Maktkamp

Häromdagen hörde jag en pappa i konversationen med sin son säga ”Jag vinner alltid!”, angående något som sonen ville men som pappan sade nej till. En klassisk maktkamp. Barnet vill något. Föräldern vill något annat. Vem har starkast vilja? Vem är envisast? Vem vinner? Pappa vinner alltid. Maktkamp.
Jag är oerhört glad att jag fått ett alternativ till att tänka så. Relationen till barnen gynnas knappast av maktkamper. Men faktum är ju att man som förälder bestämmer en hel del över sina barn och så ska det naturligtvis vara. När det då blir konflikter tycker jag att det underlättar att istället se situationen som att barnet frågar något och att min uppgift är att ge besked.
Fråga: Får jag X om jag säger/visar att jag vill/inte vill? Svar: Ibland säger pappa nej och ibland säger han ja.
Fråga: Ändrar sig pappa om jag lägger mig på golvet och skriker? Svar: Nej, pappa står för sitt ord.
Fråga: Ändrar sig pappa om jag kommer med ett bra argument? Svar: Ja, ibland.
Fråga: Är det okej att visa vad man vill och tycker? Svar: Ja, alltid.
Genom att tänka så blir min stubin metervis längre. Jag har lättare för att hålla mig lugn och saklig. Det gynnar min relation med barnen. Barn frågar, ibland i ord och ofta i handling. Som förälder ger jag besked, ibland i ord och helst i handling. Jag tänker inte ”Åh, ännu en fight, nu måste jag stå på mig så att jag vinner den här.” Jag försöker tänka ”Vad vill jag förmedla till mitt barn?”, ”Vad lär sig barnet av det här?”.