gå hem och sova istället? Kanske. Det är du som väljer hur du vill tolka situationen.
I år fick vi en väldoftande tvål av en väninna i julklapp. Det slog mig att man nog ska akta sig för att ge en tvål till en pessimist. Har man fått den för att man behöver den eller för att man BEHÖVER den, liksom? Tur att jag väljer att tolka gåvan som en sann optimist!

Styrketräning

All fysiskt inaktivitet i samband med graviditeterna har gjort mig otroligt klen i kroppen. För att råda bot på det, samt få motion mot stress, har jag börjat att styrketräna tre gånger i veckan. Eftersom min arbetsgivare har ett gym som jag får utnyttja gratis, inklusive tillgång till instruktör, så var det inte ett svårt beslut att börja där. Motivationen att komma iväg stärks av att jag lämnar hemmet vid sextiden. Jag stoppar middagen i en matlåda, vinkar hejdå till familjen och äter sedan på bussen. Jag hinner läsa en hel del och är ändå hemma igen strax efter åtta, då ju barnen är i säng.
Träningspasset blir lite som meditation. Man kan inte tänka på något annat än att räkna, göra rörelserna rätt och på hur det känns i kroppen. Man kopplar bort och slappnar av. Jag började med superlätta vikter för att komma i gång långsamt och nu har jag ökat de flesta till en nivå där jag verkligen blir trött. Jag känner redan att jag blivit starkare och smidigare, det är som om kroppen kommit igång och det känns lättare att röra sig i vardagen. Den initiala styrkeökningen då man börjar träna så här beror inte på att musklerna blir starkare, utan på att hjärnan lär sig att använda de muskler man har. Det känns riktigt, riktigt bra!

Fira Halloween?

Att fira Halloween eller inte verkar vara en het potatis för många. Amerikanskt trams som vi inte vill ha i Sverige, säger vissa. Kul, så varför inte? säger andra. Igår hade Johannas dagisgrupp ordnat Halloweendisco med utklädning, popcorn och saft. Till denna begivenhet var de andra dagisgrupperna inbjudna, men det kom nästan inga barn. Anledningen var enligt personalen att föräldrarna inte ville att deras barn skulle fira Halloween. Vilken trist attityd!
Jag tycker inte att man med Halloween ersätter vår fina Allhelgonatradition. Båda kan samexistera utan problem. Pynta med skräcktema ena dagen och tända gravljus andra dagen. Vari finns motsättningen? Personligen definierar jag mig inte som kristen. Möjligtvis är jag därmed hedning. I Sverige firar vi ett antal hedniska traditioner, till exempel jul, påsk och midsommar. De firas främst för att det är vinter, vår och sommar. Men Jesus då? Han är en rätt marginell företeelse för de flesta som firar jul och påsk, för tomtar, skinka, påskkärringar och ägg har ju knappast med Jesus att göra... Så varför inte se till att fira hösten också?

Syprojekt i stöpet

Igår fick jag besök av Ylva, vilket var extra trevligt eftersom Johan inte var hemma på kvällen. Det skulle bli lite syjunta hade vi tänkt, men det sket sig. Mitt projekt i alla fall!

Mina gamla byxor passar inte och kommer aldrig att göra. De fint röda byxorna jag fått av Elisabeth har efter graviditeten har suttit som smäck, fast de är en hemskt ful modell. Därför har jag tänkt sy om benen lite för att göra dem snyggare och roligare. Igår skulle de bli helt färdiga, tänkte jag. Men först prova och visa Ylva hur det skulle bli. Döm av min förvåning när det visade sig att de inte passade. De var för stora! Någon som är ledsen för det? Knappast. :-)

En dag på akuten

Förra fredagen vaknade jag tidigt av kraftigt hungersug i magen som ganska snart övergick till smärta. Jag kände direkt igen smärtan som magkatarr. Upp för att leta upp magsyraneutraliserande tuggtabletter som blivit kvar sen sist, men jag måste ha slängt dem på grund av utgånget datum. Sen låg jag och kved i sängen medan Johan tog hand om barnen och snälle svärfar åkte och köpte ny medicin. Efter den långa väntan var det verkligen skit att tuggtabletten inte hjälpte ett dugg, den fick mig bara att kräkas.

Sjukvårdsupplysningen uppmanade mig att åka till akuten. En bättre medicin mot magkatarr levererades, lockvarianten, men den hjälpte inte heller. Efter att ha suttit upp en stund gjorde det så ont att jag började hyperventilera så smått, men när jag lade mig och djupandades kändes det bättre. Tillslut fick jag ringa på dom och be om nåt som tar bort smärtan, för så här kunde jag bara inte ha det. Så jag fick dricka bedövningslösning, det som hjälpte så bra sist enligt journalen. Smärtan släppte inte på länge ändå, men det är möjligt att det bidrog till lindringen, för sen sov jag en stund på britsen. Senare konstaterade läkaren att det inte verkade vara magkatarr, eftersom medicinen inte hade hjälpt. Trots att det verkade jätteosannolikt på mina symptom, bedömde hon att jag skulle på ultraljud för att utesluta gallsten.

När jag väl kom dit hade smärtan gett med sig helt, men hungern börjat riva desto värre. Det var eftermiddag och jag hade inte ätit på hela dagen. Tillbaka på akuten fick jag ta mig en fika i pentryt. Det blev brödskiva med dubbelost, för där fanns bara kaffeautomat, bröd, Billingeost och Becel, det enare i en låda märkt ”smör”. Suck.

Och vad sa ultraljudet? Jo, att jag har gallsten, tre stycken närmare bestämt. Innan jag gick hem fick jag träffa läkaren igen. Gallsten? Där ser man, det trodde jag verkligen inte, sa hon och skrev ut Spasmofen. Själv vet jag inte om det faktiskt var ett gallstensanfall, för det kändes precis om magkatarren jag hade sist, bara snäppet värre. Då var det med säkerhet magkatarr eftersom bedövningslösningen hjälpte. Jag föreställer mig faktiskt att ett gallstensanfall skulle vara ännu mycket värre än detta. Men hur som helst vet jag nu att jag har gallstenar och om jag får ett gallstensanfall så har jag piller och det känns tryggt.

Blogginlägg no. 99

De senaste två veckorna har det varit minst sagt fullt upp. Tanken med den här bloggen är att jag ska skriva om det som händer i mitt liv, men när det händer mycket finns det knappt någon tid att skriva alls. Just nu ligger jag därför back med följande ämnen: Mitt besök på akuten, Johannas öroninflammation, kräftfesten hos grannen, Lisebergsbesök, omsits med K95, besök i Slottsskogen, etc. Så om jag vill skriva ifatt får jag publicera inlägg om det efter hand. Vi får se hur det blir med det.
När jag började med den här bloggen hade jag ingen aning om huruvida jag skulle fortsätta att skriva. Skulle det inte ta slut på ämnen? Knappast... För det mesta har jag fler ämnen på gång än vad jag har tid att skriva, även om jag aldrig tidigare hamnat back på detta sätt. Hur som helst blir nästa inlägg mitt hundrade. Och vad det ska handla om, är redan givet.

Det jobbiga halvåret är över

För ett drygt halvår sen, strax efter årsskiftet, insåg jag att de tre sista månaderna av graviditeten skulle bli riktigt jobbiga. Det var inte bara foglossningen, utan sammandragningarna också (se inlägget Inte längre invalido). Sen visste jag ju, inte bara av hörsägen, utan av erfarenhet, att de tre första månaderna i bebisens liv är de jobbigaste. Alltså såg jag framför mig det jobbigaste halvåret i vårt liv med barnen.
Och så var graviditeten över. Vips kom då äntligen vår tredje skatt, den efterlängtade lillasystern. En njutningsfylld smekmånad fick vi. Den var slirig men egentligen inte mer än man kan vänta sig ens med standardmodellen. Sakta men säkert kom rutinerna på plats och schemat kunde spikas när hon var två och en halv månad ungefär. Väl där kunde man nästan sätta klockan efter henne, så tiderna var givna. Kvällstrasslet fick vi på plats genom att införa en schemalagd 5-minutare i selen.
Nyligen insåg jag att vips, så var det jobbiga halvåret över. Amanda har till och med hunnit fylla fyra månader. Hon sover nu hela nätter, halv åtta till halv åtta, precis som storasyskonen. Jag har inte behövt vagna på en dryg vecka, så igårkväll lade vi henne hon för första gången i spjälsängen. När spjälisen är invand ska hon få flytta in till syskonen i barnkammaren. Vips!

Att göra en Bill Gates

Jag delar min makes dröm om att göra en Bill Gates. Det innebär inte, som man kanske skulle tro, att starta ett företag som gör en till en av världens rikaste personer. Det vet jag, för det är jag som har myntat uttrycket ”Att göra en Bill Gates”. Visst drömmer vi också om att vårt bolag, Johans dröm och vision, som jag delar och deltar i, ska växa sig stort och göra oss rika. Men det är inte själva rikedomen det handlar om, utan vad man vill göra med den.
Bill Gates har valt att satsa sina pengar i ett forsknings- och utvecklingsprojekt som är så stort och kostsamt att han knappast kan förvänta sig att kamma hem någon vinst ur det hela inom sin livstid. Ett projekt som gagnar mänskligheten enbart. Det är det som vi också skulle vilja göra.
I Bill Gates fall handlar det om att utveckla bridreaktorn. Det är en typ av kärnkraftsreaktor som har funnits länge, men som aldrig utvecklats vidare till att fungera riktigt så bra som krävs för att slå igenom. Dagens vanliga kärnkraftverk behöver superanrikat nytt och fräscht uran för att köra och lämnar långsamt sönderfallande radioaktivt avfall som måste lagras i en halv evighet. En bridreaktor kan köras på lite vad som helst, till exempel dagens kärnkraftsavfall. Efter lite upparbetning kan bridreaktorns avfall dessutom användas igen och igen, så att det som tillslut blir kvar får en betydligt rimligare lagringstid. Visst kan man hävda att det vore bättre att satsa på något mer hållbart än kärnkraft, men det viktiga är att just bridreaktorn kombinerar behovet av en effektiv energikälla med en lösning på dagens kärnkraftsavfallsproblem.
Vad vi kommer att göra om (när!) vi får chansen att göra en Bill Gates, ja det återstår att se.

Trött och korkad

När jag lider av sömnbrist är jag inte riktigt mig själv. Efter snart åtta veckor med sömnen sönderhackad i minst 2-3 pass och oftast med för få timmar totalt, är alla reserver borta. Efter en bra natt är jag pigg och energifylld men det räcker med en dålig för att alltihop ska rasa igen. Med min trötthet kommer ett okontrollerbart dåligt humör och löjligt kort stubin. Och så blir jag korkad.
Hur korkad jag blir märks främst när vi spelar spel. Att vinna mot exempelvis Johan och Erik är från början utsiktslöst, så att förlora spelen bekommer mig inte. Men när jag spelar dåligt i mina egna ögon blir jag lack. Och när man förlorat förmågan till att tänka gör man det.
Exempel, Tigris & Euphrates som vi spelat på sistone. På spelplanen finns ett antal områden, några riktigt små och ett väldigt stort. Varje område kan ha en ledare i varje färg av de fyra som finns. Erik och Johan har i det stora området alla ledare utom den röda. Jag kommer därför på att det vore jättesmart av mig att sätta ut min röda ledare i det området. När det blir min tur har jag glömt bort det och gör istället något annat. Suck. Men jag har tur, för ingen av de andra gör det jag har tänkt göra.
Nästa gång det är min tur tar jag min chans. Frågan är var på kartan jag ska sätta ledaren. Det finns många potentiella ställen, men inget som är klockrent bättre än något annat. Efter att ha tänkt ett tag hittar jag en jättebra plats. Hurra! Att jag inte såg den med en gång! Nöjd placerar jag ut min ledare och ytterligare en bricka i samma färg så att jag får poäng. Johans tur. Han tar då sin röda ledare och sätter den i det stora området. Men va nu då? Hur kan han göra det? Det visar sig att den bra platsen jag hittat inte var i det stora området. Istället hade jag startat ett nytt litet område. Varför då? Jo, för att jag under tiden jag tänkte hann glömma bort vad det var jag ville göra från början och därför gjorde något annat. Man blir trött! Eller snarare: Man var redan alldeles för trött...

En varm dusch

När jag bodde i korridor på Viktor Rydbergs studenthem i Göteborg hade vi delade duschar. Ibland förundrades jag över att temperaturen var satt så högt då jag skulle duscha. Uppenbarligen hade personen före mig duschat i väldigt, väldigt varmt vatten. Säg att spärren brukar sitta ungefär motsvarande vid kl 12.05. Jag brukar duscha med vredet ställt på ca 11.55. När man då hittar duschen ställt på 14.30 så är det rejält mycket varmare. Ett mysterium helt klart.
Nyligen blev jag påmind om fenomenet, då jag emellanåt hittat vår egen dusch ställd så högt. En av våra inneboende hade uppenbarligen samma vana som min korridorgranne. Denna gången slog det mig hur det hela måste gå till. Temperaturen vrids naturligtvis upp gradvis!
Så jag bestämde mig för att prova. Det räckte med en gång för att vara biten. Att gradvis höja temperaturen är en riktigt bra idé. Jag höjer och höjer tills jag blir så varm att jag vill gå ut ur duschen för att söka svalka. På detta sätt blir det skönt både att duscha och att gå ur duschen. Tidigare har det senare momentet alltid inneburit att jag frusit. Och jag avskyr att frysa. Nu slipper jag det och det är jätteskönt!

Inte längre invalido

Jag är så oerhört tacksam över att ha fått min kropp tillbaka. Under de tre sista månaderna av graviditeten kunde jag i princip inte göra någonting. Jag fick förebyggande ta det så lugnt för att undvika sammandragningar att foglossningen inte blev ett problem alls. Sista veckorna hann dock foglossningen ifatt, eftersom risken för att sammandragningar blir till förlossning inte längre är ett problem när bebisen i magen blivit färdig.
Det var egentligen mest jobbigt rent psykiskt. Att se röran omkring mig och alla saker som skulle behöva göras, utan att kunna ta tag i någonting. Lägg på det barnens skriande brist på social delaktighet – när mamma inte gör något är det lite svårt att låta dem vara med – som gjorde att också de klättrade på väggarna.
Nu däremot har detta fått en positiv följd. Eftersom jag tvingades sänka min ambitionsnivå så oerhört, har det blivit väldigt kul att kunna göra saker igen, inklusive hushållsarbete. Jag njuter av att kunna plocka upp på golvet, för jag har insett att saker på golvet är en av mina största energitjuvar. Vi får bara hoppas att vanan att hålla efter golvstöket håller i sig! Jag njuter även av saker som att det inte känns motigt att resa sig från matbordet för att hämta något i kylen, att det inte är obekvämt att sitta på toaletten, att det inte är en stor möda att sätta på sig strumpor och skor. Mina tankar går till alla dem med smärtor och handikapp. Jag visste ju att jag skulle bli bra bara lilla barnet behagade komma ut.

Slutsatser av försa intrycket

Människor tenderar att dra ganska långtgående slutsatser om sina medmänniskor endbart baserat på utseendet. Det ligger i människans natur att generalisera och lägga sig till med fördomar, för utan de egenskaperna skulle våra hjärnor fungera mycket dåligt. Men tänk så fel det kan bli!
Själv råkar jag mest ut för att folk inte kan tänka sig att jag tycker om metal då jag ser ut att lyssna mest på vanlig pop (vilket jag ju också gör...). Desto roligare är det vad folk tenderar att tro om Johan, då han stöter på nya människor. I de entreprenörskretsar han rör sig är ju nätverksbyggandet en viktig del, så det gör han ofta. Av naturlig skäl pratas det alltid "business" i första hand och privatlivet kommer kanske inte på tal förrän en bra bit in i bekantskapen. Då händer det ofta att folk blir väldigt överraskade då de får veta att Johan har fru och tre barn!!

En ny människa

En alldeles ny människa har nyligen kommit till familjen. Dryga tre veckor är vår Amanda idag. Supernyföddheten försvann som väntat strax före treveckorsdagen och ersattes med en klar blick som ser sig nyfiket omkring. Men fortfarande är hon så liten, så liten, då endast några få hekto har lags till födelsevikten. De små armarna viftar så där skakigt okontrollerat. Så underbart mjuk att snusa och pussa på. Den djupa mörkt blå blicken och den trutande lilla munnen.
Så här alldeles ny är en människa en så kort period. Jag njuter oerhört, ja faktiskt på ett sätt jag inte riktigt gjorde med de andra två. Det måste ha att göra med just det faktum att hon är nummer tre. Jag känner mig inte bara erfaren (som med Pontus) utan faktiskt rutinerad. Man vet precis vad som väntar och hur fort det går. Så att njuta av nuet, av denna lilla späda varelse, vars små påsar under ögonen så väldigt snart slätas ut, har högsta prioritet. Tiden som liten, liten är snart förbi. Och jag njuter, det gör jag verkligen!

Jag har startat en blogg!

Den här bloggen har jag startat för att jag känner för att skriva. Om någon känner för att läsa är det en bonus! Min tanke är att denna blogg ska handa om mig, mitt liv och mina tankar. Vardagen med barnen kommer att avhandlas, liksom reflektioner kring barn i allmänhet. Händelser utöver vardagen, givetvis. Om intressanta ämnen i min omvärld och tips på läsvärda saker jag hittat. Om saker jag tycker om och de projekt vi bedriver, som trädgård, renovering, företag och klänning... Om musiken, spelen, maten, filmerna och serierna. Vi får väl se hur ofta jag skriver!