Fönstermålning och små grytor

I helgen fick vi besök av mormor, som kom för att måla om fönstret i köket. Det var bra väder på så sätt att det varken var regn eller sol, men i gengäld var det kallt. Strax över fem plusgrader är mindre lämpligt när fönstret måste stå på glänt. ”Vad fint det var med blått!” utbrast Johanna när hon kom upp på morgonen och fick syn på den blå maskeringstejpen som ramade in rutorna. Hon har mycket att säga den damen.
”Små grytor har också öron” säger man och det ligger något i det. Det är intressant hur mycket man som vuxen säger som låter märkligt/komiskt/fult när samma uttryck bubblar ur en liten barnamun. ”Aj soffan!” fick jag höra för lite sen... Oj då!
Och de lär sig och snappar upp så mycket! Johanna klär ibland upp sig i en fleeceoverall med öron som får henne att se ut som en liten björn. Den är för kort och går därför inte att knäppa runt grenen som det är tänkt. ”Det går inte” hävdar jag när hon ber mig knäppa. Men nu när mormor är här kan ju saker vara annorlunda, tänker Johanna och ber henne med kommentaren ”Det går nog när du är här!”. Ja just det... Jag undrar just vad Pontus kommer att ha att säga när han börjar prata.

Inte längre invalido

Jag är så oerhört tacksam över att ha fått min kropp tillbaka. Under de tre sista månaderna av graviditeten kunde jag i princip inte göra någonting. Jag fick förebyggande ta det så lugnt för att undvika sammandragningar att foglossningen inte blev ett problem alls. Sista veckorna hann dock foglossningen ifatt, eftersom risken för att sammandragningar blir till förlossning inte längre är ett problem när bebisen i magen blivit färdig.
Det var egentligen mest jobbigt rent psykiskt. Att se röran omkring mig och alla saker som skulle behöva göras, utan att kunna ta tag i någonting. Lägg på det barnens skriande brist på social delaktighet – när mamma inte gör något är det lite svårt att låta dem vara med – som gjorde att också de klättrade på väggarna.
Nu däremot har detta fått en positiv följd. Eftersom jag tvingades sänka min ambitionsnivå så oerhört, har det blivit väldigt kul att kunna göra saker igen, inklusive hushållsarbete. Jag njuter av att kunna plocka upp på golvet, för jag har insett att saker på golvet är en av mina största energitjuvar. Vi får bara hoppas att vanan att hålla efter golvstöket håller i sig! Jag njuter även av saker som att det inte känns motigt att resa sig från matbordet för att hämta något i kylen, att det inte är obekvämt att sitta på toaletten, att det inte är en stor möda att sätta på sig strumpor och skor. Mina tankar går till alla dem med smärtor och handikapp. Jag visste ju att jag skulle bli bra bara lilla barnet behagade komma ut.

Fullspäckad vecka med Evla på besök

De senaste dagarna har vi gjort en hel del. I lördags var vi hela familjen hos Carolina och åt middag. I söndags var det som bekant farfars födelsedag. I måndags var vi ute och jobbade i trädgården. I tisdags var vi på BVC för 6-veckorskontroll med läkarbesök. Läkaren konstaterade att Amanda är en perfekt bebis. Som om jag inte visste det! Utanför träffade vi på Anna N med barnen Ester och Isak och vi tog sällskap en bit på vägen hem. Vi har inte setts sen i somras, så det var kul! I onsdags var vi hos barnmorskan på efterkontroll. Johanna gick dit och hem som vanligt. Solen sken och det var underbart! Körsbärsträden blommar.
Igår märktes det att veckans aktiviteter gjort att disk och städning halkat efter, så vi stannade inne hela förmiddagen och städade. Golvet blev svabbat till och med! På eftermiddagen kom Ylva på besök. Eller "Evla" som Johanna sa när hon var mindre. Vi fikade, hon lagade byxor, vi pratade. Sedan umgicks Ylva med Amanda under middagslagningen. Johanna blandade köttfärssmet och dressing, Pontus fixade med stekspadarna och jag stekte biffar och bacon. Det dukades fram ost, isbergssallad, frallor, ketchup och tomater. Sen bjöd vi Ylva på hamburgare och hon tyckte det var lika smaskens som vi andra. Johanna lovordade middagsvalet genom att upprepa ”Ååååhh TACK så mycket, mamma!!” om och om och om igen. Pontus sken som en sol mot Ylva när hon serverade honom hela ost skivor som han mulade in i den lilla munnen. Johan kom på att man kan äta hamburgaren med kniv och gaffel. Det ska jag också göra nästa gång, för det lär vara enklare att servera barn, äta själv och samtidigt springa och vagna bebis om man inte är yberkladdig. Efter middagen föreslog Johanna att hon och Ylva skulle bada med pappa. Johan avböjde artigt. Ylva hängde på. När Pontus och Johanna sedan var i säng drack vi te, åt choklad och lyssnade på musik tills Amanda också blev lagd för natten.

Slutet på skärselden?

Häromdagen hade Johanna sin kanske värsta trotsdag någonsin. Det var ingen hejd på det motstånd hon krävde. Gång, på gång, på gång, igen, igen och igen. Helt ifrån sig var hon, länge. Som tur var behöll jag mitt lugn och pallade ge henne det motstånd hon krävde utan att själv bli helt ifrån mig. Det är annars rätt svårt emellanåt med sömnbristen hängande över sig. När lättnaden väl kom blev hon solen själv. Sedan dess har det varit lite lugnare och faktiskt inga totalbryt.
Kan det vara så att hon äntligen är på väg att lämna trotsåldern? Mycket tyder på det. Hon har hållit på i snart ett år. Hon har börjat fråga ”Vad är det? Vad är det? Vad är det?” på det sätt som gör att mamma måste börja odla en annan sorts tålamod än vad som tränats av trotsutbrotten. Men främst visar hon att hon kan sätta sig in i en annan människas situation och förutse andras behov. Det tyder på att hon uppnått den mognad som trotsålderns skärseld sägs utmynna i.

The Last Bounce

Vissa saker får en att sitta och bara gapa. Streetdancegruppen Bounce höll avskedsföreställning på Globen förra helgen. Jag känner till dem för att David Dalmo för några år sedan var lärare på Swing in Spring (LindyHop-läger i Göteborg). Maken till dansare får man leta efter. Han höll en speciallektion i HipHop och vi lärde oss en ”skitenkel” rutin till ”Lägg av” med Petter. Det som såg skitenkelt ut när David gjorde det visade sig vara... tja, inte så enkelt att göra själv, om man säger, snarare omöjligt, i varje fall med någorlunda cool stil. Men det var fantastiskt kul!
För några år sedan var jag och såg Bounce i Malmö. Att se inte en sådan dansare utan flera, röra sig på det sättet i grupp, så enormt synkade att man bara sitter och gapar, och gapar och gapar. Det var sannerligen en upplevelse! Så man borde ha varit i Globen förra helgen, det är klart. Tur ändå att folk lägger upp sånt här på YouTube och att någon vän på Facebook tipsar med länk. Annars hade jag missat det helt. Tackar!

Farfars födesledag

Idag har hela familjen varit hos farmor och farfar för att fira födelsedagen. Vi stannade till på en lekplats på vägen dit. Vi småpratade och gungade i vårsolen, njöt synen av björkarnas nyutsprungna minilöv och fick smaka på Johannas storbak i sandlådan. Väl framme bjöds på fin middag till farfars ära. Små kex med löjrom och smetana till förrätt, entrecote med ugnsrostade grönsaker och kryddsmör till varmrätt, glass med färska jordgubbar till efterrätt. Mums! Vi hade fixat tårtan, den fantastiska tryffeltårta vi nyligen upptäckt. Johanna fann sig i himmelriket än en gång. Pontus, som fått lunch lite tidigare än oss andra, sov under hela härligheten. När han väl vaknade fick han också löjrom och smetana, samt jordgubbar för första gången i sitt unga liv. Poppis alltihop!

Valborg no. 9

Igår var det Valborg och traditionsenligt firades den med grillning på Håkans bakgård. På väg dit räknade jag ut att det var nionde året i rad. Jösses vad tiden går! Det var ett minglande och fixande, snacksätande och dukande, tills grillen var igång. Vis av erfarenhet hade jag ordentligt med kläder på mig och med mig, så när vi satte oss till bords var jag klädd likadant som när jag i vintras gav mig ut på promenad i -10°C. Och med filtar runt benen lyckades jag med att inte frysa alls under hela kvällen.
Folk bröt upp framåt halv tolv och då hade vi traditionsenligt avverkat diverse snapsvisor, vårsånger och annat. Tre stämmor fick vi ihop, så både ”Smedsvisan”, ”Vintern rasat” och ”Uti vår hage” lät riktigt vackert. ”Bort allt vad oro gör” och ”Dona Nobis” gick inget vidare, den senare för att vi nog väntat lite för länge och mängden snaps nog blivit lite väl stor. ”En vänligt grönskas rika dräkt” fixade vi inte alls i år och ”Nu grönskar det” glömde vi bort. Hur gick det till? Efter diverse polskor och plumpa visor, med ”Swing your balls” traditionsenligt ledd av Mårten, insåg jag att jag nog måste lära mig både ”Lille Jon” och ”Teobald Tor” ordentligt till nästa år. Johan N ledde lika traditionsenligt ”Sälen lever” och alla runt bordet vinkade med servetterna och stämde in.
Och så lärde jag mig ett nytt skämt.
- Vem sa tut?




- Vintern ra!