Skånes djurpark

Igår åkte jag och Johanna med Björn, Hilda och Hugo till Skånes Djurpark. Pontus och Amanda stannade hemma med pappa. Det var högsommarvarmt och strålande sol. Johanna propsade på att ha både strumpor och långärmad tröja, så någon smörja behövdes inte. Inte mig emot. Vi började med att klappa fåren och se på hönor, kaniner, marsvin och gäss. Sen drog vi vidare förbi sälarna upp till björnarna och åt lunch. Därefter gick vi ner mot älgarna och såg små söta tvättbjörnar och vildsvin på vägen. Vi kom dock aldrig till älgarna...
På vägen fanns nämligen en lekplats av typen stock och sten. Där klättrades och balanserades. Johanna vågade sig upp i den långa gångbron och hur skulle det nu gå med alla större barn som var där, undrade mamman? En tjej i tolvårsåldern tog sig an Johanna, uppmuntrade och stöttade och fredade henne från de stora pojkarna som ville förbi. Mammans ögon tindrade av tacksamhet och stolthet. ”Den stora tjejen visade mig hur jag skulle göra!” förklarade Johanna när hon kommit ner på andra sidan. ”Jag tyckte att det var jätte jätteroligt!”.
Under tiden hade Hugo somnat. Då gick vi tillbaka till björnarna för att äta glass. Johanna valde en Magnum Strawberry White. Hildas Piggelin tog slut lite fortare så hon fick smaka av Johannas glass på slutet. Åååh så söta de är ihop! Efter det gick vi tillbaka via bävern och fikade vid sköldpaddorna. Den delen av parken där det finns älgar och hjortar kom vi aldrig till. Det tar vi en annan gång!

BVC-besök i sommaravärme

Idag var det dags att gå till BVC igen, denna gång för Amandas tremånaderskontroll. Vi kom iväg i god tid, så Pontus fick gå ungefär halva vägen. Det tar ju sin lilla tid på små ettochetthalvtårsben. På vägen fann vi årets första smultron, hela tre var fick vi. Ett kort lekplatsstopp hann vi också med.
På BVC finns ju allsköns leksaker, så där hade Johanna och Pontus som vanligt fullt upp. Amanda blev vägd och mätt, hon följer mittenkurvorna perfekt. 5580 gram! Vaccinationen i första benet gick utan ett pip. Johanna lyckades sen slita sig från böckerna för att se när andra sprutan gavs. Den brukar svida mer och mycket riktigt hördes ledsen gråt, men bara en kort, kort stund. Sen slukade hon nästan hela flaskan ersättning.
Promenaden hem gick bättre än väntat med en vaken Amanda. Hon som inte brukar gilla att ligga i vagnen någon längre stund vaken, låg helt lugn och kikade på sin filt hela vägen hem. Filten är mönstrad med runda ringar av prickar i olika färger. Fantastiskt mönster att titta på när man är tre månader!

Kräklarm och hjälpredor

Kräkbebisar är inte att leka med. Johanna kräktes ofta, minst tio gånger om dagen fram tills hon var ungefär sex månader. Jobbigt. Pontus visade sig vara en kräkbebis han med, fast värre. Han kräktes lätt tjugo gånger på en dag. Det gav ändå en viss tröst att det skulle upphöra när han var runt sex månader. Men det gjorde det inte... Pontus fortsatte kräkas efter att han lärt sig både åla, sitta och krypa. Var det jobbigt innan dess så var det intet i jämförelse. Han hann ofta vispa armar eller ben i kräket, eller åla igenom det, innan jag hann torka. Tur i oturen hade jag i alla fall ett fantastiskt bra kräklarm, nämligen Johanna. ”Det kommer kräk!” ropade hon titt som tätt och ibland hämtade hon papper. Runt nio månaders ålder slutade även Pontus att kräkas. Med detta i minnet är det en oerhörd lättnad att Amanda inte verkar vara en kräkbebis. En liten kräk någon gång ibland, kanske en om dagen eller så. Kräklarmet Johanna fungerar dock fortfarande då det händer.
Häromdagen gick kräklarmet i köket när jag stod vid spisen upptagen med lunchlagning. Men det var falskt alarm. Det var bara jag som spillt lite mjölk och brydde mig därför inte om att torka direkt. En kort stund senare fick jag syn på Pontus som knallat in i arbetsrummet, klättrat upp på skrivbordet och hämtat den tomma mjölkförpackning som vi brukar slänga papperstussar i. Tidigare under dagen hade han hjälpt mig att lägga kringströdda papperstussar i den. Med viss fasa insåg jag att de nu skulle bli kringspridda i huset igen... Jag valde dock att inte ingripa eftersom jag var fullt upptagen med spisen. Det var tur det, för ack så fel jag hade! Lille Pontus gick för att hämta papper där han visste att det fanns papper för att han skulle kunna torka upp på golvet. Stolt slängde han sen den blöta papperstussen i sopkorgen, liksom resten av pappret från mjölkförpackningen. Stolt tänkte mamman, att ååh vilka härliga ungar jag har. Kräklarm och hjälpredor!

Midsommar i stan

Årets midsommarväder var det bästa jag kan minnas. Är det varmt och soligt på midsommar brukar det ändå alltid komma en regnskur framåt eftermiddagen. Men inte i år. Lite moln, dis och vind var det, men det var mest skönt, för annars hade det nog blivit för varmt.
Efter lunch tog vi vårt pick och pack och promenerade bort till ett midsommarfirande i närheten. En fullastad syskonvagn och en nästan lika lastad sulky. Där var en hel del folk varav faktiskt en som jag träffat tidigare på öppna förskolan. Johanna tyckte stången var fin, men brydde sig sedan mer om lekplatsen än om sången och dansen. Pontus dåsade helst i vagnen. Vi gick vidare till farmor för en liten fika. Där blommade paradisbuskarna i full prakt. Magiskt vackra är dom!
Sen promenerade vi ner till centrum, där vänner till oss bjudit in till midsommarfirande. Där var några trevliga människor vi inte träffat förut. Värdinnan bjöd på något som nog var en frusen jordgubbsdaiquiri. I alla fall var den gjord på frusna jordgubbar och rom. Det var fantastiskt vad gott det var med en riktig drink! Vi satt på uteplatsen och åt midsommarmat och sjöng snapsvisor. Sen var det jordgubbsfrossa med vispgrädde och än en gång fick man se den absoluta lyckan i barnens ögon.
Sent omsider pallrade oss vi därifrån och promenerade hem på trötta ben. Barnen kom i säng rekordsent vi halv tio. Vi däckade framför ett par avsnitt Lost och kom i säng något för sent vi också.

Det finns inga vetenskapliga bevis

Det händer inte sällan att man hör argument som ”Det finns inga vetenskapliga bevis för att” eller ”Det finns ingen forskning/inga studier som stödjer/visar att” då någon vill hävda att något är på ett visst sätt. Det är väldigt vansklig argumentering, för det säger egentligen ingenting. Emellanåt beror nämligen bristen på vetenskapliga bevis på att ingen forskning har gjorts på saken.
Ta som exempel kemikalie A som du misstänker är farlig att förtära. Någon hävdar att det inte finns en enda vetenskaplig studie som visar att A är farlig och därför gör det inget om du får i dig en skvätt lite då och då. Skulle du lita på den argumenteringen? Du skulle nog vilja se den vetenskapliga studie som visar att A är ofarligt innan du äter något som innehåller A.
Argument av detta slag används ibland av oförstånd och ibland i direkt syfte att vilseleda. Så när någon hävdar att det saknas bevis/forskning/studier, ta en funderare till. Läs noga för att se om det går att luska ut vad som egentligen menas. Vad visar den forskning som finns?

Kronprinsessbröllopet

I lördags den 19:e juni 2010 var ju som bekant en stor dag för två människor vi alla känner till. Victoria och Daniel gifte sig. Två helt vanliga människor och samtidigt inte alls. Jag har inte följt mediabevakningen inför bröllopet, men kände att jag ville se tillställningen live. Vi bänkade oss då det var dags för gästerna att anlända till kyrkan, detta för att kunna se alla klänningar.
Det måste ju vara så, att på ett kronprinsessbröllop kan man inte klä upp sig för mycket. Det kan i alla fall inte finnas någon tillställning då det är läge att klä upp sig mer. Märkligt då att långt i från alla kvinnor hade balklänningar. En del gäster syntes i vad som såg ut som helt vanliga sommarklänningar, i vissa fall korta. För mig vann Drottning Silvia klänningstävlingen, tätt följd av ingen mindre än Mona Sahlin. Silvia hade en rosa spetsklänning med väldigt vackert snitt. Mona, har jag förstått från mediabevakningen, hade kvällen innan en riktigt gräslig klänning, men till kyrkan bar hon en grön med draperat liv och trekvartslång ärm som satt jättefint på henne. Victorias klänning var enkel och avskalad och satt perfekt slätt. Det var snyggt att både hon och Daniel var så måttligt pyntade, det gjorde att de stod ut från resten. Diademet är ju i en klass för sig och mycket mer behövs inte.
Vackert var det och tårögd blev man. Daniel stod där och såg verkligen ut som om han var hundra procent säker på att det var detta han helst av allt ville göra. För honom var ju detta mycket, mycket mer än att bara gifta sig med sin älskade. Någon runaway groom blev det inte. Victoria strålade vackrare än någonsin. Nu stundar barnalstring, får man förmoda. Till det önskar jag dem all lycka!

En tapper herre

Idag har vi varit på Pontus 1,5-årskontroll på BVC. Solen sken, så det blev en riktigt trevlig promenad. Pontus var väldigt låg när vi kom fram, för jag hade glömt fikasmoothien som han skulle ätit på vägen. Dessutom hade han säkert förstått att något otrevligt var på gång, för Johanna hade i två dagar tjatat om att han skulle få en spruta. Jag fick akutköpa banan och grötburk, men han ville inte ha förrän efter kontrollen. Vägning och mätning gick bra, lyssna på hjärtat också, men orolig och klängig var han. Sen fick han sitta i väntrummets soffa i mitt knä. Jag höll hans arm när sköterskan gav sprutan i armen. Han sa inte ett pip. Gnydde bara lite och kanske berodde det bara på att jag höll i honom så. Sen ville han ha banan och gröt och blev snart sitt vanliga soliga jag. Vad skönt att det gick så bra!