Ikväll har vi sett det sista avsnittet av Lost. Det innebär att den sjätte och sista säsongen är slut för oss också. Vi började titta i samband med att serien lanserades och var lika begeistrade i första säsongen som alla andra. Den var verkligen riktigt, riktigt bra! Ett gäng människor strandsatta på en öde ö upptäcker efterhand att de nog inte kommer att bli räddade. I takt med att de lär känna livet på ön upptäcker de fler och fler märkligheter. Och att de inte är ensamma på ön...
Under andra säsongen tappade vi sugen och slutade titta. Men efter många rapporter om att serien i säsong tre och framåt skulle bli bra igen, gjorde vi slag i saken och återupptog tittandet. Det gjorde vi rätt i. Varje säsong har givit svar på några frågor och samtidigt gett upphov till nya. I början var märkligheterna så många att man inte visste vad man borde fråga ens. Mot slutet visste man mycket och det var givet vilka frågor som måste få ett svar. Jag är fascinerad över hur serieskaparna lyckats att hålla liv i mysteriet.
Skådisarna är alla suveräna och seriens karaktärer är av en mycket blandad sort. Man har fått lära känna dem på djupet. Man känner deras bakgrunder och bevekelsegrunder, vad som driver dem liksom deras inre stridigheter. Några har försvunnit, andra kommit till. Alla har förändrats och vuxit. Jag vet inte vem jag gillar bäst. Men en sak är säker. Jag har lärt mig att koreanska är ett oerhört vackert språk!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar