Svamp i örat

Helgen innan vår Göteborgsresa spenderade Johanna med feber och ont i örat. Öroninflammation, helt klart. Panodil mot smärtan dagtid och mot febern nattetid. Emellanåt blev febern så hög att hon höll sig stilla eller sov spontant. I ett försök att hålla henne stilla fick hon fri tillgång till film. Det fungerade finfint, så det blev timtals med Fåret Shaun, blandat med lite matlagningsklipp från Bolibompa.

På grund av mitt besök på akuten kom min mor för att hjäpa oss på lördagskvällen. Mormor körde husmorstricket att hälla löksaft i örat på Johanna. Johanna accepterade snällt behandlingen och berättade sedan glatt för pappa att hon fått svamp i örat...

Det blev till att stanna hemma från dagis ett par dagar men som tur är hann hon bli frisk tills vi skulle till Göteborg på torsdagen.

En dag på akuten

Förra fredagen vaknade jag tidigt av kraftigt hungersug i magen som ganska snart övergick till smärta. Jag kände direkt igen smärtan som magkatarr. Upp för att leta upp magsyraneutraliserande tuggtabletter som blivit kvar sen sist, men jag måste ha slängt dem på grund av utgånget datum. Sen låg jag och kved i sängen medan Johan tog hand om barnen och snälle svärfar åkte och köpte ny medicin. Efter den långa väntan var det verkligen skit att tuggtabletten inte hjälpte ett dugg, den fick mig bara att kräkas.

Sjukvårdsupplysningen uppmanade mig att åka till akuten. En bättre medicin mot magkatarr levererades, lockvarianten, men den hjälpte inte heller. Efter att ha suttit upp en stund gjorde det så ont att jag började hyperventilera så smått, men när jag lade mig och djupandades kändes det bättre. Tillslut fick jag ringa på dom och be om nåt som tar bort smärtan, för så här kunde jag bara inte ha det. Så jag fick dricka bedövningslösning, det som hjälpte så bra sist enligt journalen. Smärtan släppte inte på länge ändå, men det är möjligt att det bidrog till lindringen, för sen sov jag en stund på britsen. Senare konstaterade läkaren att det inte verkade vara magkatarr, eftersom medicinen inte hade hjälpt. Trots att det verkade jätteosannolikt på mina symptom, bedömde hon att jag skulle på ultraljud för att utesluta gallsten.

När jag väl kom dit hade smärtan gett med sig helt, men hungern börjat riva desto värre. Det var eftermiddag och jag hade inte ätit på hela dagen. Tillbaka på akuten fick jag ta mig en fika i pentryt. Det blev brödskiva med dubbelost, för där fanns bara kaffeautomat, bröd, Billingeost och Becel, det enare i en låda märkt ”smör”. Suck.

Och vad sa ultraljudet? Jo, att jag har gallsten, tre stycken närmare bestämt. Innan jag gick hem fick jag träffa läkaren igen. Gallsten? Där ser man, det trodde jag verkligen inte, sa hon och skrev ut Spasmofen. Själv vet jag inte om det faktiskt var ett gallstensanfall, för det kändes precis om magkatarren jag hade sist, bara snäppet värre. Då var det med säkerhet magkatarr eftersom bedövningslösningen hjälpte. Jag föreställer mig faktiskt att ett gallstensanfall skulle vara ännu mycket värre än detta. Men hur som helst vet jag nu att jag har gallstenar och om jag får ett gallstensanfall så har jag piller och det känns tryggt.

Äppelskörd och moskalas

Väl hemma igen från Göteborg insåg vi att det var dunderhög tid att plocka ner äpplena på Aromaträdet. Dagen har därför spenderats med att sortera, rensa, skiva, koka och passera äpplena i min mormors gamla hushållsassistent. De finaste äpplena sparar vi ett tag, resten är nu mos.

Till lunch serverades efterrätt bestående av obegränsad mängd äppelmos. Det får man i princip bara när det finns nygjort mos. Det var som väntat jättepoppis och det slank ner åtskilliga skopor, trots att både Pontus och Johanna grundat med hamburgare. Amanda fick en liten portion hon med.

Nu står ett gäng små och inte så små burkar med mos i kylen som ska förpassas till frysen innan kvällen är slut. Det är perfekt att ta fram en barnmatsburk med mos för barnen att ha till sin gröt eller yoghurt. Några större burkar har vi också, att ha till efterrätt framåt vintern. Mumma!

Amanda 6 månader

Ett halvår gick fort. Vår lilla trea är sex månader idag. Prick på kurvorna är hon, både på längd och vikt. Hon har precis så där lagom med hull, som en liten kerub. Aptiten är god och även om hon inte är lika glad i mat som sin bror, så har vi nyligen kunnat införa både ett fullt matmål och ett grötmål.
Sexmånadersgnället är ju här sedan en tid, och utöver frustration finns en uppenbar vilja att bara testa stämbanden. Det är en knapp vecka sedan nu som hon satt utan stöd för första gången. Nu åker hon sittande bredvid Pontus i syskonvagnen. Det är så sött!

Blogginlägg no. 99

De senaste två veckorna har det varit minst sagt fullt upp. Tanken med den här bloggen är att jag ska skriva om det som händer i mitt liv, men när det händer mycket finns det knappt någon tid att skriva alls. Just nu ligger jag därför back med följande ämnen: Mitt besök på akuten, Johannas öroninflammation, kräftfesten hos grannen, Lisebergsbesök, omsits med K95, besök i Slottsskogen, etc. Så om jag vill skriva ifatt får jag publicera inlägg om det efter hand. Vi får se hur det blir med det.
När jag började med den här bloggen hade jag ingen aning om huruvida jag skulle fortsätta att skriva. Skulle det inte ta slut på ämnen? Knappast... För det mesta har jag fler ämnen på gång än vad jag har tid att skriva, även om jag aldrig tidigare hamnat back på detta sätt. Hur som helst blir nästa inlägg mitt hundrade. Och vad det ska handla om, är redan givet.

Valresultatet 2010

Så är årets val över och resultatet är historiskt på många sätt. Det är första gången på oerhört många år som en borgerlig regering får sitta kvar en andra mandatperiod, detta dessutom med ökat väljarstöd. Socialdemokraterna har samtidigt gjort ett historiskt dåligt val och är nu bara en knapp procent större än moderaterna, båda ligger nu runt 30%. Miljöpartiet är plötsligt riksdagens tredje största parti. Och så har sverigedemokraterna kommit in i riksdagen och fått en vågmästarroll eftersom alliansen inte fått majoritet.

Att SD verkligen lyckats ta sig in i riksdagen, med marginal till och med, upprör idag en hel nation (nåja, nästan en hel). Jag är själv upprörd över att så många kan rösta på ett parti med deras agenda, men jag är tyvärr inte förvånad. De etablerade partiernas strategi att frysa ut SD samt att inte nämnvärt diskutera deras kärnfrågor tror jag har varit dumt. En del har säkert röstat på SD bara för att jävlas med etablissemanget, för att de tycker att det är fel och odemokratiskt att frysa ut ett parti och göra deras huvudfrågor till onämnbara. Men uppenbarligen finns det dessutom gott om folk ute i stugorna som är missnöjda med invandring, integration, brottslighet etc. och för vilka SD:s lösningar låter vettiga. Därför är frågorna viktiga och måste tas på allvar, även av de etablerade partierna.

Problemet med SD:s politik, som jag ser det, är att den inte baseras på verkligheten. SD målar upp en bild av Sverige som inte är sann och det är därför deras lösningar inte heller kan fungera. Om man inte startar på rätt ställe kan man inte träffa målet, hur bra man än tycker sig sikta. Om man dessutom har på sig par mörkbruna glasögon så är det kanske inte så konstigt om man ser dåligt.

Nu tycker jag att det är hög tid att alla de etablerade partierna tar tag i dessa frågor, visar på realistiska, humana och icke främlingsfientliga lösningar, så att SD:s väljarstöd kan kvävas i sin linda. Media har ett stort ansvar här. Om det inte görs är jag rädd att SD ökar sitt väljarstöd till nästa val så att de får makt att genomföra sin ansvarslösa politik. Det vore en verklig katastrof.

Äppelbrummaren

Pontus språkutveckling har tagit fart de senaste veckorna. Han har nu flera ord som han använder för att kommunicera, till exempel ”upp” och ”mer”. Den stora grejen är dock att han börjat härma en väldig massa ord samt börjat intressera sig för att läsa böcker. Precis som Johanna har han börjat med att använda ord relativt sent. Den stora skillnaden är att Johanna från början var bra på att uttala så att man begrep, medan det mesta Pontus säger är obegripligt om man inte känner honom väl.

Han säger ”koo” (skor), ”acka” (jacka eller flaska), ”möö” (smör), ”bambam” (lampa) och ”nu” (snuttefilt). Han säger bil genom att göra ett brumljud som låter rätt likt ett l. Han sträcker ut tungan mellan läpparna och gör ett tonande läte. Med ett b framför blir det nästan som ”bil”. Just för ordet ”bil” stämmer ju brumljudet rätt bra med ordet, det roliga är dock att han börjat använda samma l-ljud i andra sammanhang. ”Äpple” säger han perfekt, så när som på att l:et är nämnda brumljud med tungan utanför munnen. Det låter heltokigt.