Ta vara på baconfettet

Som uppvuxen med de ”moderna” kostråden så har man ju lärt sig att undvika bacon för att det är onyttigt. Valde man att ändå äta bacon så skulle man steka det knaprigt och lägga det på hushållpsapper för att bli av med så mycket som möjligt av fettet. Man tar sig för pannan...
Jag, liksom många med långt djupare kunskaper i ämnet, har nu förstått hur omoderna de ”moderna” kostråden är. Att bannlysa mättat fett, att rekommendera att det fett man äter helst ska vara fleromättat (dvs omega-6) och på det rekommendera att huvudparten av födan ska utgöras av kolhydrater, om än långsamma, finner jag, med den kunskap som faktiskt finns, vettlöst. Bakgrunden till att dagens kostråd ser ut som de gör tycker jag är skrämmande och kanske väljer jag att skriva någon gång om det. Nu vill jag bara peka på några roliga konsekvenser av att vara LCHF-are i ett samhälle som fortfarande hänger kvar i det omoderna.
-Vad brukar du äta till frukost?
-Ägg och bacon, Jag brukar steka baconet och sedan göra äggröra för att ta vara på baconfettet.
Det lät säkert heltokigt, men vad som rörde sig i huvudet på den som frågade har jag tyvärr ingen aning om. På samma sätt har ens attityd till barnens mat ändrats radikalt. Förut sa man:
- Du får mera sås när du har ätit en bit potatis till!
Nu säger man snarare:
- Du får mera potatis om du äter lite mera sås!
Senast jag var på restaurang bad jag att få ryggbiffen utan potatismos men med lite mera grönsaker och sås. Ingen i sällskapet känner mig väl nog att känna till mina kostvanor. Jag fick känslan av att de tyckte att min beställning var märklig. Jag sa inget och ingen annan heller. Men till skillnad från dem, som gjorde ett grovt snedsteg från sin bild av den hälsosamma middagen, så kunde jag äta min festmåltid utan att behöva göra det. För vem bryr sig egentligen om potatismoset när det står ryggbiff med bearnaisesås på menyn? Att jag sen valde att också festa till det lite, det förstod de nog inte. Ett par bitar vitlöksbröd, det mest smörindränkta jag någonsin serverats, slank ner...

Du är min man

Igår var både Johan och jag iväg på fuffens, nämligen Willes och Lindas svensexa respektive möhippa. De hade båda lurats att lura varandra till gemensamma vänners hus. Där väntade killgänget och tjejgänget i kulisserna. Linda hade gått på det och om Wille faktiskt hade blivit lurad så erkände han det inte utan hade följande bestämda kommentar om det hela:
- Man lurar inte mig.
Killgänget gav sig iväg direkt och vi stannade i huset för frukost och fixning av blivande bruden. Vad tycks om lila ormskinnsmönstrade lacktights med ett par skira gröna trosor ovanpå? Det var först när hon fick veta vad Wille skulle styras ut i som hon accepterade sitt öde. Bättre än en Borat-baddräkt, alltså...
Utomhusaktiviteterna ställdes in på grund av regn, så istället ägnade vi oss åt lite spel och lekar i huset. Det blev en del tjejsnack om brudens bravader innan hon träffade Wille, om hur hon träffade Wille osv. Eftersom alla de andra har känt bruden långt före Willetiden så förstod jag inte ett skvatt av deras historier innan jag bad dem anpassa nivån för mig. Då blev det desto bättre, ska jag säga. Bruden fick skriva en dikt om sin tilltänkta innehållande ord som vi kommit på, samt rita en teckning av hur hon ser på honom. Wille kommer att bli sååå glad!
Linda uppmanades noga att sippa ofta på sin drink, för det fanns en specifik anledning att få henne att släppa loss. På eftermiddagen for vi nämligen iväg till en studio för att spela in en skiva. Linda fick sjunga ”Du är min man” och vi andra körade. Det blev en riktigt bra inspelning som givetvis ska höras på bröllopet. På kvällen åt vi på restaurang och sedan fortsatte de andra med pubrunda och nattklubb där de skulle möta upp killgänget. Själv åkte jag hem med Amanda.

Var har du gjort av målet?

Idag har jag lagt större delen av dagen på städning. Säger man till Johanna att mormor och morfar ska komma och att de tycker att det är sååå trevligt om det är undanplockat på golvet, så bli hon helt magiskt väldigt pigg på att städa in leksakerna i leksaksskåpet. Och fint var det när de kom i eftermiddags.
Syftet med detta renoveringsbesök är främst att måla väggar och tak i nya köket. Den senaste veckan har jag målat upp färgprover för att hitta den finaste plommonlila färgen. Det är inte lätt att hitta en nyans som både Johan och jag kan tänka oss, så det har blivit många rutor. Men innan man kan måla på riktigt måste tapeten ner och då rök all provfärgen.
När så pappa Johan står och hugger ner tapet kommer fröken Johanna och säger:
- Var har du gjort av målet?
- Vad då för mål? undrar Johan förbryllat.
- Det som mamma har målat!

Gullebarn

Jag har tre gullebarn. Jag kallar dem för gullebarn och en hel del annat. Lite mysiga är de, alla de namn man kommer på för att beskriva sina gullebarn, sådär i kärleksruset. Små godingar är de allihop. Och skatter naturligtvis! Skattefnattar, snuttefiltar och gullefisar. Gulletjejen och gullekillen. Hej gubbe! Hej gumman!
När Johanna var liten var hon mest en skrutt. De är nog skruttar allihop, även om vi inte tänker på det så mycket längre. Johanna var en tuttilur som bebis, för hon gjorde tuttilurminen mest hela tiden. Pontus gjorde den för sällan för att titulera sig tuttilur. Amanda gör den ofta, så hon är bestämt en tuttilur hon med. Det är för övrigt när hon gör den minen som hon är allra mest lik storasyster.
Hjärtegrynet, pussalussen, skruttungen, puppaluppen... fantasin verkar aldrig ta slut. Men allra gulligast är ändå att höra den stora gulletjejen, med den ömmaste röst man kan tänka sig, säga till den lilla gulletjejen: ”Du är min lilla gulleskatt!”

Dom med fåglarna

Igår och idag har vi varit på besök hos Kim och Patrik. På grund av en inställd busshållplats kom vi dit ungefär två timmar för sent. Jag fick börja besöket med att sova en stund. Sen fikade vi på jordgubbar och hemgjord vaniljglass innan vi gick till stranden. Det blev vårt första och troligtvis enda strandbesök denna sommaren... Barnen plockade stenar i vattenbrynet och badnymfen Kim hjulade runt i vattnet. Sen drog vi hemåt för att fixa middag. Johan stannade med Johanna en stund extra på lekplatsen. När han sen skulle in i lägenheten visade det sig att porttelefonen kräver att man skriver in efternamnet på den man söker. Kims och Patriks efternamn låg inte direkt lättillgängligt i Johans hjärna, så han fick ta hjälp av en granne. Grannen undrade om Kim och Patrik var ”dom med fåglarna”? Jajamensan.

Kim och Patrik har nämligen sex stycken nymfkakaduor. De tycker att det ändå är rätt få, för de hade fler förut. Nymfkakaduor kallades förr för nymfparakiter, men fick byta namn när forskarna kom på att att de inte alls är parakiter utan kakaduor. De är oerhört söta och flirtar gärna. De bor i en jättebur och får vara ute och flyga runt varje dag. Se fyra av dem nedan!

Efter middag och nattning av en kopiöst övertrött Pontus var jag var så slut att jag inte orkade delta i något spelande. Nästa förmiddag sov jag ytterligare en stund och det var egentligen först då jag blev människa igen. Efter lunch var jag därför med och spelade Puerto Rico, ett mysigt och väldigt roligt spel. Sen packade vi, fikade på lakritsglass med hallon och lämnade sedan för hemfärd. Det får vi göra om, sa Kim och Patrik. Vi också, sa vi. Då kommer det säkert att gå bättre med både bussarna och barnasömnen.

...

Stoppa onödan

Så står det på stora planscher på min arbetsgivares toaletter. Man uppmanas att släcka ljuset efter sitt toalettbesök sig så att det inte står på i onödan. Jag gillar den mentaliteten, att stoppa onödan. Man kan lätt påstå att vi är rätt bra på att inte konsumera i onödan. Vi köper begagnat om vi kan, inte bara för att det är ekonomiskt förnuftigt, utan också för att det många gånger är onödigt att köpa nytt.
Så läser man om den nya trenden vaskning. Vaskar gör den som vill provocera eller visa sin tillhörighet till en exklusiv grupp. Uttrycket kommer ifrån att man häller ut en flaska dyr champagne i vasken. Mer generellt kan man vaska genom att slänga stora mängder mat eller bränna upp pengar. Att vaska är den värsta sortens onöda jag kan tänka mig. Att det finns folk som håller på med det visar på något sätt hur snett vårt samhälle är.
Å andra sidan är det kanske ett gott tecken. Vad är det i samhället som gör att man kan provocera på detta sätt? Man provocerar ju genom att gå tvärs emot en gällande norm. Den normen måste vara att undvika onödig konsumtion. Det börjar bli normalt och till och med fint att skippa onödan. Man vill vara klimatsmart. Att vaska blir den ultimata protesten. Det gör det tyvärr inte mindre korkat.

Smakiskar

När man ska börja med smakiskar finns det olika skolor om, men jag tycker att det är lagom vid fyra månader, då barnet är stort nog att sitta med stöd i barnstol och har börjat intressera sig för att stoppa saker i munnen. Sen trappar man upp i den takt barnet vill med målet att äta en full måltid mat vid sex månader. Pontus nöjde sig inte med bara smakisar så länge. Då han precis fyllt fem månader började jag att ge maten före ersättningen istället för tvärtom. Efter några skedar mat vägrade han ersättningen med sådan frenesi att hans budskap var glasklart ”Vad är det här för BLASK! Ge mig riktig mat!!!”. Sen den dagen åt han nästan bara mat och gröt. Lite ersättning som förstafrukost och nattslurk bara...
Så nu sitter vi här Amanda och jag, med lilla skeden och lilla portionen. Attityden är på topp hos mamman och det smittar givetvis av sig på lillan. Minsta lilla tvekan i bebisens ansikte möts med stort leende och uppmuntrande min. Det gör susen! Det är betydligt enklare tredje gången, eller andra för den delen, för nu vet åtminstone jag hur man gör. Första gången visste varken mamman eller bebisen, för innan dess hade i alla fall inte jag försökt mata någon, än mindre någon som hela tiden puttar ut maten på hakan. Nu sveper skeden med van hand över hakan och fångar upp allt som åker ut, och det gör än så länge allt som åker in, flera gånger om. Men gapar gör bebisen, och glad är hon, och efter några varv på hakan verkar maten faktiskt hamna i magen. Det tar sina försök att få kläm på det där med att äta. Smakisåldern är en härligt tid!