Så har lugnet lagt sig, i alla fall för ett tag. Något halvkonstant gnällande från golvnivån hörs inte längre, snarare ett förtjust fnitter. Lilla skrutten har lärt sig att åla! Nu behöver hon inte längre bli frustrerad och förbannad när leksakerna hamnar utom räckhåll. Det är bara att åla på och rätt vad det är har man tagit sig runt halva köket.
Samtidigt som hon började åla för några dagar sedan, började hon också lyfta rumpan upp till kryp-pose, dock utan att ge uttryck för någon frustration. Pontus ställde sig i kryp-pose vid fem månaders ålder och var sedan förbannad för att han inte kunde krypa ända tills de små armarna och knäna började röra sig framåt då han var sju och en halv månad. Detta fastän han kunde ta sig fram ålade. Johanna lärde sig att åla på rygg jättetidigt, varefter hon hittade alla möjliga sätt att ta sig fram innan hon fick kläm på det traditionella krypandet vid tio och en halv månads ålder.
Det slår mig nu hur fundamentalt det är att faktiskt låta sin lilla unge ha lite tråkigt och bli lite frustrerad. Den tillfredsställelse om infinner sig när man tar sig för något eller övervinner svårigheter är något jag verkligen vill att mitt barn ska uppleva. Amanda är där nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar