Vi lever i en frigjord tid kan man tycka. Homosexuellas rättigheter ifrågasätts knappast. I alla fall inte av någon vettig människa. Alla känner någon bi- eller homosexuell person. Ändå är det ingen tvekan om att heteronormen fortfarande är oerhört stark. Den homosexuelle är visserligen accepterad men ändå avvikande och speciell. Det märks överallt om man tänker efter.
Nyligen såg jag för första gången en film som framställde homosexualitet som en normalitet. I filmen förekom ett homosexuellt par utan att det hade något med storyn att göra. Deras homosexualitet saknade helt poäng i filmen. De bara fanns där i handlingen, som en självklarhet, precis som om de vore ett heterosexuellt par. Sådana finns det ju i alla filmer utan att det görs någon speciell poäng av det. Det var befriande att se!
Om någon av mina barn visar sig vara homosexuell vill jag inte bara att de ska våga komma ut ur garderoben. Jag vill att de ska kunna berätta om vem de är kära i utan att någon höjer på ögonbrynen. Jag vill helt enkelt att det inte ska finnas någon garderob. Först då är människor fria att vara sig själva på riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar