Stoppa onödan

Så står det på stora planscher på min arbetsgivares toaletter. Man uppmanas att släcka ljuset efter sitt toalettbesök sig så att det inte står på i onödan. Jag gillar den mentaliteten, att stoppa onödan. Man kan lätt påstå att vi är rätt bra på att inte konsumera i onödan. Vi köper begagnat om vi kan, inte bara för att det är ekonomiskt förnuftigt, utan också för att det många gånger är onödigt att köpa nytt.
Så läser man om den nya trenden vaskning. Vaskar gör den som vill provocera eller visa sin tillhörighet till en exklusiv grupp. Uttrycket kommer ifrån att man häller ut en flaska dyr champagne i vasken. Mer generellt kan man vaska genom att slänga stora mängder mat eller bränna upp pengar. Att vaska är den värsta sortens onöda jag kan tänka mig. Att det finns folk som håller på med det visar på något sätt hur snett vårt samhälle är.
Å andra sidan är det kanske ett gott tecken. Vad är det i samhället som gör att man kan provocera på detta sätt? Man provocerar ju genom att gå tvärs emot en gällande norm. Den normen måste vara att undvika onödig konsumtion. Det börjar bli normalt och till och med fint att skippa onödan. Man vill vara klimatsmart. Att vaska blir den ultimata protesten. Det gör det tyvärr inte mindre korkat.

Smakiskar

När man ska börja med smakiskar finns det olika skolor om, men jag tycker att det är lagom vid fyra månader, då barnet är stort nog att sitta med stöd i barnstol och har börjat intressera sig för att stoppa saker i munnen. Sen trappar man upp i den takt barnet vill med målet att äta en full måltid mat vid sex månader. Pontus nöjde sig inte med bara smakisar så länge. Då han precis fyllt fem månader började jag att ge maten före ersättningen istället för tvärtom. Efter några skedar mat vägrade han ersättningen med sådan frenesi att hans budskap var glasklart ”Vad är det här för BLASK! Ge mig riktig mat!!!”. Sen den dagen åt han nästan bara mat och gröt. Lite ersättning som förstafrukost och nattslurk bara...
Så nu sitter vi här Amanda och jag, med lilla skeden och lilla portionen. Attityden är på topp hos mamman och det smittar givetvis av sig på lillan. Minsta lilla tvekan i bebisens ansikte möts med stort leende och uppmuntrande min. Det gör susen! Det är betydligt enklare tredje gången, eller andra för den delen, för nu vet åtminstone jag hur man gör. Första gången visste varken mamman eller bebisen, för innan dess hade i alla fall inte jag försökt mata någon, än mindre någon som hela tiden puttar ut maten på hakan. Nu sveper skeden med van hand över hakan och fångar upp allt som åker ut, och det gör än så länge allt som åker in, flera gånger om. Men gapar gör bebisen, och glad är hon, och efter några varv på hakan verkar maten faktiskt hamna i magen. Det tar sina försök att få kläm på det där med att äta. Smakisåldern är en härligt tid!

Hänt i veckan

Förra torsdagen var Kim och Patrik här på spelkväll för första gången på ett halvår. Vi gjorde kreolskans gryta och spelade Alhambra, Ricochet Robots och Bonhanza ända till klockan två. Kim hade med sig alldeles tokgod hemgjord lakritsglass. Då insåg jag att jag vill ha en glassmaskin, jag med. Dagen efter var vi stuptrötta, för natten innan spelkvällen hade vi suttit uppe och jobbat hela natten. Bolagets viktigaste deadline hade vi därför klarat fint. Så den dagen hände inte många knop, ska jag säga.

I lördags flyttade våra nya grannar Thomas och Kristin in, så vi var över och hälsade och Johan hjälpte till att flytta möbler. De var redan ett helt gäng och de verkar alla jättetrevliga. Thomas far beskrev honom som ”en datakille och ett mattesnille”. Han och Johan kan nog ha en del att prata om. På kvällen grillade vi och fick besök av Wille och Linda. Vi blandade lite drinkar, tänk vad länge sen det var, och hur trevligt det är! Och så snackade vi om djupa ting.
Den följande veckan städade vi och fixade, utöver den vanliga ruljansen. I tisdags kväll tog sig Johan för ett kanelbullebak till vissas stora förtjusning. I torsdags fick vi besök av grannflickan Nike och hennes mamma Malin. Nike är bara några månader äldre än Johanna, så det var kul att det äntligen blev av att de fick bekanta sig. På eftermiddagen kom farmor och farmoster Birgitta på besök. Till fika blev det kanelbullefrossa på uteplatsen, givetvis. Det var väldigt trevligt!
Igår fredag kom Carolina, Martin, Anton och Samuel hit på grillunch. Mot slutet av måltiden kom regnet och övergick snart till en störtskur, ett av de häftigaste regnväder jag kan minnas. Så det blev till att leka med lera i köket. Då fick jag testa att göra en påskkyckling, så som Johanna och jag nyligen sett på Bolibompas matlagningsklipp. Finfint att öva med lera så att man kan när det är dags att dekorera tårta med marsipan nästa gång!

Det jobbiga halvåret är över

För ett drygt halvår sen, strax efter årsskiftet, insåg jag att de tre sista månaderna av graviditeten skulle bli riktigt jobbiga. Det var inte bara foglossningen, utan sammandragningarna också (se inlägget Inte längre invalido). Sen visste jag ju, inte bara av hörsägen, utan av erfarenhet, att de tre första månaderna i bebisens liv är de jobbigaste. Alltså såg jag framför mig det jobbigaste halvåret i vårt liv med barnen.
Och så var graviditeten över. Vips kom då äntligen vår tredje skatt, den efterlängtade lillasystern. En njutningsfylld smekmånad fick vi. Den var slirig men egentligen inte mer än man kan vänta sig ens med standardmodellen. Sakta men säkert kom rutinerna på plats och schemat kunde spikas när hon var två och en halv månad ungefär. Väl där kunde man nästan sätta klockan efter henne, så tiderna var givna. Kvällstrasslet fick vi på plats genom att införa en schemalagd 5-minutare i selen.
Nyligen insåg jag att vips, så var det jobbiga halvåret över. Amanda har till och med hunnit fylla fyra månader. Hon sover nu hela nätter, halv åtta till halv åtta, precis som storasyskonen. Jag har inte behövt vagna på en dryg vecka, så igårkväll lade vi henne hon för första gången i spjälsängen. När spjälisen är invand ska hon få flytta in till syskonen i barnkammaren. Vips!

Moderna barn

Mina barn växer upp med TV-on-demand som en självklarhet. Johanna känner inte ens till att vanlig TV visar program och filmer där det passar den (i praktiken är det ju så :-) och inte när det passar oss. Vi tittar bara på datorn och bara on-demand. Johanna ser barnprogram på SVT Play, precis vad hon känner för och precis när det passar mig.
Mina barn växer upp med onlinespel som en självklarthet. Att mamma och pappa ska ”spela Wow” är inget konstigt, för Johanna får vara med ibland, i alla fall när vi bara ska gå runt i en stad och sälja prylar och sånt. Hon får vänta på monsterfighterna i några år till. Igår pratade hon om att hon, Amanda, Pontus, mamma och pappa skulle spela tillsammans... Ja just det, det är precis vad vi kan komma att göra när alla är gamla nog!
Och så gick vi på familjepromenad till Ica för att hämta Johans nya 24”-skärm. Samtidigt tog vi med skräpet till återvinningsstationen. Bredvid återvinningsstationen finns en telefonkiosk med en stor reklambild från Burger King. Johanna konstaterade hon att en sån ville hon äta! ”Titta mamma, en dusch!”, sa hon sen. Jag kollade en lång stund på reklambilden innan det slog mig vad hon syftade på. Telefonkiosken! Telefonluren med sin sladd liknar ju mycket riktigt ett duschmunstycke... och en sådan telefonlur har hon inte sett annat än på leksakstelefonen som hon ändå inte fattar att det är en telefon, eftersom den har hjul och därför givetvis är en bil. Moderna barn tror istället att fjärrkontroller är telefoner...

Tillbaka i Azeroth

Nu har Johan och jag startat upp våra World of Warcraft-konton igen efter ungefär 6 månaders uppehåll. Woodiz och Leonardi är tillbaka i Azeroth. Vi pausade strax innan Amanda skulle komma och nu när hon sover samma nattider som Pontus och Johanna, så finns det tid igen. Oftast bänkar vi oss alltså klockan halv åtta. Ibland spelar vi själva och gör quester, ibland möter vi upp Suminin (Erik) och Sarough (Elisabeth) för att göra instanser.

När vi började spela för ungefär ett år sedan var det just för att spela instanser tillsammans alla fyra. Jag valde att spela paladin, som kan agera både helare och tank. Jag trivs jättebra med min Leonardi, den snyggaste bloodelf jag kunde få till. Johans Woodiz är magiker, givetvis, och bloodelf han med. Lika som bär har vi gjort dem, så när som på håret. Magiker bär tygkläder och paladiner den tyngsta sortens rustning. Vi kompletterar varandra perfekt. Paladinen tar emot stryk och kan dessutom hela sig. Magikern gör massiv skada. När vi slår oss ihop med Eriks helande präst och Elisabeths krigare blir vi en jättebra grupp.

När vi pausade hade vi hunnit till level 75. Sedan dess har Erik och Elisabeth sedan länge tagit sig till level 80 som är maximum. Att ta sig till hösta nivån är en sak, men att spela på högsta nivån är något annat. Slutsspelet har vi ännu inte fått chansen att testa. Vårt mål är nu att hinna till 80 för att kunna spela slutspel ett tag innan nästa expansion kommer. Även om vi inte når målet, så är resan i sig så kul att det kvittar. Annars hade vi ju knappast kommit hit. Visst är vi snygga?

...

Johanna tre och ett halvt år

Oj oj, här har man missat att den 29:e redan varit. Johanna har hunnit bli tre och ett halvt år! Denna version av Johanna är mer av ett yrväder än någonsin. Hennes sätt och person påminner mycket om Johan. Och då är det inte bara musikörat vi syftar på. När hon emellanåt ger sig på att sjunga får man konstatera att inte en ton är rätt. Hon har ännu inte uppvisat några könsstereotypa lekpreferenser, utan hon leker lika gärna med bilar som med dockor och är lika fascinerad av grävmaskiner som av hästar. Det ska bli intressant att se hur det påverkas av dagis. Det är mycket ”Varför det?”
Den blonda kalufsen tycker jag nog har blivit en nyans mörkare på sista tiden. Håret har fått bättre kvalitet och blir inte längre svinto av minsta lilla, så mormor behöver inte hålla hennes hår riktigt lika kort. Fortfarande busfrisyr dock!
I trotsen kräver hon väldigt mycket motstånd. Hon måste fråga många, många gånger. Det blir väldigt mycket frustration. När lättnaden kommer är hon älskvärdheten själv.
Munnen går i ett och det är långa, ofta korrekta och många gånger snusförnuftiga kommentarer. Man hör ekot av sin egen röst. ”Det är det som är grejen!”, ”Nu får du bannemej...” (oops!). Och ibland blir det sådär småbarnstokigt:
- Pappaaaa, var har du varit?
- Jag har varit på banken.
- Är det där man bankar?
Eller så ber mamman henne att gå på trottoaren.
- Titta mamma, nu går jag här på tuppataren!
Eller så tittar hon på en med bestämd min och säger: ”Så är det faksit!”