Jag är så oerhört tacksam över att ha fått min kropp tillbaka. Under de tre sista månaderna av graviditeten kunde jag i princip inte göra någonting. Jag fick förebyggande ta det så lugnt för att undvika sammandragningar att foglossningen inte blev ett problem alls. Sista veckorna hann dock foglossningen ifatt, eftersom risken för att sammandragningar blir till förlossning inte längre är ett problem när bebisen i magen blivit färdig.
Det var egentligen mest jobbigt rent psykiskt. Att se röran omkring mig och alla saker som skulle behöva göras, utan att kunna ta tag i någonting. Lägg på det barnens skriande brist på social delaktighet – när mamma inte gör något är det lite svårt att låta dem vara med – som gjorde att också de klättrade på väggarna.
Nu däremot har detta fått en positiv följd. Eftersom jag tvingades sänka min ambitionsnivå så oerhört, har det blivit väldigt kul att kunna göra saker igen, inklusive hushållsarbete. Jag njuter av att kunna plocka upp på golvet, för jag har insett att saker på golvet är en av mina största energitjuvar. Vi får bara hoppas att vanan att hålla efter golvstöket håller i sig! Jag njuter även av saker som att det inte känns motigt att resa sig från matbordet för att hämta något i kylen, att det inte är obekvämt att sitta på toaletten, att det inte är en stor möda att sätta på sig strumpor och skor. Mina tankar går till alla dem med smärtor och handikapp. Jag visste ju att jag skulle bli bra bara lilla barnet behagade komma ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar