När man ska börja med smakiskar finns det olika skolor om, men jag tycker att det är lagom vid fyra månader, då barnet är stort nog att sitta med stöd i barnstol och har börjat intressera sig för att stoppa saker i munnen. Sen trappar man upp i den takt barnet vill med målet att äta en full måltid mat vid sex månader. Pontus nöjde sig inte med bara smakisar så länge. Då han precis fyllt fem månader började jag att ge maten före ersättningen istället för tvärtom. Efter några skedar mat vägrade han ersättningen med sådan frenesi att hans budskap var glasklart ”Vad är det här för BLASK! Ge mig riktig mat!!!”. Sen den dagen åt han nästan bara mat och gröt. Lite ersättning som förstafrukost och nattslurk bara...
Så nu sitter vi här Amanda och jag, med lilla skeden och lilla portionen. Attityden är på topp hos mamman och det smittar givetvis av sig på lillan. Minsta lilla tvekan i bebisens ansikte möts med stort leende och uppmuntrande min. Det gör susen! Det är betydligt enklare tredje gången, eller andra för den delen, för nu vet åtminstone jag hur man gör. Första gången visste varken mamman eller bebisen, för innan dess hade i alla fall inte jag försökt mata någon, än mindre någon som hela tiden puttar ut maten på hakan. Nu sveper skeden med van hand över hakan och fångar upp allt som åker ut, och det gör än så länge allt som åker in, flera gånger om. Men gapar gör bebisen, och glad är hon, och efter några varv på hakan verkar maten faktiskt hamna i magen. Det tar sina försök att få kläm på det där med att äta. Smakisåldern är en härligt tid!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar