Gott betyg

Igår kväll fick jag följande meddelande från Hildas mamma:
”Igårkväll somnade min lilla 4-åring med sin bläckfisk i sängen. Innan dess hade hon borstat tänderna på den och sagt "Mamma, det här är min favorit" :-) Jättefin present verkligen!”
Det kan man kalla gott betyg. Åh vad glad jag är att hon tycker om den! Tur att jag denna gång tagit foto... Bläckfisken är likadan som den Samuel fick, så när som på hatten och flugan.

Första advent

Så har ljusen tänts i alla husen. Jag spenderade förmiddagen med att röja köket, städa i ordning leksakerna och plocka undan tvätt. Barnen var med på det mesta, så det gick smidigt förutom en del vatten på golvet... Sen tog jag fram adventspyntet. Vad mysigt det blir med ljus i fönstren! På eftermiddagen tog Johan med sig Pontus och Johanna till farmor, så jag och Amanda fick vara hemma själva en stund. En skön dag!

Barnkalas no. 1

Idag har Johanna varit på sitt första riktiga barnkalas. Det är Hilda som fyller fyra år. Jag fick följa med som sällskap. Klockan ett pälsade vi på oss och vandrade iväg i snöyran. Solen tittade fram, så det blev en riktigt härlig promenad. Jag konstaterade snabbt att vi inte varit där sedan vi grillade i somras. Hösten har bara flugit iväg och nu är det vinter, i ordets rätta bemärkelse.
Hilda gjorde inte någon större min över den åttaarmade bläckfisken med hatt och fluga som jag sytt, men några av de andra barnen högg den snabbt. Det var ungefär tio barn på kalaset, varav några från dagisgruppen, samt några föräldrar som antingen tillhör dagisgruppen eller som jag träffade på Hildas treårskalas. Barnen fick göra partyhattar och till fika bjöds kanelbullar, chokladbollar, pepparkakor och blåbärsglasstårta. Johanna var smått lyrisk över att det skulle bjudas på så mycket gott. Sen fick hon godispåse i fiskdammen och det mesta av den blev jag ombedd att spara. Tro sjutton det, efter den fikan...
När folk började lämna var alla trötta och vi ställde oss sist i påklädningskön. Vi bokade in en julpysseldag framöver, så det dröjer inte så länge tills vi ses igen. Promenaden hem gick vi i skymningen mot isande vind.

Amanda 8 månader

Man är väldigt mycket bebis när man är åtta månader. Man är tokigt söt. Man är solen själv, förutom ibland när det kommer någon stor person och ställer till besvär. Då tröstar mamman. Man har fullt upp. Man ålar omkring i hela huset. Att krypa funkar inte riktigt ännu, men att stå på alla fyra och gunga gör man ofta. En hand sätts framför den andra och mer går inte. Men man är lika glad för det. Det finns så mycket grejer att undersöka!
Sedan en dryg månad övar man stämbanden med allsköns jollerljud. Da da da! Två små tänder har man, som glimmar så fint i lilla munnen. Den första har man haft i en månad prick. Det är väldigt gott med mat. Nu ska man få riktig mat till middag också, det blir toppen. Till mellanmål har man fått smaka yoghurt med mosade bär och det är mumma det med. Häromdagen pillade man för första gången i sig ett par bitar bröd, alldeles själv.
Amanda är i den allra sötaste bebisåldern just nu. Och mamman är så kär, så kär!

Promenaden

Då Johanna ska till dagis får jag lov att baxa ut alla barnen direkt efter frukost. Det har sina poänger. Pontus och Amanda åker vagn, medan Johanna går till dagis. När vi lämnat henne brukar jag låta Pontus promenera hem i sin takt. Samma promenad varje gång. Eller kanske inte.
Man möter olika hundar och ser olika bilar. Det är olika väder och olika väglag. Det ligger olika skräp som behöver plockas upp och slängas i närmsta papperskorg. För mig är det kanske trist att gå samma promenad, men för en tvååring är det perfekt.

Första snön

Igår när vi steg upp var det vintervitt ute och flera minusgrader. Det blev att gå ut direkt efter frukost på Johannas lediga dag. När Pontus och Johanna var påklädda lekte de på baksidan medan jag klädde Amanda och mig själv. Sen gick vi till lekplatsen. Snön yrde och mer föll under vår utevistelse. Då vi kom hem fick jag borsta av hela vagnen, barnen och mig själv. Barnen var varma, glada och rosiga. Vilken härlig dag!

De äter ju ändå inte laxen...

Vi har alltid försökt ha en neutral inställning till barnens matvanor. Vi är noga med att inte lägga någon värdering i hur mycket eller vad de äter. Påståenden om vad som är gott och inte möter vi med ”Jaha” och ”Nehe” och så är det bra med det. Det händer att vi uppmanar dem att smaka av något innan de får mer av något annat. Åter igen ingen värdering i hur de väljer att göra. Syftet är att mat inte ska bli kopplat till prestation eller bli föremål för trots.
Idag bestämde jag mig för att laga en av de rätter som brukar få både Pontus och Johanna att hoppa över middagen helt. Stekt lax och spenatsås med soltorkade tomater. Jag tänkte att det knappast var lönt att steka fyra bitar lax, för de äter ju ändå inte laxen... Men tji fick jag, för idag blev det annorlunda. Johanna åt en stor portion av både lax och sås. Hon har ätit lax enstaka gånger förr, men aldrig spenatsåsen vad jag minns. Pontus åt också lax och bad om sås, fast han inte fick på grund av tomatöverkänsligheten.
Så där satt jag och log triumferande inombords. Men jag låtsades givetvis som ingenting. För det är ju det som gör att det fungerar så väl. Att jag inte lägger mig i eller värderar. Och framför allt att jag inte anpassar menyn efter vad jag tror att barnen äter och inte. Varje måltid är ny för barnen och vad man tyckte igår är det inte säkert att man tycker idag. Rätt vad det är så äter de.