Syskonsvartsjuka?

Det händer inte sällan att jag får frågan om hur det står till med svartsjukan mellan barnen. En del verkar tycka att svartsjuka mellan syskon, i synnerhet om de kommit tätt, är ofrånkomligt. Det tycker jag är tragiskt. Jag brukar svara att nej, vi har ingen syskonsvartsjuka, för jag har haft tur som fått reda på hur man gör för att undvika den.
Jag har redan berättat i denna blogg att innan jag fick barn och föreställde mig livet som föräldraledig, antog jag att jag skulle sitta på golvet hela dagarna och leka med mitt barn. Troligen hade jag passat på att göra hushållsarbete och annat nödvändigt medan barnet sov, för att helhjärtat kunna ägna mig åt mitt barn. Tänk så många föräldrar som gör så. Tänk så många föräldrar som sedan med fasa ser hur svartsjukan hos det äldre barnet väcks då det efterlängtade syskonet anländer. Det hänger nämligen ihop.
Barn ska vara mitt i händelsernas centrum. De ska inte utgöra händelsernas centrum. Ägnar jag mig åt mitt barn hela dagarna utan att involvera barnet i något som är nödvändigt för mig så gör jag barnet till händelsernas centrum. Om jag istället gör barnet delaktigt i det som är nödvändigt för mig så kommer barnet att vara mitt i händelsernas centrum.
När barnet som utgör händelsernas centrum får ett syskon förändras allt. Det nya barnet blir ofrånkomligen ett nytt centrum. Föräldrarna måste alternera mellan dessa centra och det blir konkurrens om uppmärksamhet och samvaro. Svartsjukan kommer som ett brev på posten.
När barnet som är mitt i händelsernas centrum får ett syskon så förändras ingenting. Syskonet blir bara något roligt som händer och som barnet får vara med på. Ett delaktigt barn får ingen anledning att se syskonet som en konkurrent och därför föds heller ingen svartsjuka.