Gott betyg

Igår kväll fick jag följande meddelande från Hildas mamma:
”Igårkväll somnade min lilla 4-åring med sin bläckfisk i sängen. Innan dess hade hon borstat tänderna på den och sagt "Mamma, det här är min favorit" :-) Jättefin present verkligen!”
Det kan man kalla gott betyg. Åh vad glad jag är att hon tycker om den! Tur att jag denna gång tagit foto... Bläckfisken är likadan som den Samuel fick, så när som på hatten och flugan.

Första advent

Så har ljusen tänts i alla husen. Jag spenderade förmiddagen med att röja köket, städa i ordning leksakerna och plocka undan tvätt. Barnen var med på det mesta, så det gick smidigt förutom en del vatten på golvet... Sen tog jag fram adventspyntet. Vad mysigt det blir med ljus i fönstren! På eftermiddagen tog Johan med sig Pontus och Johanna till farmor, så jag och Amanda fick vara hemma själva en stund. En skön dag!

Barnkalas no. 1

Idag har Johanna varit på sitt första riktiga barnkalas. Det är Hilda som fyller fyra år. Jag fick följa med som sällskap. Klockan ett pälsade vi på oss och vandrade iväg i snöyran. Solen tittade fram, så det blev en riktigt härlig promenad. Jag konstaterade snabbt att vi inte varit där sedan vi grillade i somras. Hösten har bara flugit iväg och nu är det vinter, i ordets rätta bemärkelse.
Hilda gjorde inte någon större min över den åttaarmade bläckfisken med hatt och fluga som jag sytt, men några av de andra barnen högg den snabbt. Det var ungefär tio barn på kalaset, varav några från dagisgruppen, samt några föräldrar som antingen tillhör dagisgruppen eller som jag träffade på Hildas treårskalas. Barnen fick göra partyhattar och till fika bjöds kanelbullar, chokladbollar, pepparkakor och blåbärsglasstårta. Johanna var smått lyrisk över att det skulle bjudas på så mycket gott. Sen fick hon godispåse i fiskdammen och det mesta av den blev jag ombedd att spara. Tro sjutton det, efter den fikan...
När folk började lämna var alla trötta och vi ställde oss sist i påklädningskön. Vi bokade in en julpysseldag framöver, så det dröjer inte så länge tills vi ses igen. Promenaden hem gick vi i skymningen mot isande vind.

Amanda 8 månader

Man är väldigt mycket bebis när man är åtta månader. Man är tokigt söt. Man är solen själv, förutom ibland när det kommer någon stor person och ställer till besvär. Då tröstar mamman. Man har fullt upp. Man ålar omkring i hela huset. Att krypa funkar inte riktigt ännu, men att stå på alla fyra och gunga gör man ofta. En hand sätts framför den andra och mer går inte. Men man är lika glad för det. Det finns så mycket grejer att undersöka!
Sedan en dryg månad övar man stämbanden med allsköns jollerljud. Da da da! Två små tänder har man, som glimmar så fint i lilla munnen. Den första har man haft i en månad prick. Det är väldigt gott med mat. Nu ska man få riktig mat till middag också, det blir toppen. Till mellanmål har man fått smaka yoghurt med mosade bär och det är mumma det med. Häromdagen pillade man för första gången i sig ett par bitar bröd, alldeles själv.
Amanda är i den allra sötaste bebisåldern just nu. Och mamman är så kär, så kär!

Promenaden

Då Johanna ska till dagis får jag lov att baxa ut alla barnen direkt efter frukost. Det har sina poänger. Pontus och Amanda åker vagn, medan Johanna går till dagis. När vi lämnat henne brukar jag låta Pontus promenera hem i sin takt. Samma promenad varje gång. Eller kanske inte.
Man möter olika hundar och ser olika bilar. Det är olika väder och olika väglag. Det ligger olika skräp som behöver plockas upp och slängas i närmsta papperskorg. För mig är det kanske trist att gå samma promenad, men för en tvååring är det perfekt.

Första snön

Igår när vi steg upp var det vintervitt ute och flera minusgrader. Det blev att gå ut direkt efter frukost på Johannas lediga dag. När Pontus och Johanna var påklädda lekte de på baksidan medan jag klädde Amanda och mig själv. Sen gick vi till lekplatsen. Snön yrde och mer föll under vår utevistelse. Då vi kom hem fick jag borsta av hela vagnen, barnen och mig själv. Barnen var varma, glada och rosiga. Vilken härlig dag!

De äter ju ändå inte laxen...

Vi har alltid försökt ha en neutral inställning till barnens matvanor. Vi är noga med att inte lägga någon värdering i hur mycket eller vad de äter. Påståenden om vad som är gott och inte möter vi med ”Jaha” och ”Nehe” och så är det bra med det. Det händer att vi uppmanar dem att smaka av något innan de får mer av något annat. Åter igen ingen värdering i hur de väljer att göra. Syftet är att mat inte ska bli kopplat till prestation eller bli föremål för trots.
Idag bestämde jag mig för att laga en av de rätter som brukar få både Pontus och Johanna att hoppa över middagen helt. Stekt lax och spenatsås med soltorkade tomater. Jag tänkte att det knappast var lönt att steka fyra bitar lax, för de äter ju ändå inte laxen... Men tji fick jag, för idag blev det annorlunda. Johanna åt en stor portion av både lax och sås. Hon har ätit lax enstaka gånger förr, men aldrig spenatsåsen vad jag minns. Pontus åt också lax och bad om sås, fast han inte fick på grund av tomatöverkänsligheten.
Så där satt jag och log triumferande inombords. Men jag låtsades givetvis som ingenting. För det är ju det som gör att det fungerar så väl. Att jag inte lägger mig i eller värderar. Och framför allt att jag inte anpassar menyn efter vad jag tror att barnen äter och inte. Varje måltid är ny för barnen och vad man tyckte igår är det inte säkert att man tycker idag. Rätt vad det är så äter de.

Korv med mos

Men inte vilket mos som helst. Idag har vi ätit korv med broccolimos för första gången. Blomkålsmos är sedan länge standard och det visade sig att broccolimos är minst lika gott.
Man kokar eller ångkokar en fryspåse broccolibuketter (eller ett blomkålshuvud delat i buketter) tills de är helt mjuka och låter dem sedan ånga av. Man kokar upp vispgrädde tillsammans med rejält med smör, lite peppar och salt. Sen mixar man alltsammans och smakar av.
Jag skulle tippa på att inte ens den mest förhärdade broccolihatare kan motstå denna anrättning, i synnerhet inte i kombination med Amundstorps Gatukökswiener, eller vad man hu har för favoritkorv. Inte heller små broccolivägrare kan motstå små korvbitar doppade i grönt mos.

Värsta vädret

Jag tillhör den där hurtiga typen som gärna säger att set inte finns dåligt väder, bara dåliga kläder. Men det finns gränser även för mig. Dagens planer på att gå ut är än så länge skjutna på framtiden, trots att vi inte pallrade oss ut igår, och detta enbart på grund av vädret.
Moder natur har idag behagat oss med nollgradigt och blåsigt snöblandat regn som fyller marken med slask. Hade det varit en sisådär en grad kallare och snöat hade det varit perfekt. Hade det varit en grad varmare och regnat så hade det varit okej för en stund i alla fall. Slask är det värsta väder jag vet. Nu blir vi inne. Punkt.

Civilization V

När jag träffade Johan insisterade han på att lära mig datorspelet Civilization. Jag som alltid avskytt datorspel kände ändå till spelet sedan innan och insåg att jag nog skulle tycka om det. Det tog lång tid att komma in i spelet, men då jag väl lärt mig var det väldigt kul. Då spelade vi Civilization III. Jag hann lära mig det ordentligt innan Civ IV kom. Det var mer av allt och därmed rejält mer komplicerat, men roligt!
Nu har Civ V kommit. De har tagit bort allt som var dåligt med fyran, ändrat några fundamentala saker till det bättre och i övrigt gjort allt mindre krångligt och mer lättöverskådligt. Nu har jag spelat ett antal omgångar, varav en ända till slutet. Och det är verkligen bra! Det enda felet med Civilization är att det konsumerar tid i mängder. Timmarna flyger iväg. Å andra sidan kan man pausa precis när man vill, så det fungerar utmärkt att spela samtidigt som man passar barnen med öronen.

Styrketräning

All fysiskt inaktivitet i samband med graviditeterna har gjort mig otroligt klen i kroppen. För att råda bot på det, samt få motion mot stress, har jag börjat att styrketräna tre gånger i veckan. Eftersom min arbetsgivare har ett gym som jag får utnyttja gratis, inklusive tillgång till instruktör, så var det inte ett svårt beslut att börja där. Motivationen att komma iväg stärks av att jag lämnar hemmet vid sextiden. Jag stoppar middagen i en matlåda, vinkar hejdå till familjen och äter sedan på bussen. Jag hinner läsa en hel del och är ändå hemma igen strax efter åtta, då ju barnen är i säng.
Träningspasset blir lite som meditation. Man kan inte tänka på något annat än att räkna, göra rörelserna rätt och på hur det känns i kroppen. Man kopplar bort och slappnar av. Jag började med superlätta vikter för att komma i gång långsamt och nu har jag ökat de flesta till en nivå där jag verkligen blir trött. Jag känner redan att jag blivit starkare och smidigare, det är som om kroppen kommit igång och det känns lättare att röra sig i vardagen. Den initiala styrkeökningen då man börjar träna så här beror inte på att musklerna blir starkare, utan på att hjärnan lär sig att använda de muskler man har. Det känns riktigt, riktigt bra!

Varför då?

För ett halvår sedan eller så började jag misstänka att Johannas trotsålder nog närmade sig slutet. Det tog ett tag till, men nu tror jag på allvar att det är över. Hon trotsar fortfarande emellanåt, och ibland får hon totalbryt, men det är inte alls lika ofta. Skönt!
Istället har det blivit desto mer av det som kännetecknar den ålder som brukar följa efter trotsen. Barnet frågar och frågar och frågar ”Varför då?”. I det oändliga. Vad man än svarar. Varför då? Varför då? Varför då? Ah men varför DÅ? En av dagens frågor tog ändå priset. ”Varför ska man ha huvud och rygg?”. Vad i hela världen svarar man på det?

Sy korsett

Jag har länge närt en dröm om att sy en riktig korsett. När en arbetskamrat för några år sedan gick en korsettsömnadskurs fick jag tillgång till mönster och instruktioner. Projektet startades förra våren med att jag sydde en toile efter mina mått. Den passade perfekt och gav mig en vink om hur mycket jobb det är att sy en korsett. Sen blev jag gravid och med växande mage kändes det inte lika angeläget att sy den. Men nu har projektet återupptagits och medan jag ändå var hängig i förra veckan passade jag på att sy massor.
Det knepiga med en korsett är att det är många delar, det ska sys i dubbelt tyg och kanalerna för fjädrarna måste sys på millimetern rätt. Det kräver därför tålamod och noggrannhet när man markerar och klipper, samt väldigt många sömmar för att få ihop det. En fullt uppspolad undertrådsrulle räckte bara nästan. Sen ska plastfjädrarna klippas till och filas i ändarna för att inga vassa ändar ska nöta sönder tyget. Och sen sys sista sömmen för hand. Öljetterna är en barnlek, i alla fall om man som jag lånat en håltång, och att trä i snöret är riktigt riktigt roligt.
Och igår blev den färdig! Den är sydd i svart styvt bomullstyg och är jäkligt snygg som den är. Min tanke är dock att jag ska sy utbytbara skal till den, så att jag får flera korsetter i en. Jag kommer att behöva dölja öljetterna, men det tycker jag inte gör något. Nu stundar därför sömnad av första skalet.

Veckorapport no. 6 typ

Som vanligt har det hänt en del på sista tiden som jag inte skrivit om. Som att pressen över Myndighetsbeslutet ledde till en storkrasch som fick min kära mor att komma akut några dagar. Att vi bjöd in våra grannar på middag efter att ha fått Tillståndet. Det slutade med att jag spenderade halva kvällen med att visa Civ V för deras 16-åriga dotter. Wow-spelare är hon minsann också.
Efter den helgen blev jag sjuk i feber och därmed lyckades barnen på två dagar dra ut och stöka till precis allt, så när mormor kom för att förbereda festhelgen som precis varit, så fick vi (hon) börja med att röja upp i hela huset, medan jag tog det lugnt för att bli frisk ordentligt.

Igår kom Mette och Elsa på besök och idag när Johanna varit hemma från dagis var vi på lekplatsen med Carolina, Anton och Samuel. Och så har jag sytt och sytt och sytt...

Barnvälkomnande no. 3

Idag har vi haft barnvälkomnande för Amanda. Morbröderna och mormor var ju ändå här och utöver dem anslöt sig morfar och Åke, samt farmor och farfar. Farbror Erik sjukling blev hemma. I sällskap av närmaste familjen höll vi en liten ceremoni på samma form som de andra barnen fått. Först berättade vi om namnen och varför vi valt dem. Sedan om vad namnen betyder. Sedan läste vi själva barnvälkomnandet, samma lilla tal som satte ihop till Johannas ceremoni:
”Vi hälsar dig välkommen till livet, till oss, dina medmänniskor och till släkt och vänners gemenskap. Vi hoppas att vi alla skall kunna ge dig den trygghet och kärlek du behöver för att skapa dig ett lyckligt liv. Vi hoppas av hela våra hjärtan att du utvecklar en stark självkänsla och att du växer upp till en god, kreativ och klok människa. Lycka till i livet Amanda!”
Första gången vi hade barnvälkomnande var i samband med vår bröllopsfest då Johanna var fyra månader. Då var publiken stor, Moa var ceremoniförrättare, vi sjöng ”Länge leve livet” och Johan läste ”Älskade barn”. Pontus barnvälkomnande hölls då han var fem månader hos mormor och morfar, med även Sävsjösläkten på plats. Då läste jag ”Älskade barn” fastän jag hade velat sjunga den. Det går bara inte utan att jag blir rörd och börja gråta. För Amanda fick det alltså bli bara närmaste familjen, plus Åke. Och varken sång eller dikt, för vi glömde att läsa den... Men foton tog vi! Efter ceremonin bjöd vi på lunchbuffé och glasstårta.
Barnvälkomnande är det ickereligiösa alternativet till dop. För mig är det närmast en självklarhet att inte döpa barnen, eftersom jag inte definierar mig som kristen. Men att fira de barn som kommit till oss med ceremoni och fest tycker jag är viktigt.

Spamalot för Peter

Till sin födelsedag fick Peter bara veta att han skulle hålla sig tillgänglig för presentutdelning denna helg. I lördags förmiddag blev Peter således hämtad av Stefan och Christina och förd till Lund. Då de kom fram bjöd jag på fransk kolatårta. Kolan blev perfekt, men fastän jag halverat mängden kola var tårtan snäppet för söt för våra smaklökar.
Efter fikat tog vi en promenad med barnen och sedan åt vi middag som min kära mor lagat. Oxfilé med rödvinssås och potatisgratäng. Sen kom taxin och körde oss till Nöjesteatern i Malmö. Peter log brett då han fick syn på skylten om kvällens föreställning: Monty Python's Spamalot! Jag poängterade glatt att Ja, vi ska stanna här, vi har inte hoppat av här för att gå vidare någon annanstans...
Föreställningen var upplagd precis som ett studentspex, förutom omstarterna, men med bättre skådisar, bättre sångare och bättre dansare än ett typiskt studentspex, givetvis. Vi hade riktigt bra platser, platser på fjärde raden, så vi såg alla ansiktsuttryck i detalj. Jag fann mig gapskrattande ett flertal gånger under föreställningen, så det får man väl säga var ett gott betyg. Efteråt gick vi till en engelsk pub för att tillgodose Peters ölintresse en smula.

Maktkamp

Häromdagen hörde jag en pappa i konversationen med sin son säga ”Jag vinner alltid!”, angående något som sonen ville men som pappan sade nej till. En klassisk maktkamp. Barnet vill något. Föräldern vill något annat. Vem har starkast vilja? Vem är envisast? Vem vinner? Pappa vinner alltid. Maktkamp.
Jag är oerhört glad att jag fått ett alternativ till att tänka så. Relationen till barnen gynnas knappast av maktkamper. Men faktum är ju att man som förälder bestämmer en hel del över sina barn och så ska det naturligtvis vara. När det då blir konflikter tycker jag att det underlättar att istället se situationen som att barnet frågar något och att min uppgift är att ge besked.
Fråga: Får jag X om jag säger/visar att jag vill/inte vill? Svar: Ibland säger pappa nej och ibland säger han ja.
Fråga: Ändrar sig pappa om jag lägger mig på golvet och skriker? Svar: Nej, pappa står för sitt ord.
Fråga: Ändrar sig pappa om jag kommer med ett bra argument? Svar: Ja, ibland.
Fråga: Är det okej att visa vad man vill och tycker? Svar: Ja, alltid.
Genom att tänka så blir min stubin metervis längre. Jag har lättare för att hålla mig lugn och saklig. Det gynnar min relation med barnen. Barn frågar, ibland i ord och ofta i handling. Som förälder ger jag besked, ibland i ord och helst i handling. Jag tänker inte ”Åh, ännu en fight, nu måste jag stå på mig så att jag vinner den här.” Jag försöker tänka ”Vad vill jag förmedla till mitt barn?”, ”Vad lär sig barnet av det här?”.