Kafferis

Vad är det, kan man undra? Idag kom Johanna och sa att det låg ”kafferis” på golvet. Där borta! Så visade hon mig något på golvet. Gissa vad?
Jag slutar nog aldrig att förundras över hur barn finner sätt att uttrycka det de inte har ord för. Ibland blir det rätt, ibland tokigt. Oftast förstår man vad de menar. De liksom extrapolerar det språk de har för att göra det större och rikare.
Kaffe är uppenbarligen något brunt som vuxna dricker ur koppar. Ris är något som smått och avlångt till formen. ”Kafferiset” = rooiboste!

En till ålder uppnådd

Igår gick Pontus självmant på pottan två gånger för att bajsa. Han ropade på mig när allt var klart. Han har fattat hur det funkar nu, så om han inte har något annat att säga, så får man höra långa haranger av ”Bajs, bajs, baaajs! Fi, fi, fi, fiiii!! Kikikikikiki, kiiiii!!!”. Allt under stormande applåder av storasyster...

Kan själv no. 2

Så har det hänt igen. Pontus har nått ”kan själv”-åldern. Viljan att visa att man kan själv blandas på ett frustrerande vis upp med viljan att inte längre kunna det man faktiskt kan. Man vill ha hjälp med det ena och det andra som man kan. Ta av blöjan. Blocka upp en sked man tappat. Man vill inte ha hjälp med det ena och det andra som man inte kan till fullo. Tvätta händerna. Klä på och av sig...
Pontus har det lite emot sig att han inte kan uttrycka sig så bra ännu. Frustrationen när alla inte förstår ögonblickligen vad han menar blir väldigt lätt alldeles för stor. Det tog ett tag för mamman att förstå varför han börjat se på mig med en indignerad och uppfordrande blick och vråla ”POM!!!”, exempelvis när händerna ska tvättas. ”Pom!” betyder givetvis ”Pontus kan själv!”.

Johannas fyraårsdag

Även om det inte blev något barnkalas, var i alla fall alla friska och krya på Johannas födelsedag. Eftersom hennes ”riktiga” present inte ska levereras förrän på vuxenkalaset, fick jag lov att improvisera till uppvaktningen på sängen. Innan väckning slog jag därför in en av de laddningar naturgodis jag förberett till fiskedammen. När vi gick in och sjöng gömde Johan den taktiskt under hennes kudde. Sen förklarade han mystiskt att det fanns en present gömd i hennes säng... Det var en mycket nöjd liten tjej som öppnade sin present och satte igång att bjuda lillebror.
På sin födelsedag tycker jag att man ska få välja vad man vill ha att äta. Till frukost blev det stekta ägg med ost på. Till lunch lyxade vi till det med varma mackor gjorda som en stor ananaspizza. Som hon åt! Medan de små sov fick hon se på film och rätt vad det var ringde det på dörren. Jag fick Johanna att pausa sin film och gå och öppna, för jag visste vem det var...
Överraskningsmormor! Till fika hade hon bakat en kanelbulletårta som jag satte fyra små ljus i. Johanna blåste ut dem busenkelt innan jag hann med med kameran. Som de åt!! Men vaniljsås till blev det verkligen kalas. Till middag hade hon beställt både pannkakor och hamburgare. Hur ska det gå till, undrade jag? Hon beskrev hur hon skulle lägga hamburgare, ost, sås och sånt på pannkakan, rullar ihop den och äta den så. Visst, sa jag, och så fick det bli. Som hon åt!!!
Jag tror att Johanna fick en väldigt rolig födelsedag. Även om inte farmor var på plats, fick hon prata med både farmor och farfar i telefon. Själv var jag lite stolt över hur oerhört nöjd hon var över sina presenter. Utöver godiset på sängkanten fick hon en packe strumpor av mormor. Det var främst paret lila supergosiga tjockstrumpor med antihalkpluttar som gjorde min lilla fyraåring så lycklig, så lycklig!

Johanna fyra år

Tänk att det har gått fyra år. Fyra år! Man är väldigt stor när man är fyra. Fast ändå inte så stor... Sedan någon månad tillbaka uppvisar Johanna flera nya beteenden som är typiska för fyraåringen. Det är svårt att sätta fingret exakt vad det är, men något är helt klart annorlunda. Hon är definitivt redo för utflykter på egen hand. För fantasin finns inga gränser. Hon kan sätta sig in i andras situation.
Vår Johanna tillhör den klick människor vars ifrågasättande och trots sträcker sig långt över trotsåldern. Det råder ingen tvekan nu om att trotsåldern faktisk är över. Den började när hon var ungefär två år och fyra månader och höll på i ungefär ett och ett halvt år. Men även om det har lugnat ned sig väsentligt får vi emellanåt nya utbrott av sådan motstådstörst och frustration att det nästan förlamar den stackars mamman. Man kan undra hur det hade gått om vi underlåtit att sätta upp motstånd och istället försökt kringgå hennes trots. Jag skulle tippa på att vi hade haft en rätt odräglig liten diktator.
Nu har vi verkligen inte det. Vår Johanna är en underbar liten människa. Hon är ordentlig och omtänksam. Den klokhet vi såg i henne redan som bebis finns där uppenbar för envar. Hon är oerhört verbal och munnen går i ett. Folk påpekar emellanåt hur duktig hon är på att prata, men faktum är att hon pratade precis så här rent redan för ett år sedan. Fast hon säger fortfarande ”tuppataren”!

Amanda 10 månader

Amanda modell tio månader är ännu charmigare än åttamånadersversionen. Hon har många ljud för sig. ”Mamamamamama”. Det brummas, pruttas och smackas. Och skrattas och flirtas! Med två tänder nere och en uppe är det stora leende alldeles kolossalt bedårande.
Hon kryper omkring för det mesta. Det är exempelvis kul att krypa fram till mamman och buffa med pannan på hennes ben. Fnitter, fnitter, titta upp och le stort! Hon har precis upptäckt att det är roligt att bli jagad. Igår när Johanna kröp efter henne och drog henne i benen skrattade hon så hon höll på att tuppa av.
På julafton satte hon sig upp själv för första gången. Ett par veckor senare började hon resa sig på allvar. Nu står hon vid allt möjligt, tex trappstegen i köket. Häromdagen såg jag för första gången de små fötterna flytta sig stående. Det var för att få tag på något i diskmaskinen. Hon har givetvis full koll på hur man plockar ur den och vill gärna bidra. Ibland lyckas hon!

Badhusbesök med extrahänder

På torsdagseftermiddagen åkte vi till badhuset tillsammans med mormor och grannflickan Tilda som är åtta år. Till skillnad från det badhus vi har tillgång till på hemmaplan håller detta badhuset en mycket angenäm temperatur i barnpoolen. Man kan sitta stilla i den hur länge som helst utan att bli kall.
Johanna gav sig ut att leka direkt. Full fart trots många andra barn i poolen. Hon och Tilda hade uppenbart roligt ihop. Pontus var mycket reserverad till en början. Han satt bredvid mormor i sina armkuddar och rörde sig inte ur fläcken. Men rätt vad det var smög han iväg efter en badleksak. Och efter en lång stunds tillvänjning var det full fart på honom med och han hade verkligen jätteroligt. Inte ens när han föll med huvudet under vattnet och reste sig hostande ville han komma till mamma för tröst.
Jag får motvilligt erkänna att Amanda inte fått bada riktigt så ofta som man skulle önskat. Tvättad har hon givetvis blivit titt som tätt, men regelrätta bad har det bara blivit sporadiskt. Det var därför en mycket skeptisk dam, dock inte alls ledsen, som fick sitta i mammas knä nedsänkt i vatten. Jag tror att det var perfekt för henne, för även om det tog lång tid, så började hon så småningom både plaska i vattnet och jollra lyckligt. När jag sedan lät henne flyta på rygg i mina armar med öronen under vattnet så njöt hon i fulla drag.
Att vi tog oss hem utan större besvär var helt och hållet Tildas förtjänst. Utan hennes extra hjälpande händer hade vår badutflykt blivit rejält mycket jobbigare. Det var men viss förundran jag konstaterade att hon bara är dubbelt så gammal som Johanna. Det är hisnande att tänka på vad som händer på ytterligare fyra år!

Tvåårskalas för Pontus

Efter en dag av förberedelser med städning och tårtbak hade vi i fredags födelsedagskalas för Pontus. Mormor och morfar anlände strax före lunch. Farmor, farfar och Erik hämtade Johanna på dagis och anlände vid två. Carolina kom med Anton och Samuel.
Pontus var glad över alla ballonger och tittade storögt på fatet med kanelbullar som stod framför hans plats på hörnet. Det var en lycklig Pontus som fick sätta sig till bords och ta för sig. Att sedan mamman hade gjort en biltårta var helt klart lyckat. Den var generöst fylld med vaniljkräm, hallon och grädde. Johanna åt kopiösa mängder. Den andra tårtan hade banan i ena lagret och var inte lika generöst fylld. Det gjorde den till i mitt eget tycke den kanske godaste tårta jag har gjort.
Fina presenter fick han också. Allra finast var den röda cykelhjälmen med nallar på som min mor inhandlat å morbrödernas vägnar. Det är inte lätt att hitta en snygg unisexhjälm... Erik bidrog med ett kubpussel med Bamsemotiv och av farmor fick han det bästa utav allt, en låtsastrumpet som låter när man blåser och tycker på knapparna. Av Carolina fick han ”Min bok om träd” som jag stått och suktat efter senast jag var på leksaksaffären. Mormor bidrog med en bok om Tobbe Traktor. Jättepoppis det med.

Pontus två år

Pontus modell två år är en oerhört charmig krabat. Han är den goaste unge man kan tänka sig, kramig och kelen. Den förtjusta min han gör då man leker tittut bakom hörn är bara obetalbar. Han sover helst sin middagslur ute i vagnen, även om det är tio minusgrader och man får pälsa på honom hur mycket kläder som helst. Snuttefilten är viktig.
Lillasyster har blivit riktigt rolig att leka med på sistone. Förutom när hon är i vägen eller ställer till besvär. Då flyttar Pontus på henne... Oj oj oj! Pontus ställer tydliga frågor. Ger man honom bara bra och sakliga svar så verkar han inte behöva fråga särskilt många gånger. Inte än i alla fall. I alla fall inte i jämförelse med storasyster. Ibland bryter han ihop totalt, i vissa fall ända till hysteri. Att lugna sig är då näst intill omöjligt. Vi hjälper honom så gott vi kan. Det verkar hända främst när han inte lyckas göra sig förstådd.
Han använder tvåordsmeningar, men orden är fortfarande främst enstavelseord, antingen i enkel eller dubbel version. Pumpum (strumpor), tantan (vantar), ackack (jacka), koo (skor), ga (gaffel), na (banan). Han frågar efter ord och färger.
Det märks att Pontus har full koll på hur saker och ting går till. Han är kung över tillvaron, helt klart. Om inte mamman tar tag i att tömma och fylla diskmaskinen så gör han det. Likadant är det med tvätten. Varför vänta till sedan när man kan göra det nu? Vi jobbar bra ihop, allihop.

Barnkalas hos Matilda

Igår eftermiddag följde jag med Johanna på hennes andra riktiga barnkalas. Denna gången var det dagiskompisen Matildas tur att fylla fyra år. Vi gick dit med ett av mig egenhändigt tillverkat födelsedagskort och ett hoppgrodespel som present.
De två timmarna fylldes av lekar och ätande. Först fick de fruktpinnar med vindruva och äpple. Sen spelade de ett russinätarspel. Därefter tillverkades hattar och sen åt de tårta. Sen fick de godis i fiskdammen. De flesta aktiviteterna var i källarens lekrum. Jag såg inget av det, för jag satt och pratade i köket. Matilda har trevliga föräldrar och Karin var också där.
Då vi promenerade hem var Johanna mycket glad och nöjd. Hon åt på en klubba hela vägen och pratade om att hon inte hade alls ont i magen nu längre, efter att hon ätit så mycket tårta. Detta med anledning av att promenaden dit av någon anledning var en ren pina. Johanna hade nämligen ont i magen, var törstig och hungrig, hade väldigt svaga och trötta ben och var allmänt grinig. Tänk vad lite tårta kan göra...

Krypbebis

Ja, så är det. Vi har en krypbebis! Det är inte länge sedan jag sade ”Hon kryper vilken dag som helst nu” och det stämde. Idag kröp Amanda för första gången några steg. Min förtjusning var stor och storasyskonens med. Inför dem har jag pratat om hur Amanda lär sig nya saker, så de tycker att det är spännande.
Att hon skulle krypa har jag aldrig betvivlat. Hon har sovit på mage sedan dag ett och även varit på mage dagtid för det allra mesta. Sedan hon lärde sig åla har hon inte velat vara på rygg alls, för hon har inte lärt sig att rulla över med flit. Men jag gläder mig ändå mycket åt denna stora dag. Att lära sig krypa är nämligen ett betydligt viktigare steg än att lära sig gå.
De korsvisa rörelser som barnet gör när det kryper gör att det bildas massor av viktiga kopplingar i hjärnan. Kopplingarna behövs inte bara för motoriken utan också för att sinnena ska utvecklas på rätt sätt. Ju fler meter ungen hinner krypa innan hon börjar gå, desto bättre! För när hon väl börjar gå kommer hon troligtvis inte att krypa många meter... och gå kommer hon då att göra länge nog.
Jag tycker att krypandet är så viktigt, att om ett barn visar tendenser till att hoppa över det, så ska man göra åtgärder. Det allra första är att inte uppmuntra barnet till att gå med gåstolar och vuxenhänder innan barnet kan krypa ordentligt. Det andra är att uppmuntra och aktivt öva krypning. Enklast är dock att ge bästa möjliga förutsättningar för krypning redan från början. Att sova på mage är oslagbart, både för sömnen och för motoriken.

Barnkalas no. 1

Idag har Johanna varit på sitt första riktiga barnkalas. Det är Hilda som fyller fyra år. Jag fick följa med som sällskap. Klockan ett pälsade vi på oss och vandrade iväg i snöyran. Solen tittade fram, så det blev en riktigt härlig promenad. Jag konstaterade snabbt att vi inte varit där sedan vi grillade i somras. Hösten har bara flugit iväg och nu är det vinter, i ordets rätta bemärkelse.
Hilda gjorde inte någon större min över den åttaarmade bläckfisken med hatt och fluga som jag sytt, men några av de andra barnen högg den snabbt. Det var ungefär tio barn på kalaset, varav några från dagisgruppen, samt några föräldrar som antingen tillhör dagisgruppen eller som jag träffade på Hildas treårskalas. Barnen fick göra partyhattar och till fika bjöds kanelbullar, chokladbollar, pepparkakor och blåbärsglasstårta. Johanna var smått lyrisk över att det skulle bjudas på så mycket gott. Sen fick hon godispåse i fiskdammen och det mesta av den blev jag ombedd att spara. Tro sjutton det, efter den fikan...
När folk började lämna var alla trötta och vi ställde oss sist i påklädningskön. Vi bokade in en julpysseldag framöver, så det dröjer inte så länge tills vi ses igen. Promenaden hem gick vi i skymningen mot isande vind.

Amanda 8 månader

Man är väldigt mycket bebis när man är åtta månader. Man är tokigt söt. Man är solen själv, förutom ibland när det kommer någon stor person och ställer till besvär. Då tröstar mamman. Man har fullt upp. Man ålar omkring i hela huset. Att krypa funkar inte riktigt ännu, men att stå på alla fyra och gunga gör man ofta. En hand sätts framför den andra och mer går inte. Men man är lika glad för det. Det finns så mycket grejer att undersöka!
Sedan en dryg månad övar man stämbanden med allsköns jollerljud. Da da da! Två små tänder har man, som glimmar så fint i lilla munnen. Den första har man haft i en månad prick. Det är väldigt gott med mat. Nu ska man få riktig mat till middag också, det blir toppen. Till mellanmål har man fått smaka yoghurt med mosade bär och det är mumma det med. Häromdagen pillade man för första gången i sig ett par bitar bröd, alldeles själv.
Amanda är i den allra sötaste bebisåldern just nu. Och mamman är så kär, så kär!

Varför då?

För ett halvår sedan eller så började jag misstänka att Johannas trotsålder nog närmade sig slutet. Det tog ett tag till, men nu tror jag på allvar att det är över. Hon trotsar fortfarande emellanåt, och ibland får hon totalbryt, men det är inte alls lika ofta. Skönt!
Istället har det blivit desto mer av det som kännetecknar den ålder som brukar följa efter trotsen. Barnet frågar och frågar och frågar ”Varför då?”. I det oändliga. Vad man än svarar. Varför då? Varför då? Varför då? Ah men varför DÅ? En av dagens frågor tog ändå priset. ”Varför ska man ha huvud och rygg?”. Vad i hela världen svarar man på det?

Riddare eller prinsessa?

Genusfrågan ligger mig varmt om hjärtat. Jag är av den bestämda åsikten att det för dagens barn i stor utsträckning är en fråga för pojkar. Flickornas könsroll har vidgats så pass att en liten tjej faktiskt har väldigt stora frihetsgrader. Samtidigt är pojkarnas könsroll snävare än någonsin.
För mig handlar genusfrågan inte om att gå tvärs emot de traditionella könsrollerna. Det handlar inte om att pojkar ska gå i rosa och flickor leka med grävmaskiner. Det handlar om att alla barn ska få vara som de är. De ska ha möjlighet att välja aktiviteter och odla egenskaper fritt, utan förväntningar, styrning eller pekpinnar.
Igår när vi anlände till dagis kom en liten flicka i rosa prinsessklänning och mötte i hallen. ”Vill du också vara prinsessa?” frågade dagispersonalen Johanna. Snacka om att pådyvla en liten människa en fet könsrollsförväntning. Jag kontrade snabbt med ”Eller vill du kanske vara riddare?” i ett försök att neutralisera det dagisfröken hade sagt. Därmed hamnade vi i träsket av traditionella könsroller, fast med motsättningar istället. ”Du som flicka förväntas vara prinsessa, men du kan ju också välja att gå emot strömmen och vara riddare istället!”
Det hade varit bättre om dagisfröken hade haft en könsneutral inställning från början. ”Vad vill du klä ut dig till?” hade varit lämpligare fråga. Vad sedan barnet väljer i det läget ska respekteras fullt ut. Vill lilla tjejen vara prinsessa ska hon bekräftas i det. Vill lilla killen vara prinsessa ska han bekräftas i det. Johanna ville, inte helt otippat, vara riddare.

Ingen botten?

Jag förundras ibland över hur en liten människa kan leva till synes på luft. En liten sparv är min lilla Johanna för det mesta, men ibland förvandlas hon till en.. tja vad ska man kalla det? En nötskrika? Sparvar äter som bekant inte så mycket. Annat är det med nötskrikor, uppenbarligen.

Idag har min lilla "sparv" ätit ett och ett halvt stekt ägg med ost på till frukost, ett antal lass med squash- och morotsfräs med fetasås till lunch med ett litet äpple till efterrätt, en portion havregrynsgröt med blåbär samt en bit äppelkaka till fikat (och då ville hon ha mer), och till middag en halv flaska äggmjölksmoothie till förrätt och på det portion på portion av kycklinggratängen med skinka och ananas samt wokgrönsaker. Hon åt säkert ett par hekto kyckling bara.

Så idag förundras jag över hur en liten människa kan få i sig så mycket mat...

En nöjd skrutt

Så har lugnet lagt sig, i alla fall för ett tag. Något halvkonstant gnällande från golvnivån hörs inte längre, snarare ett förtjust fnitter. Lilla skrutten har lärt sig att åla! Nu behöver hon inte längre bli frustrerad och förbannad när leksakerna hamnar utom räckhåll. Det är bara att åla på och rätt vad det är har man tagit sig runt halva köket.

Samtidigt som hon började åla för några dagar sedan, började hon också lyfta rumpan upp till kryp-pose, dock utan att ge uttryck för någon frustration. Pontus ställde sig i kryp-pose vid fem månaders ålder och var sedan förbannad för att han inte kunde krypa ända tills de små armarna och knäna började röra sig framåt då han var sju och en halv månad. Detta fastän han kunde ta sig fram ålade. Johanna lärde sig att åla på rygg jättetidigt, varefter hon hittade alla möjliga sätt att ta sig fram innan hon fick kläm på det traditionella krypandet vid tio och en halv månads ålder.

Det slår mig nu hur fundamentalt det är att faktiskt låta sin lilla unge ha lite tråkigt och bli lite frustrerad. Den tillfredsställelse om infinner sig när man tar sig för något eller övervinner svårigheter är något jag verkligen vill att mitt barn ska uppleva. Amanda är där nu.

Lisebergsbesök no. 1

Under Göteborgsresan tog vi tillfället i akt att besöka Liseberg. Det hade utlovats regn, så vi laddade vagnen med fulla regnutstyrslar. Men vi hade tur, det var uppehåll hela tiden. På väg dit hann vi med ett kort besök på Världskulturmuséet, där de flesta utställningarna visade sig vara gratis. Sen mötte vi upp Anna-Carin, Linus och Hampus i väntan på att attraktionerna skulle öppna.

Att komma till Liseberg för första gången med barn var att se parken med nya ögon. Jag har knappt satt min fot nere vid Kaninhuset och Ponnykarusellen sedan jag själv var liten. Nu var det tydligt hur mycket det faktiskt finns där för småttingar. Det var härligt att se deras fascination över Farfars Bil, för jag minns hur rolig jag tyckte att den var. Pontus satt med mig där bak, pekade hela tiden entusiastiskt på de andra bilarna och sa ”bil” på sitt speciella sätt, medan Johanna satt fram och styrde och växlade för glatta livet.

Kaninresan fick vi göra allihop tillsammans och de vinkande kaninerna fick alla barn att vinka tillbaka. När det var dags att gå ur båten efter resan genom Sagoslottet ville Pontus absolut inte kliva ur. Johanna fick åka några karuseller till, men tyckte ändå att Ponnykarusellen var bäst. Det får bli fler Lisebergsbesök de kommande åren, helt klart.

Svamp i örat

Helgen innan vår Göteborgsresa spenderade Johanna med feber och ont i örat. Öroninflammation, helt klart. Panodil mot smärtan dagtid och mot febern nattetid. Emellanåt blev febern så hög att hon höll sig stilla eller sov spontant. I ett försök att hålla henne stilla fick hon fri tillgång till film. Det fungerade finfint, så det blev timtals med Fåret Shaun, blandat med lite matlagningsklipp från Bolibompa.

På grund av mitt besök på akuten kom min mor för att hjäpa oss på lördagskvällen. Mormor körde husmorstricket att hälla löksaft i örat på Johanna. Johanna accepterade snällt behandlingen och berättade sedan glatt för pappa att hon fått svamp i örat...

Det blev till att stanna hemma från dagis ett par dagar men som tur är hann hon bli frisk tills vi skulle till Göteborg på torsdagen.

Amanda 6 månader

Ett halvår gick fort. Vår lilla trea är sex månader idag. Prick på kurvorna är hon, både på längd och vikt. Hon har precis så där lagom med hull, som en liten kerub. Aptiten är god och även om hon inte är lika glad i mat som sin bror, så har vi nyligen kunnat införa både ett fullt matmål och ett grötmål.
Sexmånadersgnället är ju här sedan en tid, och utöver frustration finns en uppenbar vilja att bara testa stämbanden. Det är en knapp vecka sedan nu som hon satt utan stöd för första gången. Nu åker hon sittande bredvid Pontus i syskonvagnen. Det är så sött!