Minnen från Alla hjärtans dag

Idag för sjutton år sedan var jag sjutton och jobbade som vanligt i vår kiosk. Rätt vad det var kom Göran, en kille från byn på tjugofem bast, och gav mig ett fång med trettiofem röda rosor. Jag måste ha blivit rätt paff, för jag varken tänkte på vilken dag det var eller vad det kunde tänkas betyda. Jag bara lade ifrån mig buketten på glassfrysen och glömde bort dem... Intresserad tillbaka varken var jag eller blev jag. Men rosorna har jag kvar. De lade grunden till den korg med rosor som pryder mitt linneskåp.
Idag för femton år sedan gick jag min andra termin på Chalmers och fick en speciell ros. På kemi var det tradition att ge folk rosor. Man fick lämna in lappar och sedan ordnade styret (eller vilka det nu var) med att sätta lapparna i rosor och placera dem i spannar i sektionslokalen. Där fann jag en ros från trevlige Jonas som på lappen bjöd ut mig på spex. Mycket överraskad och glad blev jag. På Gasquen två dagar senare fann vi att vi ville vara mer än vänner... Rosen har jag kvar, men kanske inte lappen.
Idag för åtta år sedan satt jag med Johan i mitt blå kök och åt middag. Det hade gått knappt tre veckor sedan vi fann varandra. Det kom sig så att vi just denna kväll bestämde oss för att vi ville vara ett par. Det råkade vara Alla hjärtans dag!

Julfest no. 10

Igår var det återigen dags för julfest på jobbet. Det blev min tionde julfest, för vad jag minns har jag inte missat en enda sedan jag började jobba. Inte ens när jag varit föräldraledig. Förrförra året var jag höggravid med Pontus, två dagar över BF, och förra året hade jag Amanda i magen. I år drack jag snaps!
På eftermiddagen passade jag på att ha möte med min nygamle chef. Han uppdaterade mig på läget inom organisationen, de nya arbetssätten och status på projekten givetvis. Det var kul! Sen passade jag på att träna innan jag fixade mig festfin. Därefter gick busstransport till Malmö Arena. Där bjöds på traditionellt julbord och traditionellt coverband som underhållning. De var bra, men inte i närheten av att slå förra årets toppnotering på underhållningssidan, The Poodles.
Eftersom jag inte visat mig på jobbet sedan förra årets julfest, var det många som var glada att se mig och konstaterade att det minsann var länge sedan. Jag fick dra svaren på i stort sett samma frågor för i stort sett alla. Hur gamla är barnen? När kommer jag tillbaka? Etc. Etc. Att skaffa två barn i en lång föräldraledighet är ju inte helt vidare vanligt... Men alla håller med om att det är en god idé både för mig och arbetsgivaren att jag väljer att inte jobba emellan.
Det var en trevlig fest och en rolig kväll, helt klart.

Barnvälkomnande no. 3

Idag har vi haft barnvälkomnande för Amanda. Morbröderna och mormor var ju ändå här och utöver dem anslöt sig morfar och Åke, samt farmor och farfar. Farbror Erik sjukling blev hemma. I sällskap av närmaste familjen höll vi en liten ceremoni på samma form som de andra barnen fått. Först berättade vi om namnen och varför vi valt dem. Sedan om vad namnen betyder. Sedan läste vi själva barnvälkomnandet, samma lilla tal som satte ihop till Johannas ceremoni:
”Vi hälsar dig välkommen till livet, till oss, dina medmänniskor och till släkt och vänners gemenskap. Vi hoppas att vi alla skall kunna ge dig den trygghet och kärlek du behöver för att skapa dig ett lyckligt liv. Vi hoppas av hela våra hjärtan att du utvecklar en stark självkänsla och att du växer upp till en god, kreativ och klok människa. Lycka till i livet Amanda!”
Första gången vi hade barnvälkomnande var i samband med vår bröllopsfest då Johanna var fyra månader. Då var publiken stor, Moa var ceremoniförrättare, vi sjöng ”Länge leve livet” och Johan läste ”Älskade barn”. Pontus barnvälkomnande hölls då han var fem månader hos mormor och morfar, med även Sävsjösläkten på plats. Då läste jag ”Älskade barn” fastän jag hade velat sjunga den. Det går bara inte utan att jag blir rörd och börja gråta. För Amanda fick det alltså bli bara närmaste familjen, plus Åke. Och varken sång eller dikt, för vi glömde att läsa den... Men foton tog vi! Efter ceremonin bjöd vi på lunchbuffé och glasstårta.
Barnvälkomnande är det ickereligiösa alternativet till dop. För mig är det närmast en självklarhet att inte döpa barnen, eftersom jag inte definierar mig som kristen. Men att fira de barn som kommit till oss med ceremoni och fest tycker jag är viktigt.

Femton år sedan

Syftet med vår Göteborgsresa var att jag skulle på 15-årsomsits med K95 – vi som började läsa kemiteknik på Chalmers 1995. Vi fick en ovanligt bra sammanhållning i klassen redan från början. En fantastiskt rolig nollning givetvis. Det är långt i från alla årgångar som har omsitsar. Att vi har det beror dels på att vi har en gemenskap som gör att vi vill träffas och dels att det finns en eldsjäl som tagit på sig att ordna dem. Eloge till Martin den yngre!

Det var jätteroligt att träffas! Det kändes som om jag inte kunde sluta le, för det är så många människor som jag tycker så mycket om. För att hitta bordsplaceringen skulle vi sätta ihop fraserna ur sektionssången i rätt ordning. Det var lättare sagt än gjort även för mig som kunde den ordentligt när det begav sig...

När man ses så här vart femte år så är det tydligt hur livet förändras. Vid 5-årsomsitsen var det bara ett fåtal av oss som tagit examen, för många hade liksom jag själv haft sabbatsår. Vid 10-årsomsitsen var det ett fåtal av oss som hade bildat familj. Nu är det väldigt många som är mitt uppe i barnalstrandet. Alla har kommit en bit i karriären och förvånansvärt många har hållit sig till en arbetsgivare. De som doktorerade efter examen har disputerat sedan länge. En går fortfarande till Chalmers varenda dag, som han ironiskt påpekade i sitt tal.

Det blev en väldigt lyckad fest och många kära återseenden. En del ansikten saknades, de flesta på grund av sjuk familj. Massor av minnen väcktes. Vid 5-årsomsitsen var vi redan nollningsnostalgiska och nu slogs jag främst av hur alla minnen från studietiden kändes lika avlägsna, det var ingen skillnad på början och slutet. Jag ser redan fram emot nästa fest.

Natom

Anledningen till vår Göteborgsresa var att jag skulle på 15-årsomsits med K95, men av en tillfällighet råkade det samma helg vara Natom i Göteborg. Natom står för Nordisk AmatörTeknologOrkesterMission, och är en sammanslutning av teknologorkestrar (och baletter) från de fem nordiska städerna Göteborg, Stockholm, Trondheim, Helsingfors och Åbo. Natom går av stapeln vartannat år och därmed är det tio år sedan det var i Göteborg. Natom är i grunden en sedvanlig studentorkesterfestival, med tillhörande fester, konserter och stadsspelningar.

Under lördag förmiddag trotsade jag därför regnet och tog med mig Johanna till Kungsportsplatsen för att se på Allianceorchestret och Chalmersbaletten uppträda på stan. Johanna verkade tycka att det var kul och för mig var det var stor nostalgi. Efteråt pratade jag en stund med några baletthoppor som uppenbarligen tyckte att det var kul att jag kommit dit. Sedan gick vi vidare till Gustav Adolfs torg för att se Humpsvakar, Alliancens finlandsvenska vänorkester i sina orangeröda västar. De har en stil som påminner mycket om Alliancen, men med snäppet makabrare gyckel. Kanske inte så barnvänligt, insåg jag lite väl för sent...

Själv har jag varit på Natom i både Helsingfors och Trondheim, men missade när det var i Göteborg sist på grund av min vistelse i Holland. Minnen av alla balliancemässiga stolligheter man hittat på vällde formligen upp. De åtta varven i rondellen i Trondheim centrum, LasKetchup-dansandet på lekplatsen eller varför inte uppdukningen av alkoholhaltig dryck på grottbanketten i Helsingfors – en flaska vin per två, varsin stor öl och två sjucentiliters snapsglas var fyllda med Koskenkorva. Muuten hyvä talo mutta! (Eller hur det nu kan tänkas stavas...)

Låneord och 10 000 tyska bögar

Sådär framåt småtimmarna när man lyssnat på allt möjligt man kommer på, är det lätt att halka i på humorprogramklipp. Tack vare tjänster som Spotify och Youtube så kan man hitta det mesta på ett ögonblick. Jag får konstatera att ”Låneord” med Riskradion är en av mina absoluta favoritsketcher, tätt följd av något Hassan-samtal med Fredrik Lindström.

När Erik Blix ger sig ut på stan för att intervjua ”mannen på gatan” om hur vi svenskar använder låneord, så är det ingen hejd på hur upprörd han är över det hela. ...Och de där politruckerna på sadistiska stencilbyrån... och är du så jävla bra själv då? Upp väller minnet av tiden då jag och Weronica umgicks ofta med Derek och Martin och hur Martin citerade långa haranger ur Riskradion.

”10 000 tyska bögar” är en annan favorit, som känns lite aktuell så här i valtider. Argumentationen ligger ungefär på den nivå Skånepartiet har på sitt valutskick, med skillnaden att Fredrik Lindström skojar...

Det jobbiga halvåret är över

För ett drygt halvår sen, strax efter årsskiftet, insåg jag att de tre sista månaderna av graviditeten skulle bli riktigt jobbiga. Det var inte bara foglossningen, utan sammandragningarna också (se inlägget Inte längre invalido). Sen visste jag ju, inte bara av hörsägen, utan av erfarenhet, att de tre första månaderna i bebisens liv är de jobbigaste. Alltså såg jag framför mig det jobbigaste halvåret i vårt liv med barnen.
Och så var graviditeten över. Vips kom då äntligen vår tredje skatt, den efterlängtade lillasystern. En njutningsfylld smekmånad fick vi. Den var slirig men egentligen inte mer än man kan vänta sig ens med standardmodellen. Sakta men säkert kom rutinerna på plats och schemat kunde spikas när hon var två och en halv månad ungefär. Väl där kunde man nästan sätta klockan efter henne, så tiderna var givna. Kvällstrasslet fick vi på plats genom att införa en schemalagd 5-minutare i selen.
Nyligen insåg jag att vips, så var det jobbiga halvåret över. Amanda har till och med hunnit fylla fyra månader. Hon sover nu hela nätter, halv åtta till halv åtta, precis som storasyskonen. Jag har inte behövt vagna på en dryg vecka, så igårkväll lade vi henne hon för första gången i spjälsängen. När spjälisen är invand ska hon få flytta in till syskonen i barnkammaren. Vips!

Hemliga språk

Kopo samolaa? Lexama ullus! Så kan det låta här hemma nuförtiden. I alla fall från den största av våra små barnamunnar. Långa haranger av rappakalja. Det låter precis som man kan tänka sig att svenska gör för någon som inte förstår ett ord. Förstår gör vi inte och jag undrar om Johanna faktiskt förstår att Pontus inte heller förstår.
Något hemligt språk är det kanske inte, men det får mig ändå att tänka på det hemliga språk jag och bästisen Anne hade i tioårsåldern (på den tiden stavade hon med e på slutet). Joggo var jag, bobbo var du. Dupoll var älskar. Fodill var snygg. Ganska vackra ord tycker jag fortfarande. Hömhöm, Homhom, Hihi, Hamham och Himhim kallade vi dem, skolans sötaste killar. En bra bit av en glosbok hade vi. Den var gul och jag vet bestämt att jag har den kvar här någonstans i gömmorna. Joggo piko siffo tytton sissa Homhom... sjöng vi. Det kan du ju gissa vad det betydde!

Mormorsägg

Jag är uppvuxen med mormorsägg. Min mor fick massor av ägg av sin mor som hade bondgård. Ibland var äggen små och söta, ibland var de stora och fina. Ibland var det två gulor i dem. Ofta var gulorna väldigt väldigt gula.
Nu har min mor och far skaffat hönor. Sex stycken som värper ungefär varsitt ägg om dagen. Det är nästan sanslöst mycket med tanke på hur mycket näring ett ägg innehåller. Äter man ägg varje dag riskerar man knappast näringsbrist. Så för att hålla den produktionen måste hönorna äta mestadels hönsfoder. Annars lever de bra på matrester och gräs. Det är gräset som gör gulorna riktigt gula.
I helgen fick vi för första gången en omgång. Idag tog jag de första till frukost. Stora och fina, och vilka gulor! Nästan orangea. Så idag till middag lagar jag något som vi inte gör speciellt ofta. Pannkakor! Till dem serveras smör och ost eller kanske räkstuvning, jag får se. Och till efterrätt tar vi varsin med sylt.



Och när vi gjorde smeten kunde jag nöjt förklara för mina barn att det här, det är mormorsägg!

Lundakarneval no. 4

Så är det Lundakarneval igen, Rätt&felkarnevel, min fjärde! Vi kom ner till stan strax efter att tåget var slut. Oj vad folk! Vi köpte korv eftersom vi glömt fikat hemma. Vi satte oss vid fontänen och njöt av solen och folkvimlet. Kön till hoppborgen var lite väl lång så vi skippade den. Istället siktade vi på Glasskulturen. Jag och barnen stod och tittade på Alte Kamereren medan Johan köade. Till sluuuut fick Johanna sin efterlängtade glass och Pontus fick smaka han med. Det var alldeles perfekt väder och ett väldigt bra karnevalsbesök!
Förra karnevalen, Dualkarnevalen 2006, var nästan precis nio månader innan Johanna föddes. Då såg jag tåget tillsammans med Johan och vi trotsade ösregnet för att besöka karnevalsområdet under kvällen. Det känns som en evighet sedan, samtidigt som det var alldeles nyss.
Gången innan dess, Idealkarnevalen 2002, var jag med Chalmersbaletten trots att jag lämnat Chalmers sedan ett år. Det var märkligt att vara på turné utan att varken åta turnébuss eller sova på liggunderlag i gymnastiksal.
Min första Lundakarneval, 1998, var under mitt tredje Chalmersår. Redan vid läsårets början visste jag att jag skulle lägga ner KRT-tentan i maj för att åka på Lundakarnevalen med Chalmersbaletten. Att det var Ritualkarneval hade jag ingen koll på, men kul var det! På fredagskvällen var vi på studentorkesterfest i någon nationslokal och jag minns väldigt väl hur det såg ut. Att jag fortfarande inte lyckats lista ur var vi var stör mig emellanåt svårt. Turnéromans lyckades jag bli bara för att jag tog sällskap med en alliancare till MacDonalds. Det kan inte ha hänt speciellt mycket annat spännande under den turnén för det fanns ingen hejd på påhittigheten när det gällde rykten om oss. Annat var det under den SOF-turné då jag och Bayern bestämt oss för att försöka bli turnéromans. Många rykten blev det, varav en hel del faktiskt alldeles sanna, men det hjälpte minsann inte. Under den turnén uppstod nämligen en riktig romans mellan en baletthoppa och en AV. Det är svårt att mäta sig med sånt, särskilt som det ju var så att vi fuskade... Fast vi hade väldigt trevligt – ja jäklar!
Hur som helst, när det är dags för nästa karneval kommer Amanda att ha fyllt fyra och därmed vara äldre än vad Johanna är nu. Det har jag sannerligen svårt att föreställa mig!

En varm dusch

När jag bodde i korridor på Viktor Rydbergs studenthem i Göteborg hade vi delade duschar. Ibland förundrades jag över att temperaturen var satt så högt då jag skulle duscha. Uppenbarligen hade personen före mig duschat i väldigt, väldigt varmt vatten. Säg att spärren brukar sitta ungefär motsvarande vid kl 12.05. Jag brukar duscha med vredet ställt på ca 11.55. När man då hittar duschen ställt på 14.30 så är det rejält mycket varmare. Ett mysterium helt klart.
Nyligen blev jag påmind om fenomenet, då jag emellanåt hittat vår egen dusch ställd så högt. En av våra inneboende hade uppenbarligen samma vana som min korridorgranne. Denna gången slog det mig hur det hela måste gå till. Temperaturen vrids naturligtvis upp gradvis!
Så jag bestämde mig för att prova. Det räckte med en gång för att vara biten. Att gradvis höja temperaturen är en riktigt bra idé. Jag höjer och höjer tills jag blir så varm att jag vill gå ut ur duschen för att söka svalka. På detta sätt blir det skönt både att duscha och att gå ur duschen. Tidigare har det senare momentet alltid inneburit att jag frusit. Och jag avskyr att frysa. Nu slipper jag det och det är jätteskönt!