Syskonsvartsjuka?

Det händer inte sällan att jag får frågan om hur det står till med svartsjukan mellan barnen. En del verkar tycka att svartsjuka mellan syskon, i synnerhet om de kommit tätt, är ofrånkomligt. Det tycker jag är tragiskt. Jag brukar svara att nej, vi har ingen syskonsvartsjuka, för jag har haft tur som fått reda på hur man gör för att undvika den.
Jag har redan berättat i denna blogg att innan jag fick barn och föreställde mig livet som föräldraledig, antog jag att jag skulle sitta på golvet hela dagarna och leka med mitt barn. Troligen hade jag passat på att göra hushållsarbete och annat nödvändigt medan barnet sov, för att helhjärtat kunna ägna mig åt mitt barn. Tänk så många föräldrar som gör så. Tänk så många föräldrar som sedan med fasa ser hur svartsjukan hos det äldre barnet väcks då det efterlängtade syskonet anländer. Det hänger nämligen ihop.
Barn ska vara mitt i händelsernas centrum. De ska inte utgöra händelsernas centrum. Ägnar jag mig åt mitt barn hela dagarna utan att involvera barnet i något som är nödvändigt för mig så gör jag barnet till händelsernas centrum. Om jag istället gör barnet delaktigt i det som är nödvändigt för mig så kommer barnet att vara mitt i händelsernas centrum.
När barnet som utgör händelsernas centrum får ett syskon förändras allt. Det nya barnet blir ofrånkomligen ett nytt centrum. Föräldrarna måste alternera mellan dessa centra och det blir konkurrens om uppmärksamhet och samvaro. Svartsjukan kommer som ett brev på posten.
När barnet som är mitt i händelsernas centrum får ett syskon så förändras ingenting. Syskonet blir bara något roligt som händer och som barnet får vara med på. Ett delaktigt barn får ingen anledning att se syskonet som en konkurrent och därför föds heller ingen svartsjuka.

Krypbebis

Ja, så är det. Vi har en krypbebis! Det är inte länge sedan jag sade ”Hon kryper vilken dag som helst nu” och det stämde. Idag kröp Amanda för första gången några steg. Min förtjusning var stor och storasyskonens med. Inför dem har jag pratat om hur Amanda lär sig nya saker, så de tycker att det är spännande.
Att hon skulle krypa har jag aldrig betvivlat. Hon har sovit på mage sedan dag ett och även varit på mage dagtid för det allra mesta. Sedan hon lärde sig åla har hon inte velat vara på rygg alls, för hon har inte lärt sig att rulla över med flit. Men jag gläder mig ändå mycket åt denna stora dag. Att lära sig krypa är nämligen ett betydligt viktigare steg än att lära sig gå.
De korsvisa rörelser som barnet gör när det kryper gör att det bildas massor av viktiga kopplingar i hjärnan. Kopplingarna behövs inte bara för motoriken utan också för att sinnena ska utvecklas på rätt sätt. Ju fler meter ungen hinner krypa innan hon börjar gå, desto bättre! För när hon väl börjar gå kommer hon troligtvis inte att krypa många meter... och gå kommer hon då att göra länge nog.
Jag tycker att krypandet är så viktigt, att om ett barn visar tendenser till att hoppa över det, så ska man göra åtgärder. Det allra första är att inte uppmuntra barnet till att gå med gåstolar och vuxenhänder innan barnet kan krypa ordentligt. Det andra är att uppmuntra och aktivt öva krypning. Enklast är dock att ge bästa möjliga förutsättningar för krypning redan från början. Att sova på mage är oslagbart, både för sömnen och för motoriken.

De äter ju ändå inte laxen...

Vi har alltid försökt ha en neutral inställning till barnens matvanor. Vi är noga med att inte lägga någon värdering i hur mycket eller vad de äter. Påståenden om vad som är gott och inte möter vi med ”Jaha” och ”Nehe” och så är det bra med det. Det händer att vi uppmanar dem att smaka av något innan de får mer av något annat. Åter igen ingen värdering i hur de väljer att göra. Syftet är att mat inte ska bli kopplat till prestation eller bli föremål för trots.
Idag bestämde jag mig för att laga en av de rätter som brukar få både Pontus och Johanna att hoppa över middagen helt. Stekt lax och spenatsås med soltorkade tomater. Jag tänkte att det knappast var lönt att steka fyra bitar lax, för de äter ju ändå inte laxen... Men tji fick jag, för idag blev det annorlunda. Johanna åt en stor portion av både lax och sås. Hon har ätit lax enstaka gånger förr, men aldrig spenatsåsen vad jag minns. Pontus åt också lax och bad om sås, fast han inte fick på grund av tomatöverkänsligheten.
Så där satt jag och log triumferande inombords. Men jag låtsades givetvis som ingenting. För det är ju det som gör att det fungerar så väl. Att jag inte lägger mig i eller värderar. Och framför allt att jag inte anpassar menyn efter vad jag tror att barnen äter och inte. Varje måltid är ny för barnen och vad man tyckte igår är det inte säkert att man tycker idag. Rätt vad det är så äter de.

Maktkamp

Häromdagen hörde jag en pappa i konversationen med sin son säga ”Jag vinner alltid!”, angående något som sonen ville men som pappan sade nej till. En klassisk maktkamp. Barnet vill något. Föräldern vill något annat. Vem har starkast vilja? Vem är envisast? Vem vinner? Pappa vinner alltid. Maktkamp.
Jag är oerhört glad att jag fått ett alternativ till att tänka så. Relationen till barnen gynnas knappast av maktkamper. Men faktum är ju att man som förälder bestämmer en hel del över sina barn och så ska det naturligtvis vara. När det då blir konflikter tycker jag att det underlättar att istället se situationen som att barnet frågar något och att min uppgift är att ge besked.
Fråga: Får jag X om jag säger/visar att jag vill/inte vill? Svar: Ibland säger pappa nej och ibland säger han ja.
Fråga: Ändrar sig pappa om jag lägger mig på golvet och skriker? Svar: Nej, pappa står för sitt ord.
Fråga: Ändrar sig pappa om jag kommer med ett bra argument? Svar: Ja, ibland.
Fråga: Är det okej att visa vad man vill och tycker? Svar: Ja, alltid.
Genom att tänka så blir min stubin metervis längre. Jag har lättare för att hålla mig lugn och saklig. Det gynnar min relation med barnen. Barn frågar, ibland i ord och ofta i handling. Som förälder ger jag besked, ibland i ord och helst i handling. Jag tänker inte ”Åh, ännu en fight, nu måste jag stå på mig så att jag vinner den här.” Jag försöker tänka ”Vad vill jag förmedla till mitt barn?”, ”Vad lär sig barnet av det här?”.

Riddare eller prinsessa?

Genusfrågan ligger mig varmt om hjärtat. Jag är av den bestämda åsikten att det för dagens barn i stor utsträckning är en fråga för pojkar. Flickornas könsroll har vidgats så pass att en liten tjej faktiskt har väldigt stora frihetsgrader. Samtidigt är pojkarnas könsroll snävare än någonsin.
För mig handlar genusfrågan inte om att gå tvärs emot de traditionella könsrollerna. Det handlar inte om att pojkar ska gå i rosa och flickor leka med grävmaskiner. Det handlar om att alla barn ska få vara som de är. De ska ha möjlighet att välja aktiviteter och odla egenskaper fritt, utan förväntningar, styrning eller pekpinnar.
Igår när vi anlände till dagis kom en liten flicka i rosa prinsessklänning och mötte i hallen. ”Vill du också vara prinsessa?” frågade dagispersonalen Johanna. Snacka om att pådyvla en liten människa en fet könsrollsförväntning. Jag kontrade snabbt med ”Eller vill du kanske vara riddare?” i ett försök att neutralisera det dagisfröken hade sagt. Därmed hamnade vi i träsket av traditionella könsroller, fast med motsättningar istället. ”Du som flicka förväntas vara prinsessa, men du kan ju också välja att gå emot strömmen och vara riddare istället!”
Det hade varit bättre om dagisfröken hade haft en könsneutral inställning från början. ”Vad vill du klä ut dig till?” hade varit lämpligare fråga. Vad sedan barnet väljer i det läget ska respekteras fullt ut. Vill lilla tjejen vara prinsessa ska hon bekräftas i det. Vill lilla killen vara prinsessa ska han bekräftas i det. Johanna ville, inte helt otippat, vara riddare.

Jag är ingen lektant

Innan jag fick barn och föreställde mig livet som föräldraledig, antog jag att jag skulle sitta på golvet hela dagarna och leka med mitt barn. Jag trodde att jag skulle tycka att det var tråkigt och att jag därmed skulle bli en rätt dålig mor. Troligen hade jag passat på att göra hushållsarbete och annat nödvändigt medan barnet sov, för att helhjärtat kunna ägna mig åt mitt barn.
Vad jag är lycklig att jag kom på andra tankar! Nu vet jag inte bara i teorin utan också av erfarenhet att jag då hade blivit en dålig mor. Att leka med sitt barn ska man göra för att man tycker att det är roligt. Då och endast då, ska man göra det, när man själv verkligen vill. Inte för att barnet kräver det och synnerligen inte för att det på något sätt skulle vara nödvändigt för barnet.
Min uppgift som förälder är inte att underhålla mitt barn. Min uppgift är att visa, leda, hjälpa och lära barnet hur saker och ting går till, hur man lever och beter sig i det samhälle vi lever. Min uppgift är att ge barnet social delaktighet. Ett socialt delaktigt barn får vara med. Det får vara i händelsernas centrum utan att vara händelsernas centrum. Det får känna att det behövs, inte bara känslomässigt, utan som en del i en gemenskap där alla hjälps åt. Det kan säga till sig själv att ”de andra klarar sig sämre utan mig”.
Barn som inte får vara med på det som är viktigt för de vuxna blir otillfredsställda, krävande och jobbiga. Till vilken grad beror förstås på barnets temperament. De familjer som har en väl fungerande tillvaro är de som har social delaktighet. De som har det jobbigt är oftast de som har missat det helt. Jag var oerhört nära att hamna där. Välsignad vare den som fick mig på andra tankar!

Blöjförvirring

Man har ju hört att det ska vara jobbigt att ha två blöjbarn. Jag har aldrig förstått varför. Dagens blöjor är så bekväma att använda att det är betydligt jobbigare när ett barn börjar gå på pottan. Hur som helst har jag idag upplevt vilken förvirring två blöjbarn kan leda till.
Hur lätt är det att få på en blöja i storlek 2 på Pontus 17 månader? Försökt har jag gjort och kämpade tappert innan jag fattade vad som var fel. Betydligt enklare är det att få på en blöja i storlek 5 på Amanda 2 månader. Den räcker ända upp till hakan, så man fattar snabbt att nåt är fel. Ändå gör man om det tre gånger på en dag. Blöjförvirring, ööh?

Ojdå!

Som förälder gör man bäst i att odla användandet av ”Ojdå!”. Det är inte helt lätt. Men ett ojdå ger en tid att tänka ett varv innan man hinner säga något olämpligt. Före trotsåldern finns det faktiskt knappast någon anledning att någonsin neja och fya. Varför? Därför att barnet knappast är intresserat av hur man inte gör, utan av hur man gör.
Gör barnet något olämpligt, till exempel biter mamma i benet, så kommer lätt impulsen att vråla ”NEJ! Så gör man INTE!” med arg röst, varpå barnet blir jätteledset. En sån reaktion implicerar att barnet menade illa och barnet lär sig inget, förutom möjligtvis att mamma blev arg. Om man istället säger ”Ojdå!” tar om lilla handen, pussar den och säger ”Man pussas!”, så ger det två effekter. Dels låter man barnet förstå att det blev fel, men som om det inte alls var meningen att det skulle bli fel. Barnet menade inget illa, mamma blir inte arg. Dels visar man vad barnet bör göra istället, vilket är ännu viktigare. Att alltid fokusera på hur man gör.
Att använda ojdå, är ett utmärkt sätt att upprätthålla en positiv attityd och att förstärka det som är rätt. Man får visa om och om igen. Man får ha tålamod. Men vad är trevligast? Att ha tålamod med att neja och fya eller att ha tålamod med att visa, leda, hjälpa och lära? Svaret är givet, i synnerhet som man får en nöjdare unge som fortare lär sig hur man gör här i världen.
Och i trotsåldern då? Då finns det många situationer då nej och inte är på sin plats, för trotsbarnet kräver motstånd. Men ojdå är bättre för det mesta, liksom att visa, leda, hjälpa och lära. Men man får kämpa, för det är svårt att inte trilla dit då sinnet rinner. Som tur är finns det förebilder, så här citerar jag en mamma som fattat hur man gör:
”Med en kladdglad son på tre år är det roligt att utveckla "OJDÅ".
- Nämen OJ, här har någon hällt ut gröt på golvet. Och sedan kört tågen igenom - HAR du sett!
Sonen smilar, bär på stor hemlighet.
- Vilken röra, här få vi hjälpa till hörredu.
Sonen jätteglad: DET VAR JAAAAG!
- Var det DU!!! Men då är det ju DIG vi får hjälpa. Tokigt!”

Rutinerade

I lördags tog min mor hand om Johanna och Pontus medan Johan och jag tog med Amanda för att hälsa på Moa. Under bussresan dit slog det oss hur himla enkelt det kändes att vara två föräldrar med ett barn. Trots att Amanda vaknade så att jag behövde fixa flaska på busshållplatsen precis innan bussen kom och sen mata henne på bussen. Hade detta hänt när Johanna var liten hade vi betraktat utflykten som ett större projekt och buss- och matkrocken som rejält stressig.
Hade vi nu valt att ta med Pontus och Johanna också så hade vi nog betraktat det som ett mindre projekt, men buss- och matkrocken hade fortfarande inte varit stressig eftersom vi var två. Men om jag hade alla barnen själv och det hände – DÅ först hade det blivit stressigt!
När vi klev av bussen såg vi en mamma med fyra barn, varav de två äldsta såg ut att vara jämngamla (tvillingar eller inlånad kompis får man förmoda). Hon tittade åt vårt håll och såg ut att tänka att där har vi en typisk ny lite orutinerad familj. Hon skulle bara veta att vi minsann är rätt hardcore! Tre barn på tre år har gjort oss ganska rutinerade – i varje fall på småbarnsvård.

En ny människa

En alldeles ny människa har nyligen kommit till familjen. Dryga tre veckor är vår Amanda idag. Supernyföddheten försvann som väntat strax före treveckorsdagen och ersattes med en klar blick som ser sig nyfiket omkring. Men fortfarande är hon så liten, så liten, då endast några få hekto har lags till födelsevikten. De små armarna viftar så där skakigt okontrollerat. Så underbart mjuk att snusa och pussa på. Den djupa mörkt blå blicken och den trutande lilla munnen.
Så här alldeles ny är en människa en så kort period. Jag njuter oerhört, ja faktiskt på ett sätt jag inte riktigt gjorde med de andra två. Det måste ha att göra med just det faktum att hon är nummer tre. Jag känner mig inte bara erfaren (som med Pontus) utan faktiskt rutinerad. Man vet precis vad som väntar och hur fort det går. Så att njuta av nuet, av denna lilla späda varelse, vars små påsar under ögonen så väldigt snart slätas ut, har högsta prioritet. Tiden som liten, liten är snart förbi. Och jag njuter, det gör jag verkligen!