Kopo samolaa? Lexama ullus! Så kan det låta här hemma nuförtiden. I alla fall från den största av våra små barnamunnar. Långa haranger av rappakalja. Det låter precis som man kan tänka sig att svenska gör för någon som inte förstår ett ord. Förstår gör vi inte och jag undrar om Johanna faktiskt förstår att Pontus inte heller förstår.
Något hemligt språk är det kanske inte, men det får mig ändå att tänka på det hemliga språk jag och bästisen Anne hade i tioårsåldern (på den tiden stavade hon med e på slutet). Joggo var jag, bobbo var du. Dupoll var älskar. Fodill var snygg. Ganska vackra ord tycker jag fortfarande. Hömhöm, Homhom, Hihi, Hamham och Himhim kallade vi dem, skolans sötaste killar. En bra bit av en glosbok hade vi. Den var gul och jag vet bestämt att jag har den kvar här någonstans i gömmorna. Joggo piko siffo tytton sissa Homhom... sjöng vi. Det kan du ju gissa vad det betydde!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar