Stoff och stil

För lite sedan fick jag möjlighet att åka med Ylva till Stoff och stil för att botanisera bland tygerna i lugn och ro. Vi var där i tre och en halv timme... Jag köpte främst jersey för att sy barnkläder, men även lite lapptekniktyger och ett par partystasstyger till mig själv. Så nu har jag stora planer på framtida syprojekt.
Förutsättningen för att ha syprojekt är en lämplig syhörna och det har jag nu äntligen skaffat mig. Ett stort bord står nu i vardagsrummet så att symaskin och sånt kan stå framme till vardags. Mitt i smeten där barnen leker. Linneskåpet har rensats på sånt som aldrig används och därmed frigjordes en hylla för tygerna.
Första projektet var att sy ett gosedjur till Samuel, som fyller två i dagarna. Det blev en limegrön bläckfisk och den blev rätt hyfsad. Tyvärr missade jag att ta foto på den innan jag gav bort den. Det visade sig vara lite knepigt att sy i jersey för det knölar sig lätt. Till gosedjuret spelar det ju ingen roll, men jag får göra lite research och ta reda på vad som krävs för att det ska bli slätt innan jag ger mig på att sy kläder.

Riddare eller prinsessa?

Genusfrågan ligger mig varmt om hjärtat. Jag är av den bestämda åsikten att det för dagens barn i stor utsträckning är en fråga för pojkar. Flickornas könsroll har vidgats så pass att en liten tjej faktiskt har väldigt stora frihetsgrader. Samtidigt är pojkarnas könsroll snävare än någonsin.
För mig handlar genusfrågan inte om att gå tvärs emot de traditionella könsrollerna. Det handlar inte om att pojkar ska gå i rosa och flickor leka med grävmaskiner. Det handlar om att alla barn ska få vara som de är. De ska ha möjlighet att välja aktiviteter och odla egenskaper fritt, utan förväntningar, styrning eller pekpinnar.
Igår när vi anlände till dagis kom en liten flicka i rosa prinsessklänning och mötte i hallen. ”Vill du också vara prinsessa?” frågade dagispersonalen Johanna. Snacka om att pådyvla en liten människa en fet könsrollsförväntning. Jag kontrade snabbt med ”Eller vill du kanske vara riddare?” i ett försök att neutralisera det dagisfröken hade sagt. Därmed hamnade vi i träsket av traditionella könsroller, fast med motsättningar istället. ”Du som flicka förväntas vara prinsessa, men du kan ju också välja att gå emot strömmen och vara riddare istället!”
Det hade varit bättre om dagisfröken hade haft en könsneutral inställning från början. ”Vad vill du klä ut dig till?” hade varit lämpligare fråga. Vad sedan barnet väljer i det läget ska respekteras fullt ut. Vill lilla tjejen vara prinsessa ska hon bekräftas i det. Vill lilla killen vara prinsessa ska han bekräftas i det. Johanna ville, inte helt otippat, vara riddare.

Fira Halloween?

Att fira Halloween eller inte verkar vara en het potatis för många. Amerikanskt trams som vi inte vill ha i Sverige, säger vissa. Kul, så varför inte? säger andra. Igår hade Johannas dagisgrupp ordnat Halloweendisco med utklädning, popcorn och saft. Till denna begivenhet var de andra dagisgrupperna inbjudna, men det kom nästan inga barn. Anledningen var enligt personalen att föräldrarna inte ville att deras barn skulle fira Halloween. Vilken trist attityd!
Jag tycker inte att man med Halloween ersätter vår fina Allhelgonatradition. Båda kan samexistera utan problem. Pynta med skräcktema ena dagen och tända gravljus andra dagen. Vari finns motsättningen? Personligen definierar jag mig inte som kristen. Möjligtvis är jag därmed hedning. I Sverige firar vi ett antal hedniska traditioner, till exempel jul, påsk och midsommar. De firas främst för att det är vinter, vår och sommar. Men Jesus då? Han är en rätt marginell företeelse för de flesta som firar jul och påsk, för tomtar, skinka, påskkärringar och ägg har ju knappast med Jesus att göra... Så varför inte se till att fira hösten också?

Godkänt

Det har varit mycket på sistone. Johan har de senaste två veckorna jobbat häcken av sig för att komplettera Ansökan, eftersom Myndigheten äntligen svarat. Ansökan måste bli beviljad för att affärsplanen ska gå att genomföra som det är tänkt. Vid avslag skulle Johan ha behövt hitta andra vägar för bolaget att uppnå visionen.
Spänningen har därför varit olidlig de senaste två veckorna. Jag har suttit uppe sent flera kvällar och korrekturläst. Och fastän de kunde väntat till måndag så kom det efterlängtade samtalet från Myndigheten redan idag. Jag hörde Johan ta samtalet i arbetsrummet medan jag satt i vardagsrummet. Jag förstod direkt vad det handlade om. Grattis, tillståndet är beviljat!
Vilken lättnad! Vilken lycka!! Fy fan vad vi (han!) är bra!!! Inte nog med att tillståndet ger möjligheten att genomföra affärsplanen. Den gör det enklare också. Att ha fått tillståndet är en kvalitetsstämpel, det ger ”cred” och är en tung merit. Det kommer att göra det lättare att rekrytera både medhjälpare och kunder. Johan förtjänar det, helt klart.

Jag är ingen lektant

Innan jag fick barn och föreställde mig livet som föräldraledig, antog jag att jag skulle sitta på golvet hela dagarna och leka med mitt barn. Jag trodde att jag skulle tycka att det var tråkigt och att jag därmed skulle bli en rätt dålig mor. Troligen hade jag passat på att göra hushållsarbete och annat nödvändigt medan barnet sov, för att helhjärtat kunna ägna mig åt mitt barn.
Vad jag är lycklig att jag kom på andra tankar! Nu vet jag inte bara i teorin utan också av erfarenhet att jag då hade blivit en dålig mor. Att leka med sitt barn ska man göra för att man tycker att det är roligt. Då och endast då, ska man göra det, när man själv verkligen vill. Inte för att barnet kräver det och synnerligen inte för att det på något sätt skulle vara nödvändigt för barnet.
Min uppgift som förälder är inte att underhålla mitt barn. Min uppgift är att visa, leda, hjälpa och lära barnet hur saker och ting går till, hur man lever och beter sig i det samhälle vi lever. Min uppgift är att ge barnet social delaktighet. Ett socialt delaktigt barn får vara med. Det får vara i händelsernas centrum utan att vara händelsernas centrum. Det får känna att det behövs, inte bara känslomässigt, utan som en del i en gemenskap där alla hjälps åt. Det kan säga till sig själv att ”de andra klarar sig sämre utan mig”.
Barn som inte får vara med på det som är viktigt för de vuxna blir otillfredsställda, krävande och jobbiga. Till vilken grad beror förstås på barnets temperament. De familjer som har en väl fungerande tillvaro är de som har social delaktighet. De som har det jobbigt är oftast de som har missat det helt. Jag var oerhört nära att hamna där. Välsignad vare den som fick mig på andra tankar!

Ingen botten?

Jag förundras ibland över hur en liten människa kan leva till synes på luft. En liten sparv är min lilla Johanna för det mesta, men ibland förvandlas hon till en.. tja vad ska man kalla det? En nötskrika? Sparvar äter som bekant inte så mycket. Annat är det med nötskrikor, uppenbarligen.

Idag har min lilla "sparv" ätit ett och ett halvt stekt ägg med ost på till frukost, ett antal lass med squash- och morotsfräs med fetasås till lunch med ett litet äpple till efterrätt, en portion havregrynsgröt med blåbär samt en bit äppelkaka till fikat (och då ville hon ha mer), och till middag en halv flaska äggmjölksmoothie till förrätt och på det portion på portion av kycklinggratängen med skinka och ananas samt wokgrönsaker. Hon åt säkert ett par hekto kyckling bara.

Så idag förundras jag över hur en liten människa kan få i sig så mycket mat...

Veckorapport no. 5

Förra helgen hände inte mycket, förutom att Johan jobbade som sjutton för att färdigställa kontoret och förbereda för de första praktikanterna i bolaget.

I måndags kom min kära mor, av ingen anledning alls annan än att hon saknade oss så mycket. Sen att hon tog sig en anledning, är en annan sak. Det var ju så mycket grejer som skulle köras hit, och var det inte bra så säg att de kom redan ett par veckor tidigare än annars? Jodå, tack så mycket! Barnen var överförtjusta förstås, men inte nog med mormor, för farmor kom också på besök!

I tisdags förmiddag medan Johanna var på dagisutflykt lånade jag bilen och for för att handla med Pontus. "Äpple!" hojtade han så att det hördes över halva butiken, varje gång han genom någon av gångarna skymtade den stora högen äpplen i fruktavdelningen. Det tog skitlång tid och kostade tretusen spänn, men så har jag lagt upp lager av diverse tyngre varor som Johan därmed slipper släpa hem i cykelvagnen. Det var trevligt att handla med Pontus, helt klart!

Mormor åkte hem onsdag förmiddag efter att ha hjälpt mig röja i ordning källarförrådet. Eftersom Johan tömt det på sina lagrade kontorsmöbler så var det nu möjligt att faktiskt få det fixat rätt bra. Igår gjorde vi inte många knop.

Idag fick Johanna skippa dagis, för Annie, Mio och Loa kom på besök. Tänk så många gånger Annie skrivit om hur uttråkad hon är på Facebook och varje gång jag sett det har jag skrivit "Kom hit!". Nu blev det av! Det var himla trevligt, för det är ungefär 2,5 år sedan sist. Vi var en stund på lekplatsen och lagade sen fetabakad lax med squash- och morotsfräs till lunch.

Så har ännu en vecka av våra liv gått. En sjukt spännande vecka på många sätt, då det händer verkligt konkreta saker med bolaget. Det är kul!

Ett nytt kök och en liten djungel

Så är vi framme vid det sista inlägget angående vår Göteborgsresa. Det hände nämligen lite saker på hemmaplan medan vi var borta. Mina kära föräldrar var nere och gjorde klart det sista på köket. Funktionen har varit på plats länge nu, så det var stänkskydd, målning och allmän slutfinish som blev fixat.

Det var en härlig känsla att stiga in i köket när vi kom hem och se hur fint det blivit! En fondvägg i mörklila med mörkgrå sten som stänkskydd och svarta hyllor. Resten av köket i en beige ton åt det aprikos hållet som matchar den marmormönstrade bänkskivan. Matta vita köksluckor till det. Vi är supernöjda och givetvis enormt tacksamma över hjälpen.

Några dagar senare fixade jag med krukor och väster så att det nu finns en minidjungel på hyllorna. Mest kaktusar och suckulenter. Ännu återstår att få upp klängväxter i gardinstängerna. Några gardiner ska vi inte ha. Det ska bli kul att se hur länge växterna håller sig fina i min skötsel...

Syprojekt i stöpet

Igår fick jag besök av Ylva, vilket var extra trevligt eftersom Johan inte var hemma på kvällen. Det skulle bli lite syjunta hade vi tänkt, men det sket sig. Mitt projekt i alla fall!

Mina gamla byxor passar inte och kommer aldrig att göra. De fint röda byxorna jag fått av Elisabeth har efter graviditeten har suttit som smäck, fast de är en hemskt ful modell. Därför har jag tänkt sy om benen lite för att göra dem snyggare och roligare. Igår skulle de bli helt färdiga, tänkte jag. Men först prova och visa Ylva hur det skulle bli. Döm av min förvåning när det visade sig att de inte passade. De var för stora! Någon som är ledsen för det? Knappast. :-)

Orimligt

Så är det dags igen för etablissemanget att ge sig på LCHF. Enligt näringsfysiologen Ingrid Larsson finns ”inte en suck” av vetenskaplighet bakom LCHF. Eftersom dietister ska arbeta efter vetenskap och beprövad erfarenhet får de inte rekommendera LCHF, säger hon, apropå att socialstyrelsen vill införa nya riktlinjer om att vården ska arbeta mer aktivt för livsstilsförändringar.

Jag förstår inte vad som får henne och de andra som krampaktigt hänger kvar i det gamla paradigmet att göra just det. Det finns ju vetenskap som visar att LCHF är bra, i synnerhet för överviktiga och diabetiker. Men även om det inte fanns så borde alla dessa människor som blivit friska från diverse sjukdomar och mår bättre än någonsin på LCHF-kost i alla fall intressera etablissemanget.

Är det rimligt att det är bättre att äta en kost som gör en sjuk än att äta en som gör en frisk? Är det rimligt att en kost som gör att kvinnor med fertilitetsproblem blir gravida är farlig? För någon? Är det rimligt att en kost bestående av mat som vi är evolutionärt anpassade att äta, är sämre än modern industriellt framställd mat som vi bara haft tillgång till i runt hundra år? Knappast.

Soliga höstdagar

Igår och idag har det varit sådant där perfekt höstväder. Inte allt för kallt, friskt, vindstilla och soligt. Lönnarna har börjat spraka och löven på de flesta andra träd har börjat gulna.

Efter att vi hämtat Johanna på dagis igår mötte vi upp Carolina, Anton och Samuel och gick till den nya stora lekplatsen Snäckan. Det var toppen att sitta på den takförsedda fikaplatsen i mitten med utsikt över barnen åt alla håll. Solen stod så lågt att den värmde där med. Rampen upp är inte bara bra för rullstolar och rollatorer utan inte minst för barnvagnar. Vi var inte hemma igen förrän vid fem.

Idag var vädret likadant, förutom lite kallare på morgonen och lite varmare under eftermiddagen. Efter dagishämtningen var vi i trädgården på baksidan. Amanda ålade tålmodigt på plattorna för att få tag i sin boll. Pontus satt på den stora lastbilen och Johanna körde runt den på gräsmattan. Trötta mamman satt och lapade sol. Mmm!

Puerto Rico, ett tänkarspel

Under helgen hos Peter hanns det med en hel del spelande. Jag var med på två spelkvällar med Johanna och Martin, ett speltokigt par som Peter känner. Vi spelade Puerto Rico och nu har jag faktiskt kommit så långt att jag tycker mig kunna spelet ganska bra.

Puerto Rico är ett väldigt bra spel som är tillräckligt komplicerat för att vara roligt, men ändå inte mer än att man kan greppa helheten utan några större problem. Samtidigt är det väldigt varierat, eftersom ens eget spel påverkas mycket av vad de andra gör. Det finns många strategier som kan fungera, beroende på vad som händer. Slumpfaktorn är låg och man kan spela 3 till 5 personer.

Spelmekanismen återfinns i samma eller liknande form i andra spel som Race for the Galaxy och San Juan. Den går ut på att alla spelarna ska välja roller som styr vad som händer under en runda. Utöver det ska man köpa byggnader, samt producera och skeppa gods för att få poäng.

Det är inte konstigt att Puerto Rico i flera år legat på BoardGameGeeks topplista. Det är ett typiskt brädspel, eller tänkarspel som Martin säger, vilket är ett bättre uttryck för att beskriva typen av spel. Brädspel behöver ju inte bestå av ett bräde, utan kännetecknas av att det är klurigare och mer strategiskt än vanliga sällskapsspel. Eller partyspel, som Martin säger.

Husfest

I lördags hade vi husfest för våra nya och gamla inneboende. Mirre och Roj har flyttat efter att ha bott här i ett drygt år. Det känns märkligt och tråkigt. Men in har flyttat nya härliga människor! Ett helt litet studentkollektiv har vi. Det blir fler och fler för varje år, för det är svårt att tacka nej till trevliga människor som inte har någon stans att ta vägen... i synnerhet när vi behöver pengarna.

Vi bjöd på squashsoppa med vitlökskrutonger, baconlindad kycklingfilé med ångkokt blomkål, klyftpotatis och bearnaisesås, samt äppelpaj med vaniljsås. Samt en massa drinkar naturligtvis. Jag kan tipsa om att bearnaisesås blir busenkelt om man använder elvisp!

Vi samlades vid sextiden för att gemensamt fixa maten. Johanna och Pontus fick också del av festen, de fick chips med dipp och apelsinjuice efter maten. Det var första gången Pontus smakade apelsinjuice och jag tror att han drack minst två hela glas... När barnen var i säng satte vi oss till bords. Det blev en lyckad fest, även om folk var lite för trötta för att gå igång ordentligt.

Slottsskogen

Vid varje besök i Göteborg är ju Slottsskogen ett givet utflyktsmål. Efter söndagslunchen baxade vi oss därför iväg och Peter hängde på. Målet var Plikta, den stora lekplatsen, där vi skulle möta upp Derek med familj.

På vägen dit tog vi en sväng upp på berget. Barnens zoo var fint, men Johanna vågade aldrig försöka sig på ponnyridningen. Sen promenerade vi upp runt hjorthägnen och fikade i blåsten. Det var kallt som attan, blåsigt men lite sol emellanåt som kompenserade hyfsat.

Väl framme vid lekplatsen förstod jag varför folk åker dit – och varför inte. Det var verkligen stort och med aktiviteter för barn i alla åldrar, inklusive en riktigt stor rutschkana. Det var dock alldeles för stort för att kunna ha överblick över mer än ett barn och dessutom så mycket folk att även det var svårt. Jag föredrar mindre ställen, med mindre folk, helt klart.

Johan klättrade runt med Johanna, så dem såg jag inte röken av. De hade uppenbarligen kul och kunde utnyttja allt som fanns där. Jag pratade med Derek och passade Pontus. Det var kul att träffa Derek, även om det bara blev en timma.

Femton år sedan

Syftet med vår Göteborgsresa var att jag skulle på 15-årsomsits med K95 – vi som började läsa kemiteknik på Chalmers 1995. Vi fick en ovanligt bra sammanhållning i klassen redan från början. En fantastiskt rolig nollning givetvis. Det är långt i från alla årgångar som har omsitsar. Att vi har det beror dels på att vi har en gemenskap som gör att vi vill träffas och dels att det finns en eldsjäl som tagit på sig att ordna dem. Eloge till Martin den yngre!

Det var jätteroligt att träffas! Det kändes som om jag inte kunde sluta le, för det är så många människor som jag tycker så mycket om. För att hitta bordsplaceringen skulle vi sätta ihop fraserna ur sektionssången i rätt ordning. Det var lättare sagt än gjort även för mig som kunde den ordentligt när det begav sig...

När man ses så här vart femte år så är det tydligt hur livet förändras. Vid 5-årsomsitsen var det bara ett fåtal av oss som tagit examen, för många hade liksom jag själv haft sabbatsår. Vid 10-årsomsitsen var det ett fåtal av oss som hade bildat familj. Nu är det väldigt många som är mitt uppe i barnalstrandet. Alla har kommit en bit i karriären och förvånansvärt många har hållit sig till en arbetsgivare. De som doktorerade efter examen har disputerat sedan länge. En går fortfarande till Chalmers varenda dag, som han ironiskt påpekade i sitt tal.

Det blev en väldigt lyckad fest och många kära återseenden. En del ansikten saknades, de flesta på grund av sjuk familj. Massor av minnen väcktes. Vid 5-årsomsitsen var vi redan nollningsnostalgiska och nu slogs jag främst av hur alla minnen från studietiden kändes lika avlägsna, det var ingen skillnad på början och slutet. Jag ser redan fram emot nästa fest.

Tionde i tionde tio

Idag är det ett kul datum igen, 10-10-10. De senaste åren har det varit ett varje år. Förra hösten berättades i tidningen om hur en mor fött barn på sal nio, klockan nio, den nionde i nionde tjugohundranio. För två år sedan var det rekordmånga som valde att gifta sig den åttonde i åttonde tjugohundraåtta. Året innan dess fyllde jag faktiskt år, fast jag tänkte aldrig på det. Idag är det den tionde i tionde tjugohundra tio. Kul datum, men egentligen ingen speciell dag alls.

En nöjd skrutt

Så har lugnet lagt sig, i alla fall för ett tag. Något halvkonstant gnällande från golvnivån hörs inte längre, snarare ett förtjust fnitter. Lilla skrutten har lärt sig att åla! Nu behöver hon inte längre bli frustrerad och förbannad när leksakerna hamnar utom räckhåll. Det är bara att åla på och rätt vad det är har man tagit sig runt halva köket.

Samtidigt som hon började åla för några dagar sedan, började hon också lyfta rumpan upp till kryp-pose, dock utan att ge uttryck för någon frustration. Pontus ställde sig i kryp-pose vid fem månaders ålder och var sedan förbannad för att han inte kunde krypa ända tills de små armarna och knäna började röra sig framåt då han var sju och en halv månad. Detta fastän han kunde ta sig fram ålade. Johanna lärde sig att åla på rygg jättetidigt, varefter hon hittade alla möjliga sätt att ta sig fram innan hon fick kläm på det traditionella krypandet vid tio och en halv månads ålder.

Det slår mig nu hur fundamentalt det är att faktiskt låta sin lilla unge ha lite tråkigt och bli lite frustrerad. Den tillfredsställelse om infinner sig när man tar sig för något eller övervinner svårigheter är något jag verkligen vill att mitt barn ska uppleva. Amanda är där nu.

Natom

Anledningen till vår Göteborgsresa var att jag skulle på 15-årsomsits med K95, men av en tillfällighet råkade det samma helg vara Natom i Göteborg. Natom står för Nordisk AmatörTeknologOrkesterMission, och är en sammanslutning av teknologorkestrar (och baletter) från de fem nordiska städerna Göteborg, Stockholm, Trondheim, Helsingfors och Åbo. Natom går av stapeln vartannat år och därmed är det tio år sedan det var i Göteborg. Natom är i grunden en sedvanlig studentorkesterfestival, med tillhörande fester, konserter och stadsspelningar.

Under lördag förmiddag trotsade jag därför regnet och tog med mig Johanna till Kungsportsplatsen för att se på Allianceorchestret och Chalmersbaletten uppträda på stan. Johanna verkade tycka att det var kul och för mig var det var stor nostalgi. Efteråt pratade jag en stund med några baletthoppor som uppenbarligen tyckte att det var kul att jag kommit dit. Sedan gick vi vidare till Gustav Adolfs torg för att se Humpsvakar, Alliancens finlandsvenska vänorkester i sina orangeröda västar. De har en stil som påminner mycket om Alliancen, men med snäppet makabrare gyckel. Kanske inte så barnvänligt, insåg jag lite väl för sent...

Själv har jag varit på Natom i både Helsingfors och Trondheim, men missade när det var i Göteborg sist på grund av min vistelse i Holland. Minnen av alla balliancemässiga stolligheter man hittat på vällde formligen upp. De åtta varven i rondellen i Trondheim centrum, LasKetchup-dansandet på lekplatsen eller varför inte uppdukningen av alkoholhaltig dryck på grottbanketten i Helsingfors – en flaska vin per två, varsin stor öl och två sjucentiliters snapsglas var fyllda med Koskenkorva. Muuten hyvä talo mutta! (Eller hur det nu kan tänkas stavas...)

Lisebergsbesök no. 1

Under Göteborgsresan tog vi tillfället i akt att besöka Liseberg. Det hade utlovats regn, så vi laddade vagnen med fulla regnutstyrslar. Men vi hade tur, det var uppehåll hela tiden. På väg dit hann vi med ett kort besök på Världskulturmuséet, där de flesta utställningarna visade sig vara gratis. Sen mötte vi upp Anna-Carin, Linus och Hampus i väntan på att attraktionerna skulle öppna.

Att komma till Liseberg för första gången med barn var att se parken med nya ögon. Jag har knappt satt min fot nere vid Kaninhuset och Ponnykarusellen sedan jag själv var liten. Nu var det tydligt hur mycket det faktiskt finns där för småttingar. Det var härligt att se deras fascination över Farfars Bil, för jag minns hur rolig jag tyckte att den var. Pontus satt med mig där bak, pekade hela tiden entusiastiskt på de andra bilarna och sa ”bil” på sitt speciella sätt, medan Johanna satt fram och styrde och växlade för glatta livet.

Kaninresan fick vi göra allihop tillsammans och de vinkande kaninerna fick alla barn att vinka tillbaka. När det var dags att gå ur båten efter resan genom Sagoslottet ville Pontus absolut inte kliva ur. Johanna fick åka några karuseller till, men tyckte ändå att Ponnykarusellen var bäst. Det får bli fler Lisebergsbesök de kommande åren, helt klart.

Mörkt!

Dagens middag blev lite försenad, varför vi fortfarande satt till bords när klockan närmade sig sju. Plötsligt vände sig Pontus mot fönstret, pekade och sa ”möö!”. Ja Pontus, det är mörkt ute! sa jag. Tänka sig, hösten är nu så pass långt gången att det mörknar medan vi äter middag.

Kräftfest hos grannarna

Förrförra lördagen var vi bjudna på kräftfest hos grannarna mittemot som flyttade in i somras. De hade skaffat ett stort partytält och dukat upp i. Vi hade tänkt gå hela familjen eftersom det började klockan tre, men eftersom Johanna var sjuk fick jag gå själv. När mormor kommit och barnen var i säng kunde Johan gå också.

Det pratades och skrattades och sjöngs en del i tältet ända tills det blev för kallt och skumt. Då flyttade festen in. Groggbord fanns det, så jag gick hem och hämtade likör som komplement. Jag gjorde åtminstone en groggästs kväll genom att rädda hans misslyckade drink.

Det sjöngs och spelades piano, gitarr och saxofon. Ett par sångfåglar uppträdde mer seriöst, de var otroligt duktiga tjejer. Det var verkligen en trevlig fest. De andra nyinflyttade grannarna var också där. Vi har tur som fått så trevliga nya grannar!

Logotypen

Jag är intresserad av grafisk design och anser mig ha ett hyfsat öga för detsamma. Ett företag måste ha en logotyp och en grafisk profil. Ingen alls är nämligen också en profil, bara oändligt varierande och synnerligen dålig. Vilken genomtänkt grafisk profil som helst är därför bättre än ingen alls. Sålunda gjorde jag tidigt en grafisk profil för makens bolag (som sedan ombildningen till aktiebolag faktiskt också är mitt). Grunden blev en enkel logotyp innehållande ett grafiskt element samt en färgpalett. Det stora problemet med min logotyp var dock att jag inte fullt ut lyckades överföra den bild jag hade i huvudet till skärmen. Dessutom kunde jag inte bedöma hur bra den var med tanke på läsbarhet, tryckbarhet och image. Färgpaletten blev desto bättre!

Nu har vi tagit steget och anlitat en designfirma. De fick ett bra underlag i form av det vi redan hade samt en hel del instruktioner, varav enkelhet, närvaro av ett grafiskt element samt användning av färgpaletten var några. Första förslaget gjordes genom att förenkla och renodla den stil min logotyp hade. Det hamnade helt och hållet fel. I all sin enkelhet luktade den kugghjul och verkstadsindustri. Vi insåg att min logotyp hade varit helt fel ute den också. Vi insåg att vårt bolag krävde något socialt och globalt, något mjukare och mänskligare. Mer Google, Spotify och Twitter än SKF och LKAB, om man säger.

Designerns nästa förslag fick det att kittla i magen på mig av förtjusning. Efter bara en liten justering blev det riktigt, riktigt bra. Ett läckert grafiskt element i form av en symbol före företagsnamnet. Namnet i ett typsnitt som är mjukt utan att vara gulligt, stilrent utan att vara tråkigt och som lyfter fram bokstävernas symmetri. Alltihop i bolagets färg mörklila. Åh vad vi är nöjda!